Fascism

Fascism, i första hand en italiensk politisk rörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini, i vidare bemärkelse också benämning på besläktade riktningar i olika länder, främst under mellankrigstiden och andra världskriget. Liknande senare rörelser betecknas stundom som neofascistiska. Försök har gjorts att skapa ett allmänt fascismbegrepp, under vilket alla de nämnda rörelserna, särskilt den tyska nazismen, skulle kunna inordnas. I kommunistiskt språkbruk har ordet fascism sålunda konsekvent brukats i denna generella betydelse. Inom forskningen har dessa försök dock inte vunnit allmän anslutning. Man har bl.a. framhållit de väsentliga skillnader som trots yttre likheter fanns mellan fascismen och nazismen.

Fascismen i Italien

Som politisk rörelse framträdde fascismen först efter första världskriget. Vissa rötter kan dock spåras tillbaka till 1800-talets senare del, till de s.k. fasci, revolutionära kampgrupper inom arbetarrörelsen, t.ex. de sicilianska lantarbetarnas fasci revoluzionari. Mussolini var själv ursprungligen socialist men bröt 1914 med sitt parti och slöt sig till de nationalister som krävde Italiens inträde i kriget på ententens sida. I mars 1919 grundade han i Milano de första fasci di combattimento (kampgrupper). Dessa hade både sociala och nationalistiska mål, och bland medlemmarna fanns många krigsveteraner. I förgrunden stod Italiens territoriella krav vid fredsuppgörelsen i Paris.

Under de närmaste åren genomgick Italien en djup social och politisk kris, som de sittande liberala regeringarna inte kunde bemästra. Strejker, fabriksockupationer och kommunistisk agitation oroade de egendomsägande klasserna, som sökte och fann stöd hos fascisterna. Inom rörelsen ägde –mot Mussolinis vilja – en högervridning rum, och de fascistiska squadre d'azione, stormavdelningarna, terroriserade vänsterpolitiker och strejkande arbetare. Fascisterna avvisade principiellt parlamentarism och partiväsen, men 1921 organiserade de sig likväl i ett parti, Partito Nazionale Fascista, som deltog i de allmänna valen, dock med begränsad framgång. Ursprungligen ett elitparti utbyggdes det under 1930-talet till ett massparti, som slutligen kom att omfatta ca 60 % av befolkningen.

Epokgörande i den italienska fascismens historia blev marschen mot Rom i oktober 1922, då Mussolini genom en oblodig statskupp tilltvingade sig posten som regeringschef i en koalitionsregering tillsammans med representanter för borgerliga partier. Under de närmaste åren utmanövrerades dessa, fascistpartiet blev det enda tillåtna, och fr.o.m. 1928 års val förekom endast en kandidatlista. Organisations- och yttrandefriheten försvann, oliktänkande kunde fängslas, deporteras och t.o.m. dömas till döden, ungdomen indoktrinerades i de fascistiska ungdomsorganisationerna. En personkult utvecklades kring Mussolini, il Duce.
Dock blev Italien aldrig en totalitär stat av samma slag som Tyskland och Sovjetunionen. Terrorn hade en väsentligt mindre omfattning. Monarkin fanns kvar, militären, byråkratin och kyrkan utgjorde egna maktcentra. Fastän själv ateist vårdade sig Mussolini om förhållandet till kyrkan och lyckades genom Lateranfördragen 1929 bilägga den långvariga konflikten mellan påvestolen och den italienska staten. Näringslivet nyordnades i enlighet med Mussolinis från syndikalismen härstammande korporativa idéer. De s.k. korporationerna, branschvisa sammanslutningar mellan arbetsgivare och löntagare, fick fr.o.m. 1939 utse ledamöterna i parlamentet. Fascismens heroisering av våldet och drömmen om ett återuppståndet romerskt medelhavsvälde ledde till en äventyrlig utrikespolitik, till Abessinienkriget 1935–36, ockupationen av Albanien 1939 och Italiens uppslutning på Tysklands sida i andra världskriget. Resultatet blev regimens fall i juli 1943. Fascisternas försök att i Norditalien grunda en "italiensk social republik" krossades genom Tysklands nederlag 1945. Under efterkrigstiden har fascismen återuppstått genom partiet Movimento Sociale Italiano, som sedan 1947 varit representerat i parlamentet.

Fascismen i andra länder

Den italienska fascismen väckte tidigt positivt intresse runt om i världen, främst för sin förmåga att disciplinera fackföreningarna och hålla tillbaka kommunismen. Den kom också att verka som inspirationskälla för liknande rörelser i andra länder. Det mest kända exemplet är den tyska nazismen, som dock snart utformade sin egen, radikalare profil.

