Funktionalism (arkitektur)

Funktionalism, beteckning för en radikal arkitekturströmning som formades i Europa omkring 1925. Denna går emellertid tillbaka på en djupare förändring i arkitekturen redan under 1800-talet, en reaktion mot den hävdvunna uppfattningen att man utgick från ett antal fasta hustyper (t.ex. den fyr- eller sexdelade planens typer) som kunde tillämpas för olika ändamål. Mot detta hävdade den engelska villaarkitekturen en additiv princip med rötter i medeltida byggande: varje rum formades för sin uppgift, rum lades till rum på ett fritt sätt, så att exteriören visade det inres organisation. Amerikanen H.H. Richardson gav ett hantverksbaserat "organiskt" formuttryck åt denna fas, som med Kay Fiskers term kan kallas prefunktionalismen.

Inspiration till en arkitektur mer anpassad till det industrialiserade samhället hämtades från industrin. 1700-talets vetenskapliga instrument hade bildat utgångspunkt för en tradition av geometriskt enkla, odekorerade former med släta, precisa ytor. I fartyg och tåg hade denna formvärld kring 1900 närmat sig arkitekturens skala. Inom ¤Deutscher Werkbund togs diskussion om seriemässighet och typbildning upp. Fartygshytter och sovkupéer aktualiserade frågor om utrymmesekonomi i bostäder. Metoder från F.W. Taylors analyser av arbetsprocesser började på 1910-talet tillämpas på bostäder, först i USA, sedan i Tyskland, som under 1920-talet blev föregångsland för utredning och forskning rörande bostadsfunktioner. I Frankrike framträdde Le Corbusier kring 1920 som en slagkraftig propagandist för de moderna tankarna; viktigast var idén om byggnader och bruksföremål som anonyma tjänare, som skulle frigöra tjänstefolk och sköta sina uppgifter utan att dra uppmärksamheten till sig – därav det missförstådda slagordet "bostaden som maskin". Termen funktionalism formades sannolikt av den tyske konstkritikern Adolf Behne i boken "Der moderne Zweckbau", skriven 1923 men publicerad först 1926; i mellantiden hade Uno Åhrén i en artikel om Parisutställningen 1925 använt uttrycket "funktionalistisk". De funktioner man utgick från i utformningen låg i byggnadens användning; det konstruktionsmässiga funktionssättet uttrycks däremot ofta inte alls klart. Formbildningen bestämdes snarare av en övergripande uppfattning som närmast kan beskrivas som en abstraherad klassicism med släta, ofta vita ytor på geometriskt enkla grundformer. Stadsbyggnadsidéerna präglades av reaktionen mot 1800-talets stenstad. Positiva resultat blev det när man tillämpade trädgårdsstadstankar ("hus i park") i måttligt stora projekt, men någon teori eller metodik som svarade mot stadsbyggnadsproblemens totala komplexitet utvecklades inte.

Stockholmsutställningen 1930 blev en av de mest glansfulla manifestationer de moderna arkitekturidéerna fick någonstans. I Tyskland blev de efter 1933 icke önskvärda, och Sverige kom att i viss mån ta över en ledande roll, framför allt som utvecklingen här kunde fortgå utan avbrott av kriget. Funktionalismen fick sin speciellt svenska profil i "folkhemmets" tecken, förknippad med den sociala bostadspolitiken från 1930-talet och framåt. Den ursprungliga överbetoningen av den radikala hållningen mjukades upp, och man närmade sig under 1940-talet traditionella arkitekturformer. För efterkrigstiden är det knappast meningsfullt att längre använda "funktionalism" som stilkarakteristik. Att utgå från vedertagna funktionsbilder hade blivit rutin; andra krav kom till, bl.a. på stora exploateringsenheter, och man råkade in i den stora skalans problem som inte funktionalismens analyser hade grepp om.

Funktionalismen är en av de stora innovationerna i arkitekturhistorien. Syftet var att forma en arkitektur beredd att ta upp den nya teknik man förutsåg i det industrialiserade samhället, en teknik som ännu inte fanns färdig när formerna skisserades. Hela arkitekturens kunskapsstoff och metoder kom att påverkas av nytänkandet.

I konsthantverk och design. Samma formprinciper som inom arkitekturen tillämpades också för produktdesign. Nya förutsättningar hade skapats av den industriella serieproduktionen. Formgivarna sökte nya standardtyper, frigjorda från historiska förebilder och anpassade för nya konsumentgrupper i ett samhälle med stigande levnadsnivå. Den praktiska utformningen av bruksföremål ägnades stort intresse, även om formalism och mode ofta spelade in med stark betoning av geometriska former. Bruksföremål skulle befrias från dekor, medan föremål som tjänade rent estetiska syften skulle kunna gestaltas så mycket friare. Detta gjorde att det högklassiga konsthantverket kunde dra fördel av befrielsen från tidigare formscheman. För designutbildning och formutveckling spelade den tyska Bauhaus-skolan, organiserad och de första åren ledd av Walter Gropius, en viktig roll.

Stockholmsutställningen 1930 blev under Gregor Paulssons ledning en sällsynt slagkraftig manifestation av de nya idéerna, i högre grad än som ursprungligen varit avsikten. Nya typer av möbler och andra produkter togs fram till utställningen genom sammankoppling av designer och industri, och i en del fall behölls nyskapelserna i produktion. Svenska Slöjdföreningens verksamhet fr.o.m. 1930-talet inriktades på att fullfölja idéerna.

I modet. Någon funktionalismens modedräkt i vedertagen mening har inte funnits, men de samtida modeströmningarna visade på en klar funktionalistisk linje vad gäller anpassning såväl till kroppens naturliga former som till själva konfektionstillverkningen. Överdrivna proportioner och onödiga dekorationer försvann till förmån för en ny stramhet i form och färg. Uddamodet med plagg av typen kavaj, byxor, kjol eller stickade plagg i avvikande färg, vilka tillsammans bildade ett praktiskt vardagsmode, slog nu helt igenom och får därmed också anses tillhöra en funktionalistisk modedräkt.

Funktionalismen i Skandinavien. Inom skandinavisk etnologi och folkloristik kom funktionalismen framför allt att väcka insikten om fältforskningens och självsynens betydelse. Uppmärksamheten riktades från redskapens teknologi till deras bruk, från byggnaderna till boendet, från sagotexterna till berättandet osv. I Danmark inrättades på initiativ av etnologen Axel Steensberg en försöksstation utanför Roskilde, där man t.ex. prövade hur repliker av medeltida plogar fungerade under olika betingelser. Steensberg liksom Kustaa Vilkuna i Finland kombinerade därmed den synkrona funktionalismen med en diakron analys. Svenska funktionalister som Albert Eskeröd och Knut Weibust har betonat sambandet mellan arbetsteknik och miljö. Inom museiväsendet medförde funktionalismen en ny typ av pedagogiskt inriktade utställningar. Inom folkloristiken anlade C.W. von Sydow tidigt, under inspiration av psykologin, funktionalistiska eller rationalistiska förklaringar på folktro och folkdikt. W.R. Bascoms studie "Four Functions of Folklore" (1954) gav en fördjupad insikt om folklorens betydelse bl.a. för att bekräfta värderingar och uppfattningar i olika sociala miljöer. En ensidighet som präglat funktionalistiska studier är att de ofta överdrivit harmonin i ett rådande system. Även om funktionalismen numera är övergiven som vetenskaplig skola har den inpräglat vikten av att analysera kulturen ur funktionsaspekt.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar