Ateism

Ateism, åsikten att det inte finns någon gud. Ateismens mera exakta innebörd kan vara t.ex. att satsen "det finns en gud" är falsk, eller att satser om Gud är meningslösa. Dess många utformningar hör samman med de olika gudsbegreppen. Man skiljer mellan ateism och agnosticism, tanken att man inte kan veta om det finns någon Gud.

Ateismen som genomtänkt filosofisk teori tillkom på 1600- och 1700-talen och hörde ihop med den moderna naturvetenskapens framväxt i västerlandet. Ateistiska tankegångar finner vi emellertid tidigt i mänsklighetens historia. I Indien uppträdde filosofskolor som inte accepterade Vedas auktoritet. De representerar en s.k. religiös ateism (gudar avvisas men delar av det religiösa systemet accepteras). Även jainismen och buddhismen är i viss mening ateistiska. I det klassiska Grekland fanns ingen systematisk ateism. Däremot uppträdde areligiösa världsbilder, naturliga förklaringar av religiöst tolkade fenomen (t.ex. himlakropparna) och av religionen själv. Den skeptiska filosofin undergrävde också gudstron.

I den traditionella ateismen är det främst två typer av argument som framförts. Den ena typen utgår från materialistiska och empiristiska synsätt och kan utvecklas både som en ontologisk teori (den empiriskt åtkomliga världen är den enda som existerar) och som en kunskapsteoretisk teori (vi kan inte ha kunskap om något som ligger utanför tid och rum). Den tidigare så starkt upplevda motsättningen mellan naturvetenskap och religion har emellertid i dag i stort sett försvunnit. Den andra typen av argument är av logisk natur och angriper den kristna trons utformning av teodicéproblemet, vilken sägs innebära en motsägelse: det går inte att förena satserna att Gud är allsmäktig, att Gud är allgod och att ont finns i världen. Argumentet framfördes redan i antiken mot den stoiska försynstron och har alltjämt populär slagkraft.
Genom den analytiska filosofin infördes ett nytt element i gudskritiken: gudsutsagorna är meningslösa. En viktig uppgift för de religionskritiska filosoferna har varit att påvisa det ohållbara i argumenten för gudstron. Alltsedan Kants kritik har det stått klart att de s.k. klassiska gudsbevisen inte håller som strikt logiska bevis. Inte heller hänvisningen till s.k. religiös erfarenhet eller till upplevelser av mystisk art utgör övertygande argument.

Religionens livskraft har föranlett ateistiska tänkare att uppställa s.k. immanenta religionsförklaringar. Hos Feuerbach och Freud är dessa psykologiska: Gud är enligt den förre en projektion av de troendes människoideal; enligt den senare skaffar sig människan skydd mot sin livsångest genom att på universum projicera bilden av den jordiske fadern. Marx ger en social förklaring: religionen är ett medel för social kontroll och en illusion som människan flyr in i när de jordiska förhållandena blir outhärdliga.

Ordet ateism hade från början en negativ klang. I äldre tider, då religionen hade en central funktion i det västerländska samhället, såg man på ateism som något moraliskt förkastligt och samhällsfarligt, t.ex. redan i Psaltaren (Ps. 14) och hos Platon i "Lagarna". Ännu i 1800-talets Storbritannien förekom att ateister inte fick vittna inför domstol och att de ansågs olämpliga att ta hand om sina barn. I Sverige kunde ateister drabbas av hädelseparagrafen i 1734 års lag. Socialistiska agitatorer som Axel Danielsson och Hjalmar Branting åtalades och dömdes enligt denna paragraf på 1880-talet. Först 1970 försvann sista resten av paragrafen, när man tog bort straffet för brott mot trosfrid.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar