Göticism

göticism, kulturell rörelse med särskilt fäste i Norden. Dess svenska anhängare hävdade ursprungligen att de forna goterna som "göter" hade haft sitt urhem i Sverige, medan man i Danmark gärna identifierade dem som "jutar". Enligt båda uppfattningarna skulle alltså de ostrogoter som under Teoderik den store (d. 525) tog makten i romarriket ha varit ättlingar av en från Norden utvandrad stam.

Redan i medeltida svensk krönike- och historieskrivning yttrade sig en patriotisk beundran för dessa våra påstådda förfäder. Den götiska ideologin genomsyrade på 1500-talet bröderna Johannes och Olaus Magnus stora verk, den förres "Historia de omnibus gothorum sveonumque regibus" ("Alla göta- och sveakonungars historia") och den senares mera kulturhistoriskt orienterade "Historia de gentibus septentrionalibus" ("Historia om de nordiska folken"). Båda arbetena fick stort inflytande i Europas lärda värld.

Under 1600-talet tävlade danskar och svenskar om att samla och utge medeltida isländska handskrifter, sagatexter av skilda slag och de båda Eddorna, den poetiska och Snorre Sturlassons handbok i mytologi och poetik. Det blev en ny injektion för tron på de forna göternas dådkraft och storvulna sinnelag. En fantastisk kulmen nådde den svensk-götiska patriotismen med Rudbecks väldiga verk "Atland eller Manheim" (1–4, 1679–1702). Där hävdas rent av att Sverige är identiskt med Atlantis, den sägenomspunna ön i världshavet, skildrad i dialoger av Platon.

Under 1700-talet skedde en tillnyktring. Men i mera modesta former upplevde göticismen en nyväckelse i nordisk romantik omkring 1800, i Danmark med diktare som Ewald, Grundtvig och Oehlenschläger, i Sverige i kretsen kring Götiska förbundet, med Geijer och Tegnér som ledande namn. Ute i Europa odlades intresset för nordisk forntid också av diktare som engelsmannen Th. Gray, tyskarna Herder och Klopstock, på franskspråkigt område av den schweiziske lärde P.H. Mallet.

Arkitektur. I arkitekturen fick göticismen sin blomstringstid under 1860- och 1870-talen, men den fortlevde till omkring 1900. Intresset för det fornnordiska ledde här till skapandet av en speciell träbyggnadsstil, som i hög grad inspirerades av de norska stavkyrkorna. Det var också i Norge som den fick störst genomslagskraft. Detaljer som ofta återfinns på byggnader i denna stil – ofta kallad drakstil – är drakhuvuden, blindarkader med svarvade kolonnetter, utskjutande övervåning samt takkam.