Aristotelism

Aristotelism, beteckning för filosofiska riktningar som utgått från eller påverkats av Aristoteles filosofi.

Traditionen

Under den grekisk-romerska antiken intog Aristoteles filosofi – den s.k. peripatetiska skolan – en undanskymd plats i jämförelse med platonismen, nyplatonismen och stoicismen. Länge var Aristoteles skrifter, så när som på några mindre viktiga dialoger, okända utanför en liten krets av efterföljare som höll till på Rhodos. Inte förrän omkring år 30 f.Kr. blev texterna samlade och utgivna, sedan de romerska erövrarna fört den aristoteliska kvarlåtenskapen till Rom. Andronikos från Rhodos redigerade texterna och satte rubriker på dem; från honom härrör ordet "metafysik", som helt enkelt betecknade det som i Andronikos edition sattes efter (grek. meta) fysiken. Utan Andronikos insats hade Aristoteles skrifter sannolikt skingrats, och vi hade då inte haft kvar mer av Aristoteles än vad som finns av Demokritos: några fragment och andras berättelser om honom. Efter Andronikos edition ökade intresset för Aristoteles, men någon självständig, oblandad aristotelism utvecklade sig inte.

Sedan det romerska riket brutit samman i väster under 400-talets germaninvasioner kom den filosofiska debatten i Västeuropa att begränsas av de regler som sattes upp av den kristna kyrkan. Även i Östrom blev villkoren för det intellektuella livet hårda. I stället fick filosofin, inklusive det aristoteliska arvet, en fristad i Syrien och Persien, dit landsflyktiga lärde förde med sig det grekiska vetandet på 400- och 500-talen. Aristoteles översattes till syriska och persiska, och sedan araberna erövrat Syrien och Persien överflyttades på 800-talet alla hans skrifter till arabiska. Under de följande århundradena är det därför på islamiskt område som den aristoteliska traditionen lever. Avicenna och Averroës är de stora namnen. Också i den judiska lärda traditionen, som tilläts existera i de islamiska länderna, infogades Aristoteles på 1100-talet genom Moses Maimonides.

Fram till 1100-talet hade man i det romersk-katolska Europa tillgång endast till ett par av Aristoteles logiska skrifter som hunnit bli översatta till latin före kulturskymningen på 500-talet. Men omkring 1130, efter europeiska kontakter med arabiska lärde, började överflyttningen av de aristoteliska texterna till latin. Den skedde långsamt och utan samordning, i regel från grekiska men ibland från arabiska. Omkring 1280 var hela Aristoteles tillgänglig: logiken, metafysiken, fysiken, kosmologin, biologin, psykologin, etiken, politiken, retoriken och poetiken. Europas lärde hade fått en överväldigande mängd av icke-religiöst vetande att förvalta och bearbeta. Ett sista steg i tillägnelsen av Aristoteles togs under renässansen, då de aristoteliska texterna började studeras direkt på det grekiska originalspråket och inte i latinsk översättning.

Innehåll och betydelse

Under ett halvt årtusende, från 1200-talet till omkring 1700, finns det aristoteliker bland Europas lärde och filosofer. Men aristotelismen är ingen enhetlig idétradition, vars alla företrädare har samma övertygelser. Det gemensamma för aristotelikerna är texterna, begreppen och termerna snarare än bestämda idéer och ståndpunkter. Utan att gå in på hur texterna används på skilda kunskapsfält kan man skilja mellan tre olika roller hos den europeiska aristotelismen: den kritiska, den skolastiska och den vetenskapliga.

Sin kritiska roll spelade aristotelismen främst i inledningsskedet, på 1100- och 1200-talen. Kännedomen om Aristoteles skrifter öppnade nya horisonter och stimulerade ett kritiskt och diskuterande förhållningssätt, där den lärda verksamheten inte bara gick ut på att harmoniera vetandet med Bibeln och tron. Magistrarna, en ny typ av intellektuella vid de nya universiteten, identifierade sig med den nyfikenhet och tilltro till förnuftet de fann i "Filosofens" skrifter. Inte privilegier och börd utan intellektuell överlägsenhet gav dem deras värdighet och status.
På många punkter hotade emellertid studiet av Aristoteles att leda till konflikt med den kristna trons sanningar. Aristoteles lär t.ex. att världen är evig, icke skapad, och att den individuella själen är dödlig, vilket strider mot den kristna teologin. Vid universitetet i Paris fördömdes upprepade gånger under 1200-talet skrifter av Aristoteles eller enskilda punkter i dem. Konflikten, som har motsvarigheter i både den arabiska och den judiska aristotelismen, löstes av Thomas av Aquino, som infogade den nya filosofin i ett kristet sammanhang. Där filosofin stred mot den kristna uppenbarelsen fick tron i sista hand råda, men samtidigt gjordes teologin till en vetenskap i aristotelisk mening. Både filosofin och teologin sökte kunskap om Gud; de sanningar filosofin inte förmådde inse av egen kraft tillhandahöll teologin. Motsvarande komplementära förhållande rådde enligt Thomas mellan nåden och naturen och mellan kyrkan och staten.

