Antropomorfism

Antropomorfism, föreställningen att en gudom, en demon eller något annat icke mänskligt väsen har människoliknande gestalt (fysisk antropomorfism) eller människoliknande själsliv (psykisk antropomorfism), t.ex. när fablernas djur talar som människor. Antropomorfism kallas det också när vi antar att djurens beteenden styrs av motiv liknande människans, något som kritiseras i modern etologi.

I många religioner tänks gudarna ha mänsklig skepnad, vilket även åskådliggörs med bilder. Den ohämmade antropomorfismen i den gamla grekiska religionen kritiserades redan av Xenofanes (ca 500 f.Kr.); de antika filosoferna gick vidare och framställde den högsta verkligheten med abstrakta begrepp. I indisk tradition finns ända från Upanishaderna ett gudsbegrepp utan mänskliga drag. Utan hjälp av psykisk antropomorfism förefaller det dock omöjligt att föreställa sig en personlig gud. I gudstjänst och bön vänder människan sig till ett förstående "Du". Hon talar om gudomens vrede, nåd osv. Inom teologin brukar det understrykas att detta är bildspråk.

Enligt Mose lag (bl.a. 2 Mos. 2:4–5) är det förbjudet att avbilda Gud, men sådana uttryck i texterna som Guds ansikte, ögon, röst, hand fingrar etc. vittnar om att den israelitiska Jahve-religionen i praktiken präglades av fysisk antropomorfism. Människan sägs även vara skapad till Guds avbild (1 Mos. 1:26–27). Tanken att Gud är osynlig och inte kan omtalas som om han vore en människa skärptes dock bland judiska tänkare i efterexilisk tid; omskrivningar blev vanliga.

I Nya Testamentet omtalas några gånger en röst från himlen som talar människospråk; rabbinerna använde en försiktigare beteckning: "dottern av en röst", dvs. ett eko. Annars sägs det knappast någonting direkt om Guds gestalt; fysisk antropomorfism möter oss nästan bara i nedärvda, stelnade uttryck. Vanlig är här förvissningen att ingen människa har sett Gud (Joh. 1:18). Den psykiska antropomorfismens ofrånkomlighet märks dock i metaforer och liknelser: det mesta som sägs om Gud är uttryckt med ord från det mänskliga personlighets- och gemenskapslivets område. Jesus kallar Gud för Fadern och undervisar om hans vilja, kärlek, förbarmande etc. Och i och med att Jesus Kristus framstår som Guds sanna avbild kan det heta: "Den som har sett mig har sett Fadern" (Joh. 14:9). Tanken att Gud har blivit människa (inkarnationen) kan uppfattas som en sofistikerad form av antropomorfism.

Påverkade av grekisk filosofi beskrev kyrkofäderna vanligen Gud i icke-mänskliga kategorier. Detta gäller särskilt Origenes. Gud omtalas som helt transcendent, upphöjd över allt skapat. Enligt Dionysios Areopagita är han t.o.m. bortom motsatsen mellan existens och icke-existens. De personliga dragen knyts till Kristus som Gud och människa, särskilt sedan personbegreppet aktualiserats genom kyrkomötet i Chalcedon. Under bildstriden på 700- och 800-talen väcktes frågan huruvida Kristus som gudomlig kan avbildas i konsten. Detta besvarades jakande; man hänvisade just till personbegreppet. I den medeltida västkyrkan kom motsättningen mellan Guds upphöjdhet och det mänskliga språkets begränsningar att överbryggas genom idén om analogia entis. Den religionsfilosofiska problematiken är densamma inom islam, där de antropomorfistiska utsagorna om Gud i Koranen diskuteras.

En naivt antropomorfistisk gudsuppfattning är vanlig också i nutiden, inte endast hos barn. Ett av många försök att bemästra problemet gjordes av den anglikanske biskopen John Robinson i boken "Honest to God" (1963; "Gud är annorlunda"). I modern feministisk teologi debatterar man den antropomorfistiska gudsbildens manliga karaktär inom kristendom och judendom.

Kategori: