Existentialism

Existentialism (av existens), en modern livstolkning som uppstått i gränslandet mellan filosofi, diktning och religion. Den utgör ingen avgränsad skola. Utmärkande för existentialisterna är snarare vissa gemensamma tankemotiv och problem än sättet att utföra motiven och lösa problemen. Augustinus, Pascal och Dostojevskij brukar utpekas som anfäder, men avgörande impulser utgår framför allt från den danske diktarfilosofen och teologen Søren Kierkegaard. När Kierkegaards skrifter före och efter första världskriget översattes till tyska och franska, påbörjades den Kierkegaardrenässans som utgör den moderna existentialismens förutsättning. Under inflytande av Kierkegaard men också av Nietzsche utformade nu Karl Jaspers och Martin Heidegger en tysk variant av existentialism, som utövat stort inflytande i främst kontinentalt tänkande. Även inom tyskspråkig teologi förekommer en existensfilosofisk tradition (Karl Barth, Eberhard Grisebach, Paul Tillich, Emil Brunner, Rudolf Bultmann m.fl.).

Benämningen existentialism kom likväl i svang först under andra världskriget i Frankrike och användes därvid både om tänkare som själva sade sig vara existentialister och – i efterhand – om filosofer som aldrig själva kallat sig existentialister (så t.ex. Kierkegaard) eller som värjde sig mot benämningen (så t.ex. Heidegger). Den kom därmed att ersätta alternativa benämningar som existensfilosofi, existentiell filosofi eller den för Heidegger vanliga termen existentialfilosofi. Efter andra världskriget hade termen vunnit hävd och användes nu allmänt om t.ex. Jean-Paul Sartre, Gabriel Marcel, Simone de Beauvoir och Albert Camus. Också många andra franska filosofer och författare står i vissa avseenden existentialismen nära, så t.ex. Maurice Merleau-Ponty.

Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap. Kierkegaard utgick från den enskilda individen, ty "subjektiviteten är sanningen": det är enbart i sin konkreta existens, genom sitt sätt att leva och handla, inte genom tankeakter som människan kan nå fram till den sanning som det duger att leva och dö på. Han betonade också det fria valets betydelse för personlighetslivet: vi väljer – avsiktligt eller oavsiktligt – vårt sätt att leva. Vår frihet ger ett obetingat ansvar och leder ofrånkomligen till ångest. Ångesten kan hanteras på olika sätt, antingen så att vi förnekar vår frihet och försöker ta skydd bakom mängdens meningar (mängdförsjunkenhet) eller så att vi axlar den enskildes totala ansvar. Eftersom döden när som helst kan dra slutstrecket för vår livsräkning, är vårt sätt att gestalta våra liv så allvarligt. För den kristne Kierkegaard handlade människans viktigaste val om att bli Kristi efterföljare eller att inte bli det.

Flertalet tankemotiv hos Kierkegaard återkommer hos Jaspers, men starkare än Kierkegaard betonade denne nödvändigheten av gemenskap med medmänniskorna. I de s.k. gränssituationerna, särskilt inför lidandet och döden, tvingas människan till ett val mellan äkthet och oäkthet. Heidegger räknade aldrig sig själv som existentialist, hans filosofi syftade i stället till att ge en beskrivning av varats väsen (ontologi). Men han kom att läsas som existentialist, och i sin utläggning av existensen, friheten, ångesten, döden och det ofrånkomliga valet mellan mängdförsjunkenhet ("Verfallensein in das Man") och autenticitet kom han att vidareutveckla många kierkegaardska temata, dock med den skillnaden att Heidegger intar en religionsneutral ståndpunkt.

