Diffusionism

Diffusionism, en riktning inom kultur- och socialantropologi, etnologi och folkloristik som lägger tonvikten på studiet av kulturelementens spridning. Begreppet diffusion lanserades på 1870-talet av E.B. Tylor som en av de möjliga förklaringarna till förekomsten av likartade kulturelement i skilda geografiska områden. Den alternativa förklaringen var att likartade kulturelement hade uppstått på olika håll i världen oberoende av eventuell kulturkontakt, till följd av lagarna för kulturell och samhällelig evolution; debatten mellan diffusionister och evolutionister var karakteristisk för antropologin under början av 1900-talet.

Den mest extrema formen av diffusionism förespråkades under denna period av de brittiska antropologerna G. Elliot Smith och W.J. Perry, vilka hävdade att all civilisation har sitt ursprung i det gamla Egypten, varifrån den spritts över resten av världen. Sin metodiska grund fick diffusionismen 1911 med Fritz Graebners "Methode der Ethnologie", som inspirerade en mer moderat variant, vilken i form av den s.k. kulturkretsskolan utvecklades av bl.a. Leo Frobenius i Tyskland och pater Wilhelm Schmidt i Österrike.

Inom nordisk etnologi hade diffusionismen en dominerande ställning under flera decennier och ledde till ett detaljerat fastställande av kulturgränser och kulturområden inom den gamla bondekulturen. Till framstående forskare i Sverige med diffusionistisk inriktning räknas antropologerna Erland Nordenskiöld, Gerhard Lindblom och Sture Lagercrantz, etnologerna Sigurd Erixon, Dag Trotzig och Julius Ejdestam samt folkloristerna Waldemar Liungman och Anna-Birgitta Rooth. Som en modernare form av diffusionism kan man betrakta innovationsstudierna inom etnologin.