Baptism

Baptism, internationell protestantisk samfunds- och församlingsrörelse. Barndopet avvisas, och det hävdas att enbart människor som bekänner personlig tro på Kristus bör döpas. Dopet sker genom nedsänkning i vatten. Det förekommer två tolkningar av dopets innebörd, en renodlat reformert (dopet som symbolisk bekännelsehandling) och en mera allmänkyrklig (dopet som ett sakrament). Den döpte blir genom dopet medlem av en troendeförsamling. Baptismen hävdar den lokala församlingens rätt till frihet från statlig och kyrklig överhöghet.

Baptismen som samfundsrörelse uppstod bland barndöpande engelska kongregationalister som p.g.a. religionsförföljelser flytt till Holland, där de kom i kontakt med anabaptister (mennoniterna). Från dem övertog de bruket att uppskjuta dopet till medveten ålder. Den första församlingen grundades i Amsterdam 1609. I England utvecklades baptismen till en av de klassiska frikyrkorna. Välkända engelska baptister är John Bunyan, författaren till "Kristens resa", William Carey, förgrundsgestalten i den evangeliska världsmissionen, och C.H. Spurgeon, predikant och församlingsledare i London.

Från Storbritannien har baptismen spritt sig till alla världsdelar, framför allt till USA (redan på 1630-talet), och är i dag USA:s numerärt största protestantiska samfundsfamilj med ca 30 miljoner medlemmar (1989). De är fördelade på flera samfund, åtskilliga med enbart svarta medlemmar. De amerikanska baptisterna bedriver en omfattande mission i alla världsdelar; många av dem är präglade av fundamentalismen. Bland framstående amerikanska baptister kan nämnas medborgarrättskämpen Martin Luther King, väckelsepredikanten Billy Graham samt presidenterna Harry S. Truman och Jimmy Carter. Förutom i Storbritannien och USA är baptismen i dag särskilt väl företrädd i Ryska federationen, Rumänien, Indien och Burma. Baptist World Alliance är ett samarbetsorgan.

Till Sverige kom baptismen under påverkan främst från USA men också från Tyskland; genom församlingsledaren i Hamburg, Johann Gerhard Oncken (1800–84), spreds rörelsen till stora delar av den europeiska kontinenten och även till Skandinavien. Den svenska baptismen är en gren av 1800-talets religiösa folkväckelse med ursprung dels i den svensk-lutherska läsarrörelsen, dels i den internationella baptismen. Sjömannen och lekmannapredikanten Fredrik O. Nilsson (1809–81) blev föreståndare för den första baptistförsamlingen i Sverige. Den bildades 1848, sedan fem vuxna hade låtit döpa sig i Vallersvik, Halland. Detta var ett brott mot gällande religionslagstiftning, och därför landsförvisades Nilsson 1850. Den svenska baptismens främste ledargestalt under trettio år blev Anders Wiberg, som tidigare varit präst i Svenska kyrkan. Vid ett besök hos Oncken i Hamburg påverkades han av den baptistiska dopläran, som han sedan utvecklade i boken "Vilken bör döpas och varuti består dopet?" (1852). Samma år lät han döpa sig av Nilsson i Köpenhamn. Under tre års vistelse i USA lärde han väl känna den amerikanska baptismen. Efter återkomsten till Sverige (1855) blev han föreståndare för Stockholms baptistförsamling som bildats föregående år. År 1857 samlades på hans initiativ de svenska församlingarna till sin första årskonferens.

De reformatoriska tankarna om allmänna prästadömet och individens rätt att självständigt tolka Bibeln har spelat en viktig roll. Positivt har dessa tankar bidragit till att frigöra lekmannaaktivitet och socialt ansvarstagande. Baptismen har tagit aktiv del i kampen för religionsfrihet och samhällets demokratisering. Negativt har lekmannafrigörelsen bidragit till individualism och splittring, och den svenska baptismen har i särskilt hög grad varit utsatt för splittringsrörelser; Fribaptistsamfundet, Pingströrelsen och Örebromissionen har utgått från Svenska baptistsamfundet. Helgelseförbundet är ett baptistiskt frikyrkosamfund som bildades utan direkt samband med Svenska baptistsamfundet.