Funktionalism (antropologi)

Funktionalism, en inriktning inom framför allt brittisk socialantropologi, europeisk etnologi och amerikansk sociologi som lägger tonvikten på analysen av de sociokulturella fenomenens funktion.

Inom antropologin grundades inriktningen under 1920- och 1930-talen av Bronislaw Malinowski och A.R. Radcliffe-Brown, och inom sociologin företräddes den under 1950-talet först och främst av Talcott Parsons. I Encyclopædia Britannica (3:e uppl. 1926) definierade Malinowski (i artikeln "antropologi") den funktionella kulturanalysen som en teori som förklarar antropologiska data med hänvisning till deras funktion, dvs. den roll de spelar i det integrerade kulturella systemet, det sätt på vilket de förhåller sig till varandra inom systemet, och det sätt på vilket systemet förhåller sig till den fysiska omgivningen. Detta synsätt avvek markant från de dittillsvarande evolutionistiska och diffusionistiska inriktningarna, vilka förklarade sociokulturella fenomen som resultatet av antingen deras historiska utveckling eller deras geografiska spridning.

Malinowskis förespråkande av den funktionella analysen berodde i stor utsträckning på erfarenheter från hans fältarbete på Trobriandöarna i Melanesien åren 1915–18, då han övertygat sig om att varje kulturelement måste studeras och förstås i sitt totala sammanhang, som integrerande element i det sociokulturella systemet. Varje element (seder, bruk, trosföreställningar, sociala institutioner) hade som funktion att ytterst uppfylla människans grundläggande fysiska och psykologiska behov. Exempelvis förklarade han magiska ritualer genom deras funktion att undanröja eller reducera den känsla av ängslan som människan har inför förehavanden som bedöms som osäkra eller farliga, därför att den teknologi hon har tillgång till inte ensam kan garantera en lycklig utgång.

Den andre grundaren av den antropologiska funktionalismen, A.R. Radcliffe-Brown, hämtade sin huvudsakliga inspiration från Émile Durkheims sociologiska tänkande. Han betraktade samhället som analogt med en organism och såg funktionen av olika sociokulturella fenomen som deras bidrag till upprätthållandet av det totala sociala systemet – på samma sätt som kroppens olika organ hade funktionen att bidra till hela organismens fortlevnad. Han fokuserade således på kollektivets snarare än på individens behov och förklarade t.ex. magiska ritualer genom att påpeka deras funktion som en markering och ett understrykande av den sociala solidariteten inom gruppen. Hans teori byggde på kopplingen av de tre grundläggande begreppen funktion, struktur och process, och hans variant av funktionalismen har kallats strukturfunktionalism. Denna inriktning vidareutvecklades framförallt av Radcliffe-Browns kolleger Meyer Fortes och E.E. Evans-Pritchard.

Från början av 1930-talet till långt in på 1960-talet var funktionalismen i stort sett allenarådande inom brittisk antropologi. Bland orsakerna till dess genomslagskraft var för det första dess anspråk på vetenskaplighet; den grundade sig på empiriskt observerbara förhållanden snarare än på historisk spekulation. För det andra framstod den som samhällsrelevant; det brittiska imperiet hade ett omedelbart intresse av funktionalistiska analyser av lokalsamhällen i kolonierna, eftersom sådana studier skulle kunna underlätta administrationen. Detta framhölls explicit av både Malinowski och Radcliffe-Brown.