Boströmianism

Boströmianism, filosofiskt system, uppkallat efter sin upphovsman Christopher Jacob Boström. Boströmianismen var det enda originella filosofiska system som uppstod i Sverige under 1800-talet. Den kom genom Boströms lärjungar att dominera svensk universitetsfilosofi under hela senare delen av seklet.

Till Boströms personliga lärjungar hörde Sigurd Ribbing, Yngve Sahlin och Axel Nyblæus, vilka som filosofiprofessorer i Uppsala eller Lund förde mästarens filosofi vidare i relativt ortodox form. Hos en senare generation akademiska filosofer blev det vanligt att söka en kompromiss mellan boströmianismen och modernare strömningar, bl.a. den empiriska psykologin. Reinhold Geijer, Lawrence Åberg och Frans von Schéele kan betraktas som företrädare för en sådan tendens. I anslutning till den nykantianska strömningen i det slutande 1800-talets europeiska filosofi utvecklades nyboströmianismen med företrädare som Erik Olof Burman, Vitalis Norström och Efraim Liljeqvist. Norström bröt i sin skrift "Hvad innebär en modern ståndpunkt i filosofien?" (1898) med boströmianismen och blev därmed vid sidan av Boströms personlige lärjunge Pontus Wikner skolans mest celebre "avfälling".

Särskilt från 1880-talet och framåt utsattes boströmianismen och dess grepp över universitetsfilosofin för en allt skarpare kritik. Den boströmska filosofin beskylldes för verklighetsfrämmande idealism, för fientlighet mot naturvetenskapen och för en reaktionär inställning i politiken. Dess förmåga att värva anhängare försvagades efter hand, och när den siste boströmianske filosofiprofessorn, Liljeqvist, gick i pension 1930 hade den sedan länge framstått som en anakronism.