Antisemitism

Antisemitism, term som präglades 1879 av den tyske agitatorn Wilhelm Marr för att beteckna de då aktuella judefientliga kampanjerna. Ordet kom snart att beteckna fientlighet mot judar och judendom över huvud.

Antiken 

Någon utbredd judefientlighet fanns inte under antiken. Caesar gav judarna rätt att fritt utöva sin religion, och Augustus befriade dem från att delta i kejsarkulten. En händelse som kan tolkas som utslag av tidig antisemitism inträffade i Alexandria åren 38–41 e.Kr., då det förekom massakrer på judar som ett resultat av konflikter mellan stadens grekiska och judiska befolkningsgrupper. De judiska upproren mot romarna 66–73 och 132–135 e.Kr. krossades blodigt men bidrog inte nämnvärt till ökad judefientlighet i riket. Kejsar Hadrianus förbud mot omskärelse efter det andra upproret (135) återkallades tre år senare. Kritik av judiska seder och bruk förekom dock hos flera antika författare, t.ex. Cicero, Tacitus och Juvenalis. Främst riktade man sin kritik mot sabbaten, omskärelsen, dietlagarna (speciellt förbudet att äta svinkött) och förbudet mot att göra en bild av Gud. Tacitus hävdade dessutom att judarna är ett folk som känner endast fiendskap och hat mot alla andra folk – ett påstående som upprepats i antijudisk agitation ända till vår tid. Samtidigt uppfattade man den judiska religionen som en konkurrent till traditionella romerska tänkesätt.

Polemik mot judendomen förekommer också i Nya Testamentet och den äldsta kristna litteraturen. De första kristna var judar och betraktade Jesus som den i Gamla Testamentet utlovade Messias. Men då flertalet judar inte antog denna tro uppstod en konflikt, eftersom de kristna ansåg sig själva och inte judarna vara "det sanna Israel", dvs. rättmätiga arvtagare till G.T. Judendomen var också en allvarlig konkurrent i missionsarbetet. I polemiska texter anklagades judarna kollektivt för att ha dödat Jesus (Matt. 27: 24–25), och Jerusalems förstörelse (70 e.Kr.) sågs som ett rättmätigt straff för detta. Judarna demoniserades genom att de förklarades ha djävulen som fader (Joh. 8:44). Sedan kejsar Konstantin 312 övergått till kristendomen blev denna den officiella religionen i riket, vilket stegvis ledde till att man lagstiftningsvägen började kringskära judarnas rättigheter. Karl-Johan Illman

Medeltiden

Antisemitismen i romarriket fick allvarliga proportioner vid övergången från antiken till medeltiden, under slutet av 300-talet och början av 400-talet. Judarna fråntogs rätten att bygga nya synagogor, inneha statliga ämbeten, hålla kristna slavar, gifta sig med kristna m.m. Efter hand som de utstöttes ur det kristna samhället började falska rykten om dem att cirkulera. Under medeltiden hette det att de dödade kristna barn och använde deras blod vid sin påskfest (ritualmord), att de använde kristet nattvardsbröd i sina riter (hostieskändning) och att de i samband med den stora pesten 1348–50 (digerdöden) förgiftade brunnar. De rättegångar som följde på sådana beskyllningar arbetade i regel med falska bevis och ledde ofta till avrättning eller fördrivning av judar i stort antal över snart sagt hela Europa. Spontana och organiserade övergrepp på judar förekom speciellt i samband med korstågen från slutet av 1000-talet till 1200-talets senare del. Avsikten med dessa av påven inspirerade krigsexpeditioner var att befria Palestina från de muslimska härskarna. Men judefientligheten ledde till massakrer på judar överallt där korsfararna drog fram. Ibland inskred påvarna för att förhindra att judarna helt utrotades: de var ändå Gamla Testamentets folk, och i sin förnedring betraktades de samtidigt som "vittnen för den kristna sanningen".