Sin slagkraftigaste företrädare i nutiden har existentialismen fått i Sartre, framgångsrik inte bara som filosof utan också som skönlitterär författare och kulturdebattör. Under inflytande från Kierkegaard men också under beroende av "de tre H:na", Hegel, Husserl och Heidegger, utformar Sartre en ateistisk filosofi som riktar udden mot alla färdiga och slutna tankesystem, särskilt när dessa bär prägel av platonsk idealism, katolicism eller positivism; jfr "L'Être et le néant" (1943; "Varat och intet") och "L'Existentialisme est un humanisme" (1946; "Existentialismen är en humanism"). Att människan är skapad till Guds avbild och att hon under sin levnad har att leva fram gudsbelätet inom sig, kort sagt att essensen föregår existensen, den tanken bildar en central beståndsdel i mycken kristen idealism och återfinns också i katolsk teologi. Men mot detta essenstänkande, som helt naturligt ger Gud rangplatsen, sätter Sartre sitt ateistiska credo: existensen föregår essensen. Det finns ingen på förhand uppgjord modell, som människan har att förverkliga, ty hon modellerar sig själv. Först när döden inträtt och spelet är över kan de efterlevande bedöma vad människan egentligen var för någonting, dvs. vad hon faktiskt uträttade. Ty det är i handlingarna som vi förverkligar oss själva, utanför handlingslivet finns vi inte. Försyn eller nåd har ingenting att betyda i Sartres tänkande. Människan är från begynnelsen till änden utlämnad, dömd till frihet, sin egen åklagare, sin egen domare, sin egen herre. Om hon däremot frånsäger sig sin frihet och söker ursäkta sitt liv, genom att skylla på arv eller miljö, på samhälle eller traditioner, eller om hon försöker undslippa sitt ansvar genom att göra som mängden gör, hamnar hon i en moralisk förljugenhet (mauvaise foi) som Sartre skildrat med satirikerns hela skärpa. Våra villkor är visserligen givna på förhand, vi kan i regel inte ändra på vår arvsmassa eller vår uppväxtmiljö etc., men hur vi hanterar de givna förutsättningarna, det avgör vi själva.

Sartres existentialism stod från början i konflikt med marxismen, men i "Critique de la raison dialectique" ('Kritik av det dialektiska förnuftet', 1960) påträffar man ett storstilat om också i grunden misslyckat försök att bygga samman existentialismen och marxismen. Sartres vänsterengagemang kom att både innanför och långt utanför Frankrikes gränser få stor politisk betydelse.

Existentialismen har av den analytiska filosofin utsatts för häftig kritik. Det hindrar inte att den utövat ett stort inflytande över hela världen, i skönlitteraturen, i filosofin, i teologin, i det politiska tänkandet och i psykiatrin. Vid sidan av den ateistiska varianten (från Heidegger till Sartre) förekommer också en religiös variant (med eller utan stöd i Kierkegaard och Jaspers). Den judiske filosofen Martin Buber, den rysk-ortodoxe religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev och den katolske franske diktaren Gabriel Marcel kunde nämnas som typiska företrädare. Inte minst hos Martin Buber och Emmanuel Levinas förekommer viktiga försök att korrigera existentialismens ensidiga betoning av den enskilda individen och i stället framhäva gemenskapslivets betydelse.

I Sverige gör sig ett Kierkegaard-inflytande gällande alltifrån 1800-talets mitt, vilket både i skönlitteraturen (Strindberg) och den politiska opinionsbildningen (Torgny Segerstedt d.ä.) kan ge utslag som förebådar modern existentialism. Diktare som Vilhelm Ekelund, Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist har – med eller utan inspiration från Kierkegaard, Nietzsche eller Dostojevskij – tidvis graviterat i samma riktning. Inom svensk universitetsfilosofi har motståndet mot existentialismens metafysiska spekulation för det mesta varit starkt (Ingemar Hedenius, Anders Wedberg), men inom teologin märks ibland (John Cullberg) starka influenser från Heidegger och tyskspråkig existentiell teologi (Emil Brunner). Oftast har dock här liberalteologin respektive från andra utgångspunkter lundateologin lagt hinder i vägen för en mer helhjärtad uppslutning kring Kierkegaards och – senare – Karl Barths läror. Inom profanhumanistisk kulturkritik förekom under 1930-talet enstaka exempel på starkt intresse för Jaspers (Alf Nyman, Gunnar Brandell).

Under och efter andra världskriget förknippades existentialismen med fransk motståndsrörelse, och efter krigsslutet översattes fransk teater (Sartre, Camus, Jean Anouilh), skönlitteratur och filosofiska debattskrifter flitigt till svenska. De s.k. fyrtiotalisterna såg ofta existentialisterna som bundsförvanter. I den svenska filmens ångestskildringar (Ingmar Bergman) och i den politiska debatten kring tredje ståndpunkten finns ofta fransk existentialism med som en klangbotten. 1940-talets kulturdebatt – t.ex. Karl Vennbergs inlägg rörande den moderna pessimismen – anknöt inte sällan till Sartre. I Lars Ahlins diktning och Lars Gyllenstens föreligger ett djupgående inflytande från existentialismen, men också Stig Dagerman, Gösta Oswald, Östen Sjöstrand, Tage Aurell, Björn-Erik Höijer och Birgitta Trotzig brukar nämnas som exempel på författare som i vissa verk odlat existentialistiska motivkretsar.