I Storbritannien grundade Oswald Mosley, tidigare minister i en labourregering, The British Union of Fascists, som dock aldrig nådde någon större framgång. I Frankrike framträdde ett antal grupper med större eller mindre släktskap med fascismen, däribland Action française och veteranorganisationen Eldkorsen (Croix de Feu). I Belgien förespråkade Léon Degrelles Rex-rörelse och den radikala flygeln av den flamländska nationaliströrelsen Vlaamsche National Verbond antiparlamentariska och fascistiska idéer. På den iberiska halvön kom fascistliknande rörelser att spela en ledande roll ännu långt efter de tyska och italienska diktaturernas sammanbrott. I Spanien utgjorde Falangen ett av fundamenten för Francos diktatur, och även den av Salazar grundade auktoritära regimen i Portugal (1932–74) byggde delvis på fascistiska idéer. Den s.k. austrofascismen i Österrike under kanslererna Dollfuss och Schuschnigg (1933–38) var en säregen blandning av klerikala och fascistiska element. Genom att hävda Österrikes självständighet gentemot Tyskland kom den i motsättning till nazisterna och krossades efter Anschluss 1938. I Sydösteuropa förenades fascistiska idéer med nationella och religiösa strävanden; det antisemitiska inslaget var påtagligt. Som exempel kan nämnas pilkorsrörelsen i Ungern, järngardet i Rumänien och Ustasjarörelsen i Kroatien.

I Norden spelade fascismen endast en marginell roll. Den finska lapporörelsen och dess avläggare IKL (Isänmaallinen kansanliike, fosterländska folkrörelsen) var snarare allmänt traditionalistiska än fascistiska i egentlig mening. I Sverige grundades 1926 ett litet fascistiskt parti, vars medlemmar dock snart övergick till nazismen.

Fascismens idéer

Till skillnad från t.ex. marxismen saknade fascismen en genomarbetad ideologi. Dess inställning var utpräglat antiintellektualistisk, den hyllade instinkten och handlingen på bekostnad av det småborgerligt kalkylerande förnuftet. Myten, inte partiprogrammet, var det som skulle egga till handling, och myten behövde inte vara sann för att fungera. Först 1931 gav Mussolini en sammanfattande framställning av sin åskådning i form av en artikel i Enciclopedia italiana. Vissa tankemönster lät sig dock ganska tidigt skönjas.

I centrum för fascismens föreställningsvärld stod nationen som en historisk, inte som en biologisk enhet; vissa idéer om rasens betydelse införlivades först på ett sent stadium under tysk påverkan. I anslutning till konservativ ideologi betraktades nationen som en organism, inbegripen i skoningslös kamp med andra nationer. Det tydligaste uttrycket för denna kamp var kriget, som i fascisternas ögon inte var en absurditet utan en naturlag och nationens högsta manifestation. Att expandera på andra staters bekostnad var naturligt för varje livsduglig stat. Inre styrka och sammanhållning krävdes för framgång i existenskampen. Individernas och klassernas intressen måste därför alltid underordnas statens. Marxismens klasskampslära och den borgerliga demokratins partiväsen söndrade och försvagade nationen, och fascismen blev därför både antimarxistisk och antidemokratisk. De korporativa idéerna lanserades för att övervinna klasskampen och samtidigt erbjuda ett slags ersättning för den förlorade demokratin. Något verkligt inflytande fick korporationerna dock inte. Nationens vilja ansågs förkroppsligas av den karismatiske ledaren, vars vilja betraktades som lagens källa. Statsapparaten styrdes genom ordergivning uppifrån enligt den militärt-hierarkiska ledarprincipen.
I ekonomiska frågor uppvisade fascismen ett dubbelt ansikte. Å ena sidan kritiserades det internationella kapitalet som fosterlandslöst, å andra sidan framhölls betydelsen för nationen av ett effektivt privat näringsliv. Detta måste dock helt underordnas statens intressen, liksom fackföreningarna, vilkas främsta uppgift blev att skola arbetarna i nationellt tänkande. Genom sociala välfärdsprogram skulle dessas lojalitet garanteras.

Teorier om fascismen

Redan tidigt formulerades teorier om fascismens väsen och om orsakerna till dess uppkomst. Den vetenskapliga diskussionen kring dessa frågor har med tiden blivit mycket omfattande. Marxistiskt inspirerade teoretiker har vanligen betraktat fascismen som ett medel för kapitalägarna att i kritiska lägen försvara sina maktpositioner. De kan då avstå från sitt politiska inflytande i parlamentet i utbyte mot att få behålla kontrollen över produktionsmedlen. Enligt detta betraktelsesätt blir fascismen en företeelse som regelbundet uppträder i vissa historiska situationer. Från andra utgångspunkter har fascismen kunnat betraktas som en symbios mellan näringsliv, byråkrati och krigsmakt eller som en reaktion från framför allt breda medelklassgruppers sida mot de påfrestningar som har följt med moderniseringsprocessen. En av de främsta kännarna av fascismen, Ernst Nolte, har framhållit vissa strukturella likheter mellan fascismen, nazismen och stalinismen och sett dem som olika uttryck för en och samma tidsbestämda företeelse, totalitarismen. Varken denna eller någon annan fascismteori kan dock sägas ha blivit allmänt accepterad. Av lätt insedda skäl har både problemformuleringar och lösningsförsök inom fascismforskningen i ovanligt hög grad kommit att påverkas av forskarnas politiska preferenser.