I muslimska länder var både judar och kristna underställda det s.k. Omar-fördraget (från omkring 700), som begränsade deras rättigheter i förhållande till muslimernas men samtidigt gav dem ett lagligt skydd mot övergrepp (de kallades dhimmi, "skyddade"). I praktiken förekom dock ofta övergrepp, om än sällan så brutala som i de kristna länderna. Karl-Johan Illman

Nya tiden

När Ferdinand den katolske och Isabella I av Kastilien slutgiltigt återerövrat Pyreneiska halvön från morerna (1492), inleddes en omfattande fördrivning av judar från Spanien. Närmare 200 000 judar och marraner (till katolicismen formellt konverterade judar) spriddes främst till Medelhavsländerna, sultanen i Istanbul gav dem tillåtelse att bosätta sig på sitt område, men också till Västeuropa och Amerika. I Venedig inrättades det första gettot 1516. Det bestod av ett med mur omgärdat bosättningsområde för judarna, som på detta sätt effektivt isolerades från den kristna omgivningen. Den gamla judefientligheten tog sig också uttryck i Martin Luthers skrift "Mot judarna och deras lögner" (1543). Samtidigt började en ny och positivare värdering av Gamla Testamentet och indirekt också av judarna att bana sig väg inom de lutherska och reformerta kyrkorna. Men på det hela taget förbättrades inte judarnas livsvillkor i de kristna länderna förrän i slutet av 1700-talet. Upplysningstidens idéer om tolerans i bl.a. religiösa frågor ledde till en förändrad inställning till judarna på många håll i Väst- och Mellaneuropa. I Östeuropa inträdde däremot snarast en försämring.

En av de första åtgärderna för att förbättra förhållandena var det s.k. toleransediktet, utfärdat 1781 av den tysk-romerske kejsaren Josef II. Franska revolutionen 1789 medförde också stegvis förbättrade villkor för judarna i Frankrike och i de länder som under Napoleonkrigen blev beroende av Frankrike. Dessa emancipationssträvanden gick ut på att ge judarna fulla medborgerliga rättigheter. Men under hela 1800-talet uppkom motreaktioner, mest från borgare och köpmän som såg sina ekonomiska intressen hotade om judarna fritt finge konkurrera. Den växande nationalismen förutsatte enhet i fråga om språk, kultur och religion, och judarna kom därför att betraktas som ett främmande inslag. Utanför emancipationen stod de stora grupperna ashkenasiska (från Tyskland härstammande) judar som hade bosatt sig i Polen, Litauen och Ukraina. Under Katarina II:s regering kom dessa att befinna sig inom det ryska riket. Från Alexander I:s tid infördes stränga begränsningar i fråga om deras bosättningsområden och yrkesutövning. Judarna ansågs olämpliga för militärtjänst och hade mot penningersättning befriats från skyldigheten att uppställa rekryter för den ryska armén. Men från 1827 (under Nikolaj I) tvangs de skicka tolvåriga pojkar till s.k. kantonistskolor, där de "förbereddes" för egentlig militärtjänst, som började när rekryten fyllt 18 år och som varade i 25 år. I dessa skolor utsattes de för starkt tryck att konvertera till ortodox kristendom. En lättnad inträdde under Alexander II, men efter mordet på honom 1881 inleddes en våg av pogromer (massakrer på judar), vilket ledde till en utvandring av drygt två miljoner judar till USA, Västeuropa och Palestina.
Judarnas situation förvärrades i väst när man under 1800-talet började tillgripa rasbiologiska argument mot dem. Rasbiologerna indelade mänskligheten i ett antal raser efter hudfärg och andra kroppsegenskaper. Med rastillhörigheten följde enligt denna uppfattning också vissa mentala egenskaper av olika värde. På detta sätt kunde rasbiologerna tala om en arisk ras, vars högsta form var den germanska, samt om en semitisk ras som var underlägsen denna och vars sämsta variant representerades av judarna. Det ovetenskapliga i denna raslära hade redan genomskådats av fackmännen när den med förödande framgång började användas av antisemitiska ideologer och agitatorer.

I Frankrike drevs under 1800-talets senare del den antisemitiska propagandan särskilt i klerikala och militära kretsar men vann också insteg i socialistiska kretsar. I samband med Dreyfusaffärens slutliga utgång led den franska antisemitismen ett stort nederlag.

Vid samma tid uppkom politiska partier i Tyskland och Österrike som hade antisemitismen på sitt program, men denna begränsades ingalunda till politiken utan fick stor spridning i nästan alla befolkningsskikt. När det tyska nationalsocialistiska partiet grundades under Hitlers ledning 1920, var jordmånen gynnsam för hans antisemitiska program.

