Franskklassicism

Franskklassicism, i icke-fransk litteraturhistoria använd beteckning för en strömning i fransk 1600-talslitteratur. Under 1600-talets första hälft skedde en brytning med 1500-talslitteraturens språkideal. Malherbe och Vaugelas krävde ett rent och exakt språk. Under inflytande från italiensk teori utvecklade Chapelain och andra doktriner om de litterära genrerna. Gränserna markerades och hybrider som tragikomedin förkastades. Tragedin placerades högst på genreskalan. Förbunden med genrehierarkin var den från retoriken hämtade idén om "les bienséances", det passande. Höga genrer skulle handla om personer med hög ställning, låga om personer med lägre, och alla skulle uppträda så som det anstod deras ställning. Litteraturens mål var – liksom hos Aristoteles – att återge inte det sanna utan det sannolika, "la vraisemblance". Dock skulle diktverket prydas med "le merveilleux", det underbara, varmed man förstod inslag av antik mytologi – kristna motsvarigheter förkastades, eftersom de gjorde anspråk på sanning. Den styrande principen var förnuftet, en allmängiltig princip, liktydig med naturen. Förebilderna fann man i antik litteratur, främst den romerska. Huvudämnet för franskklassicismens litteratur blev människan och hennes natur.

De nya idéernas första manifestation kom 1636 i kritiken av Corneilles "Le Cid". Corneille hade dock – liksom han kom att göra i tre följande tragedier – i stort sett följt de nya idéerna. Franskklassicismens doktrin kodifierades 1674 i Boileaus "L'art poétique" ("Skaldekonsten"). Då hade redan mycket av det vi kallar franskklassicismens litteratur sett dagen. Franskklassicismens främsta genre blev dramat. Att se Molière och Racine som underkastade en doktrin är dock oriktigt. Deras verk har som grund en spänning mellan romantik och klassicism; man har också hos Racine talat om en dämpning av barocken. Med sin förnuftstro, sin strävan efter allmängiltighet och sitt krav på exakthet utövade franskklassicismen ett inflytande på fransk litteratur som inte upphörde med romantiken utan har sträckt sig in på 1900-talet. Den kom också att sätta sin prägel på litteraturen utanför Frankrike. Inflytande från franskklassicismen finner man i svensk litteratur från Dalin till Kellgren och Leopold.