Impressionism

Impressionism, efter Monets tavla Impression, soleil levant 'Impression, soluppgång', stilkaraktär inom främst måleri och skulptur. Impressionismen uppkom i Frankrike ca 1870 i samband med impressionistmålarnas första framträdande. Impressionism betecknar också en mer allmän tendens eller stil i måleri och skulptur, som ansluter till eller har likheter med dessa konstnärer i målningssätt och motivsyn. Impressionismen präglas allmänt av uppmärksamhet på ljuset och atmosfären och en fritt målerisk gestaltning. I skulptur som benämns impressionistisk ger modelleringen skuggor och reflexer en målerisk verkan. Tendensen spred sig raskt i Europa och USA under 1800-talets sista decennier, och har i modifierad form spelat in i en stor del av senare tiders måleri, främst landskapsmåleri.

Musik

Benämningen impressionism överfördes från bildkonst till musik ursprungligen för att beskriva Debussys stil under 1890-talet. Även om denne själv aldrig accepterade benämningen och även om kopplingen mellan konstarterna är diffus, så kan de musikaliska stilelementen avgränsas relativt väl: koncentration på klangen – både instrumentalt och harmoniskt. Linjeföring och tematik skjuts i bakgrunden och ersätts av ett ytterst konstfullt utvecklat spel mellan figurationer och motivfragment. Harmoniken bygger ofta på skalformer som annars var ovanliga kring sekelskiftet: heltonskalan, hel/halvtonsskalan, pentatoniska skalor och självsvåldigt brukade kyrkotonarter. Debussy använde också gärna flertoniga ackordformer i icketraditionella sammansättningar där dissonanser inte behövde upplösas enligt äldre förebilder. Verktitlarna var ofta bildbeskrivande (eller ljudbildsbeskrivande), t.ex. "Des pas sur la neige" ('Steg i snön') och "Cloches à travers les feuilles" ('Klockor genom löven'). Många andra tonsättare i Frankrike under tiden kring sekelskiftet använde samma eller närbesläktade stilgrepp, bl.a. Ravel, Dukas och Roussel. För dessa liksom för Debussy gäller att de impressionistiska stildragen sällan var allenarådande utan ingick i en större stilistisk palett. Det är därför något missvisande att tala om dem som "impressionister" eller om en impressionistisk stilperiod. Begreppet är mycket mer användbart som en karakteriserande rubrik för ett komplex av stildrag som återkommit många gånger i historien: klang och figurationer framför motiv och linjer. Avsnitt som kan karakteriseras på detta sätt förekommer hos Vivaldi, Beethoven, Liszt, Wagner, Stravinsky, Bartók, Honegger, Boulez, Penderecki m.fl.

Litteratur

Inom litteraturen användes termen först på 1880-talet (av Ferdinand Brunetière) i analogi med bruket inom konsten. Den har sedan dess applicerats på vissa stildrag inom det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets litteratur. Någon impressionistisk rörelse, riktning eller skola inom litteraturen kan man dock inte tala om. Ibland är impressionism använd som en mer generell stilistisk term, giltig för litteratur från alla tider (t.ex. Bellmans impressionism).

Om innebörden av litterär impressionism råder oenighet, såväl när det gäller omfattning som kriterier. Som impressionismens pionjärer brukar ofta bröderna Goncourt räknas. En annan källa till impressionistisk stilvilja kan man se i Turgenjevs naturskisser. Också Tjechovs noveller har drag av impressionism. Inom tyskspråkig litteratur kan nämnas Ditlev von Liliencron, Max Dauthendey och Arthur Schnitzler. Inom dansk litteratur fick impressionismen framstående företrädare i bl.a. J.P. Jacobsen och Herman Bang, inom svensk prosa i Hjalmar Söderberg, inom svensk lyrik i Ola Hansson och Vilhelm Ekelund.

Litterär impressionism framställs ofta som en subjektiv naturalism (Hermann Bahr). Författaren registrerar intrycken av den yttre verkligheten på ett mer oorganiserat sätt och söker ge illusion av en autentisk omedelbar perception och oförmedlade replikskiften. Den sceniska framställningen i Herman Bangs verk kan anses vara representativ för en impressionistisk berättarteknik. Syftet blir att visa mer än att berätta. Även berättargrepp som inre monolog, erlebte rede m.m. har sin upprinnelse i en impressionistisk teknik. Karakteristiska detaljer framhävs på bekostnad av helheten, dynamik, energi och flöde gestaltar skeendet mer än logisk struktur eller naturalistisk lagbundenhet. Språk och stil präglas av syntaktiska ellipser, som framhäver direktheten i händelseförlopp och verklighetsregistrering, och målande adjektiv, som tjänar syftet att ge subtilare nyanser åt sinnesintrycken.