Feminism

Feminism, var ursprungligen ett nedsättande ord; feminist var en person som inte anpassat sitt beteende till de förhärskande könskonventionerna. Ordet lanserades som benämning på kvinnosakskamp vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. I Sverige introducerade Frida Steenhoff termen i föredraget "Feminismens moral" 1903, men det var först i samband med den nya kvinnorörelsen under 1970-talet som den kom i allmänt bruk. Feminism betecknade i Sverige länge en radikalare hållning än t.ex. kvinnosakskamp och jämställdhetspolitik. Där företrädare för de båda senare inskränker sig till att hävda kvinnors lika rättigheter med män inom de samhälleliga ramarna kräver företrädare för feminismen en mer grundläggande och strukturell samhällelig förändring.

Bland tidiga feministiska skrifter märks i synnerhet Mary Wollstonecrafts "A Vindication of the Rights of Woman" (1792), John Stuart Mills "The Subjection of Women" (1869) och August Bebels "Die Frau und der Sozialismus" (1883). Här kommer de tre grundläggande idétraditionerna inom feminismen till uttryck. Wollstonecrafts plädering för kvinnors rättigheter vilar på franska revolutionens principer om alla människors lika rättigheter, Mills kritik av kvinnors undertryckande utgår från liberala och Bebels från socialistiska premisser. Gemensamt, i synnerhet för Mill och Bebel, är att de å ena sidan kräver att kvinnan som människa skall ha samma samhälleliga rättigheter och skyldigheter som mannen, men att de å den andra utgår från att hennes mänskliga karaktär och sociala uppgift är en annan än mannens.

Under 1900-talet har det emellertid kommit att dras en allt starkare skiljelinje mellan särartsfeminism och likhetsfeminism. Särartsfeministerna hävdar att man inte får bortse från den biologiska skillnaden mellan könen, samtidigt som de kräver lika rättigheter för kvinnor. Likhetsfeministerna däremot menar att det är likheten mellan könen som är det väsentliga. Likhetstänkandet har kommit att dominera den moderna feminismen, som omfattar en mängd olika riktningar, vars minsta gemensamma nämnare är övertygelsen om att vi lever i ett patriarkalt samhälle och åsikten att detta borde förändras. Inom riktningar som radikalfeminism, anarkafeminism och ekofeminism är dock tanken att kvinnan utgör något annat än mannen grundläggande.

1970-talets kvinnorörelse bars av en övertygelse om att man måste skilja på det biologiska könet och det socialt konstruerade. "Man föds inte till kvinna, man blir det", skrev Simone de Beauvoir i ett återkommande citat ur "Le deuxième sexe" (1949). En rad olikartade böcker som Betty Friedans liberala "The Feminine Mystique" (1963), Juliet Mitchells socialistiska "Women: The Longest Revolution" (1966) och Germaine Greers ideologikritiska "The Female Eunuch" (1970) gick till storms mot det förhärskande sättet att beskriva kvinnan, samtidigt som man drev hennes rätt till lönearbete och fri sexualitet. Under denna period politiserades feminismen starkt. Där den liberala feminismen tidigare dominerat kom socialistisk feminism att utgöra ett allt starkare inslag.

Diskussionen om särart och likhet har präglat de senaste decenniernas feminism. En ny generation postfeminister har förebrått 1970- och 80-talens kvinnorörelse dess "essentialistiska" (biologiska) tänkande om kvinnan. Judith Butler, en av de ledande postfeministerna, karaktäriserar i sin bok "Gender Trouble" (1990) könet som en godtycklig och föränderlig förståelseform utan någon som helst förankring i social eller biologisk verklighet.

Lägg till ny kommentar