Anarkism

Anarkism, en politisk riktning vars anhängare, anarkister, eftersträvar ett samhälle där individen utsätts för så lite tvång som möjligt. Beteckningen anarkist användes första gången under franska revolutionen, snarast som en hånfull benämning på de vänsterradikaler som förde en i de moderata revolutionärernas ögon destruktiv, ansvarslös politik. Termen togs på 1840-talet upp av Pierre-Joseph Proudhon (1809–65), som frivilligt betecknade sig som anarkist. Beteckningen kom emellertid inte i mera allmänt bruk förrän mot slutet av 1870-talet, då den användes om anhängarna av den ryske revolutionären Michail Bakunins (1814–76) läror. Andra tänkare som brukar förknippas med anarkismen är William Godwin (1756–1836), Max Stirner (1806–56) och Pjotr Kropotkin (1842–1921).

Anarkismen är emellertid ingen fast timrad tankebyggnad utan rymmer inom sig stora skillnader, något som också hänger ihop med anarkisternas misstro mot dogmer och läror som binder tänkandet. Så t.ex. föreligger stora skillnader när det gäller den revolutionära strategin, särskilt synen på våldsmetoder, vilka accepterades av Bakunin och, under vissa begränsade omständigheter, av Kropotkin men avvisades av Godwin och Proudhon. Även när det gäller graden av organisation i det tilltänkta samhället skiljer sig anarkisterna sinsemellan. Vissa individualister, ofta inspirerade av Max Stirner, misstror all form av organiserad samverkan, medan andra tänker sig ett omfattande nät av samverkande kommuner, kooperativ och liknande institutioner, grundade på samfällt innehav av produktionsmedlen.

Det som förenar anarkisterna är först och främst en människosyn som utgår från antagandet att människan av naturen är en samhällsvarelse. Människor behöver inte tvingas till samverkan, de samverkar spontant och skapar naturliga föreningar för olika syften, föreningar som upplöses och bildas på nytt på nya grundvalar, allt efter utvecklingens krav. Denna inställning kommer dem att avvisa de kommunistiska samhällenas starkt planerade ekonomi, även om de sympatiserar med kommunismens kollektivism. De ställer sig också skeptiska mot de utopistiska socialisterna, då dessas utopier anses alltför starkt organiserade och detaljreglerade. Däremot visar de större sympati för äldre samhällsformer, t.ex. den gamla ryska byorganisationen, miren, med dess, som de uppfattar det, spontant utvecklade kollektivism.

Även om de flesta anarkistiska riktningar tänker sig någon form av organiserat samhällsliv, får organiseringen aldrig utesluta möjligheten till upplösning av organisationerna. Organiserandet måste ha en frihetlig karaktär. Detta gäller även partier. Partier har en tendens att utvecklas till maktapparater med en hierarkisk uppbyggnad – "Alla partier utan undantag är varianter av absolutismen", deklarerar Proudhon. Den ortodoxa marxismens idéer om proletariatets diktatur avvisas med emfas, och mellan anarkisterna och den av marxister dominerade Första internationalen kom det också till en brytning. Staten som maktorgan skall inte övertas eller rekonstrueras utan avskaffas, inte i en obestämd framtid, utan genast. Kritiken av partilivet och den byråkratiska staten förenas ofta med en skepsis mot de intellektuella som grupp, en misstro som är särskilt stark hos Bakunin. De intellektuella kan, menar Bakunin, utvecklas till en ny byråkratisk överklass i ett samhälle som i övrigt avskaffat kapitalets och den traditionella överklassens makt. I stället upphöjs av anarkisterna det enkla folket, under 1800-talet bönder och hantverkare.

Härmed sammanhänger hos anarkismen en bestämd moral, som ställer det enkla livet i förgrunden. Anarkisterna misstror inte utvecklingen, endast den utveckling som prioriterar materiella framsteg och industriell komplexitet. Individen får inte bli en kugge i något maskineri, och samhället får inte förlora de andliga dimensioner som enligt anarkismen bör karakterisera det goda livet. Det egna initiativet får inte beskäras mer än vad som är absolut nödvändigt för kollektivets bästa. Historien, som den tolkas av anarkismen, utvecklar sig inte enligt några på förhand givna och urskiljbara lagar utan är resultatet av mänsklig kamp, som alltid är en produkt av enskilda människors viljor. I politiken förordar anarkismen alltid någon form av direkt aktion, vare sig det rör sig om generalstrejk, upprättandet av kooperativer eller terrorhandlingar riktade mot överheten. De flesta anarkister avvisar parlamentarismen, eftersom den innebär att individen överlåter sin vilja på en representant.
Anarkismen hade som rörelse till en början störst framgång i områden där jordbruk och hantverk dominerade, som i Andalusien och Katalonien. I Spanien kom den att förbli en levande kraft också under 1900-talet, tills den krossades under spanska inbördeskriget. Den influerade här fackföreningsrörelsen och vann ett betydande antal anhängare även i större städer som Barcelona, Sevilla, Valencia och Cádiz. Utanför Spanien är anarkismens roll som politisk rörelse begränsad. Allmänt kan sägas att dess inflytande utövades mindre genom anhängarnas antal än genom deras hängivenhet. Det är också under begränsade perioder som detta inflytande får en djupare politisk förankring, t.ex. inom den franska fackföreningsrörelsen på 1890-talet och bland amerikanska immigranter i Chicago och New York på 1880-talet. Anarkisterna har emellertid inte eftersträvat att bygga upp bredare organisationer utan har mer trott på exemplets makt. Genom vad de kallar "handlingens propaganda", som kan vara allt från spontana strejker till attentat mot institutioner och personer, har de sökt fästa uppmärksamheten på sin sak. Den inriktning på direkt aktion som anarkisterna förespråkar har också lett dem att söka vinna inflytande bland fackföreningar. Anarkismen har också påverkat syndikalismen, en revolutionär strömning som växte fram inom den franska fackföreningsrörelsen vid 1900-talets början.

Kategori

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type='1 A I'> <li> <dl> <dt> <dd> <h2 id='jump-*'> <h3 id> <h4 id> <h5 id> <h6 id>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.