Automatism

Automatism kan delas in i två områden, inom psykiatri och psykologi.

Automatism psykiatri

Automatism, i psykiatrin: beteende som inte är medvetet eller viljestyrt. Automatismer i form av stereotypa enkla rörelser, t.ex. att oupphörligt öppna och stänga handväskan, eller enkla ljud såsom "ju, ju, ju" kan förekomma vid temporallobsepilepsi, då medvetandet är grumlat och minnesfunktionerna störda. Automatism av mer komplicerat slag kan uppstå vid psykisk belastning hos personer med benägenhet för bortträngning. Den kan då yttra sig i ett flyktbeteende (fugue-tillstånd), som kallas ambulatorisk automatism och som är en form av identitetsstörning (dissociation). Utan att vara medveten om sina motiv ger sig individen iväg från platsen för en konflikt, kan stiga på en buss, lösa biljett etc. Ytligt sett är beteendet normalt, men vid närmare påseende är det robotaktigt och mekaniskt. "Uppvaknandet" kan ske efter några timmar eller några dagar på en långt avlägsen plats, och individen har inte något minne av vad som hänt.

Automatism psykologi

Automatism, i psykologin även: ett beteende som är så väl inlärt att det kan utföras felfritt och utan ansträngning (automatiserat beteende).

Automatism konst

Automatism, i konst och litteratur ett skapande utan kontrollerande förnuft och utan estetiska och moraliska överväganden. Som konstnärlig metod tillämpades automatismen av dadaisterna på 1910-talet. Deras poem och manifestationer bygger i hög grad på fria associationer. Hans Arp experimenterade vid denna tid med collage där de enskilda bildelementens placering bestämdes med hjälp av slumpen. Surrealisterna, bl.a. André Masson, satte automatismen i system. Freuds läror om det omedvetna spelade en viktig roll, och 1924 definierade den ledande teoretikern André Breton i det surrealistiska manifestet riktningen som "ren psykisk automatism" och en "tankens diktamen utan förnuftets kontroll". Automatismen hade också betydelse för den abstrakta expressionismen, som växte fram på 1940-talet.