Denna s.k. thomistiska syntes blev grunden till aristotelismens skolastiska roll. I inskränkt mening bestod denna i att aristotelisk logik och metafysik fick vara redskap i teologins tjänst. Så förblev det länge; nyttan av de aristoteliska termerna och begreppen var huvudargumentet för t.ex. de teologer i Uppsala som ännu på 1680-talet försvarade Aristoteles. Men den skolastiska rollen innebar också att aristotelismen blev garanten för en statisk och hierarkisk världs- och samhällsbild som hör i hop med det medeltida feodala samhället och dess under nya tiden kvardröjande strukturer. Aristoteles kosmologi och fysik gav de avgörande argumenten för ett geocentriskt universum, där jorden låg i världsalltets mitt. Gränsen var skarp mellan de fulländade himmelska sfärerna och den obeständiga världen under månen, och människans kropp drogs enligt sin natur nedåt mot jorden, medan själen strävade uppåt mot himlen. Ur Aristoteles statslära kunde stöd hämtas för en organisk samhällsuppfattning, där över- och underordningen i förhållandet mellan man och kvinna, herre och tjänare, styrande och styrda var given av naturen och inte kunde vara annorlunda.

I denna sin skolastiska roll blev aristotelismen fiende till alla viktiga nya strömningar under 1500- och 1600-talen: till humanismen (Petrarca, Erasmus), som angrep den förmenta onyttigheten och det usla latinet i den skolastiska vetenskapen, till reformationsteologin (Luther), som ville lösgöra tron från filosofin och kyrkan från det världsliga samhället, till den nya naturvetenskapen (Galilei, Descartes), som attackerade den aristoteliska fysiken, och till naturrätten (Hobbes, Pufendorf), som härledde samhället ur kontrakt mellan ursprungligen jämlika individer i stället för ur naturgivna ojämlika relationer.

Den vetenskapliga rollen är besläktad men inte nödvändigtvis allierad med den skolastiska. Den vetenskapliga aristotelismen var mindre bunden av ideologiska hänsyn och i stånd att förnya sig. 1300-talets s.k. impetusteori, som reviderade den aristoteliska teorin om den påtvingade rörelsen, är exempel på detta. Under det senare 1500-talet, då man läste texterna på originalspråket, fick aristotelismen som vetenskap en sista blomstring. Det aristoteliska alternativet utvecklades och förfinades nu på metafysikens, metodlärans, vetenskapsteorins och statsteorins områden av män som Francisco Suarez, Jacopo Zabarella, Bartholomäus Keckermann och Henning Arnisaeus. Men denna fulländning skedde samtidigt som den mekanistiska naturförklaring började formuleras som, tillsammans med den kopernikanska astronomin, under loppet av 1600-talet slutgiltigt besegrade aristotelismen, i alla dess roller. I den nya fysiken var världen en maskin i stället för en levande organism. Tingens beskaffenhet förklarades ur materiens rörelse enligt naturlagarna, inte ur de aristoteliska begreppen form och materia. Förloppen i naturen var kausala, dvs. de orsakades av materiedelarnas inverkan på varandra i tidsföljd, inte av de i formerna nedlagda ändamålen. Den nya fysiken var, åtminstone i Newtons version, bättre än den gamla däri att den överensstämde med utförda experiment och möjliggjorde förutsägelser av naturförlopp, på sikt också ett behärskande av naturen. Samtidigt var den abstrakt och fjärmad från vardagens erfarenhet i jämförelse med den aristoteliska, där solen verkligen gick upp på morgonen och ned på kvällen och där färger, lukter och smaker var reella, inte sekundära effekter av materiepartiklarnas verkan på sinnena, som den nya fysiken lärde.

Efter 1700 saknas det uttalade aristoteliker. Men aristoteliska redskap, begrepp och frågeställningar gjorde sig gällande länge än på flera områden. Linnés verktyg i klassifikationen av naturens riken var den aristoteliska logiken, ja, hela företaget att klassificera naturalhistorien var aristoteliskt. I poetiken och retoriken, dvs. litteraturteorin, stod sig Aristoteles ända till romantiken. Om man så vill kan man se nythomismen inom katolicismen i slutet av 1800-talet som ett utflöde av aristotelismen i dess skolastiska roll. Och ända till slutet av 1800-talet var Aristoteles etik ett huvudstudium för blivande ämbetsmän i Storbritannien, inte som idéhistorisk källa utan som normerande handbok.

På ett omedvetet plan är vi alla alltjämt aristoteliker när vi accepterar de val av frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i den aristoteliska indelningen av vetandet (fysik, metafysik, logik, etik etc.), eller när vi använder den aristoteliska logikens tankeregler. Av de termer ur den aristoteliska begreppsvärlden vi har kvar i vårt språk finns somliga kvar bara som intellektuella fossil från en svunnen världsbild, såsom "primus motor", "kvintessens" och "sjunde himlen". Andra har fått ny innebörd, såsom "eter", "substans" och "energi". Andra åter kan vi fortfarande använda i deras aristoteliska betydelse, såsom "potentialitet" och "aktualitet".