Genom nazisternas maktövertagande 1933 inleddes en serie antisemitiska aktioner som sammantaget saknar motstycke i historien. År 1933 försågs judiska affärer och företag med en särskild märkning, och böcker av judiska författare brändes offentligt på bål. Genom den s.k. arierparagrafen från samma år utestängdes judarna från statlig tjänst, judiska läkares praktiker stängdes osv. I Nürnberglagarna 1935 fråntogs judarna medborgerliga rättigheter, och äktenskap mellan arier och judar förbjöds. Den 9–10 nov. 1938 genomfördes genom den s.k. kristallnatten en omfattande pogrom, där hundratals synagogor förstördes, och ca 30 000 judar fördes till koncentrationsläger. Därefter övergick judisk egendom genom statens förmedling i arisk ägo. Antisemitismen kulminerade under andra världskriget i ett systematiskt försök till förintelse av den judiska befolkningen i Tyskland och i det tyskockuperade Europa. När Wannseekonferensen i januari 1942 diskuterade judefrågans slutgiltiga lösning (ty. Endlösung der Judenfrage) hade denna redan börjat verkställas. Alla judar skulle transporteras till koncentrationsläger, som fungerade som tvångsarbetsläger eller förintelseläger. Enligt ett flertal vetenskapliga undersökningar dödades ca sex miljoner judar under andra världskriget.

I Sverige gjordes från slutet av 1800-talet flera ansatser att bilda antisemitiska partier, varav de flesta dock blev synnerligen kortlivade. Den enda organisation som fick en något längre livstid var Svenska antisemitiska föreningen (1923–31). Antisemitiska tänkesätt var dock ganska utbredda i 1920- och 30-talens Sverige. Dessa tänkesätt färgade av sig på attityder och politik (lagstiftning) gentemot judiska flyktingar.
Man kan betrakta antisemitismen som en typ av främlingshat. Så långt kan den också förklaras med allmänna socialpsykologiska lagar: misstänksamhet uppstår lätt mot små inom sig slutna folkgrupper, speciellt i kristider tenderar majoriteten att utpeka dessa som syndabockar osv. Antisemitismen har dock utvecklat några specialmotiv, såsom den gamla kristna gudsmördarmyten, demoniseringen av judarna, beskyllningarna för ritualmord och hostieskändning samt myten om den judiska världskonspirationen. Dessa har bidragit till att antisemitismen kommit att framstå som den mest seglivade och hätska form av främlingshat som historien känner.

Under efterkrigstiden har antisemitiska kampanjer blommat upp i Sovjetunionen och andra kommuniststater i Östeuropa. Den mest långvariga av dessa initierades 1967, då den sovjetiska antisionistiska propagandan fick tydliga antisemitiska drag. En liknande kampanj i Polen vid 1960-talets slut tvingade huvuddelen av landets kvarvarande judiska befolkning i exil. Efter Sovjetunionens upplösning har judefientliga tendenser kunnat noteras inom den ryska extremhögern, kommunistpartiet och den ryska ortodoxa kyrkan. De antisionistiska kampanjerna i den arabisk-islamiska världen har likaså antagit tydliga drag av antisemitism. I de västliga demokratierna har antisemitismen, som ett resultat av de nazityska förbrytelserna under andra världskriget, i stort sett saknat legitimitet. Antijudiska fördomar har i viss mån levt vidare, men spelat en mer undanskymd roll i den bredare politiska kulturen än tidigare. Judehat har likväl fortsatt att utgöra ett centralt inslag i nazistisk ideologi och propaganda. Yttringar av antisemitism i Europa har på senare tid framförts speciellt av nynazistiska grupper. Med hjälp av hemsidor på Internet har man kunnat upprätta nätverk som koordinerar verksamheten, t.ex. anordnande av demonstrationer och marknadsföring av rasistisk musik och litteratur. Denna verksamhet har sina centra i Västeuropa och Nord- och Sydamerika. Ett vanligt inslag har varit att man förnekar att förintelsen under andra världskriget över huvud taget har ägt rum eller att ett så stort antal judar som närmare sex miljoner förintades. Det mest uppmärksammade fallet av antisemitisk propaganda i Sverige under senare decennier har rört närradiostationen Radio Islam.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar