Fetishism

Fetischism, ett ursprungligen antropologiskt begrepp, även använt bl.a. i den marxistiska ekonomin och i psykiatrin.

Portugisiska handelsmän på Västafrikas kust började under 1500-talet använda ordet fetisch om de inföddas mer eller mindre individuella religiösa kultföremål, vanligtvis knyten eller skulpturer. Fetischism kom i anslutning till detta språkbruk att inom religionsantropologin bli benämningen på väst- och centralafrikansk religion i allmänhet utifrån den europeiska missuppfattningen att det var de konstgjorda föremålen i sig som tillbads. Vissa evolutionistiskt inriktade samhälls- och religionsvetare (t.ex. Auguste Comte) ansåg under 1800-talet fetischismen som det ursprungliga stadiet av religion, vilket så småningom avlöstes av polyteism och slutligen av monoteism, medan andra (t.ex. E.B. Tylor) tilldelade animismen denna roll och såg fetischismen som en särskild typ av animism. P.g.a. 1800-talets antropologiska uppfattning av fetischism som bilddyrkan (idolatri) fick termen en negativ laddning och frångicks i stort sett under 1900-talet; först under slutet av 1980-talet har man från religionsantropologiskt håll börjat ägna fetischismen förnyat intresse.

Men under tiden blev ordet fetischism etablerat både inom ekonomisk teori och inom psykologi och psykiatri. Inom ekonomin användes det av Karl Marx ("Das Kapital", 1867), som hade inspirerats av Charles de Brosses' (1709–77) bok "Du culte des dieux fétiches" (1760); för Marx var fetischism förhållandet att egendomsrelationer mellan människor i medvetandet antar den "fantastiska" formen av relationer mellan föremål; när en vara producerats tillmäts den ett egenvärde, varvid den "förfrämligas" från omständigheterna kring sin tillblivelse (alienation); varufetischismen innebär således att man förbiser betydelsen av de för marxistisk ekonomi grundläggande sociala produktionsrelationerna.

Inom psykologin användes termen först av Alfred Binet ("Le Fétichisme dans l'amour", 1887) och blev allmänt etablerad genom Richard von Krafft-Ebings bok "Psychopatia sexualis" (1894). Fetischism innebär att icke-genitala kroppsdelar hos sexualpartnern (t.ex. hår, fötter), klädesplagg (t.ex. underkläder, skor, stövlar) samt speciella material (t.ex. läder, gummi, siden) upplevs som erotiskt laddade och nödvändiga förutsättningar för sexuell stimulans och tillfredsställelse.
Fetischism kan således i allmänhet sägas avse en typ av "feltänkande" inom tre fundamentala områden av mänsklig aktivitet – religion, ekonomi och sexualitet. De kognitiva processer som inom dessa områden leder till fetischism har tydliga gemensamma drag. För det första rör det sig om konkretisering av abstraktioner eller relationer – andlig kraft konkretiseras som ett föremål, resultatet av mänskligt arbete konkretiseras i varor eller pengar, och en erotisk relation konkretiseras som sexuellt begär riktat mot ett föremål. För det andra får föremålen karaktär av levande varelser – fetischfiguren belönar eller bestraffar; pengarna arbetar och förökar sig, maskinen arbetar; skon tar över kvinnans roll i väckandet av erotiska känslor. Resultatet blir att man blandar ihop abstraktionerna och deras konkretiseringar, vilket skapar osäkerhet kring förhållandet mellan människans kontroll av föremålen och föremålens kontroll av människan.

Lägg till ny kommentar