Hinduism, dominerande religion i Indien, den största i Sydasien och en av de stora världsreligionerna. Någon allmänt accepterad definition finns inte. Hinduismen har ingen stiftare, ingen av alla erkänd helig skrift och ingen övergripande organisation. Historiskt har den haft stort inflytande också utanför Sydasien, främst i Sydostasien och Indonesien, men har där trängts undan först av buddhismen och sedan av islam. I modern tid är hinduismen också spridd inom minoritetsgrupper av indisk härkomst i övriga världen. Den enda formellt hinduiska staten i dag är kungariket Nepal.
Termen "hinduism" är myntad under den brittiska kolonialtiden. Den utgår från begreppet hindu, som är den persiska benämningen på Indiens inhemska (icke-muslimska) invånare – i den betydelsen upptogs ordet i europeiskt språkbruk. Termen används ibland i snarare kulturell än rent religiös mening – delaktighet i indisk kultur – och inkluderar då som livsåskådning alla religioner med indiskt ursprung, även buddhism, jainism och sikhism. I vetenskapligt språkbruk brukar dock dessa tre religioner, liksom de indiska "stamfolkens" religioner, skiljas ut. "Hinduismen" får härigenom en negativ definition: de människor i Sydasien som inte fångas in under andra religiösa rubriker betraktas som "hinduer". Samma oklarhet vidlåder begreppet när det skall tidsbestämmas. Det finns ingen självklar lösning, men begreppet blir hanterligare om det inskränks till att syfta på efter-vedisk religion. Den följande framställningen lägger därför tonvikten på de senaste 2 500 årens utveckling.
Forskningshistoria
Kunskapen i Europa om indisk kultur och religion var länge fragmentarisk. Mer samlad information fanns i den muslimska världen; en höjdpunkt utgjorde al-Birunis encyklopediska verk om Indien (ca 1030). 1600- och 1700-talens europeiska resande och missionärer vidgade kunskaperna, men en mer solid vetenskaplig bild av Indiens religiösa liv började byggas upp av västerländska och indiska forskare först under den brittiska kolonialtiden. Översättningar av centrala sanskrittexter som Bhagavadgita (1785) och Manusmriti (1796) följdes av vetenskapliga textutgåvor under 1800-talet. Indiens mytologi, filosofi och religiösa texter väckte stor entusiasm i Europa, och man hoppades genom dem nå kunskap om en för alla gemensam "urreligion", ett hopp som fick näring av att den närmare kunskapen om de indoiranska språken i deras äldsta skeden ledde till upptäckten av de indoeuropeiska språksambanden. Under 1800-talets lopp stod sålunda den äldsta bevarade religiösa litteraturen, Veda, i intressets centrum. F. Max Müllers utgåva av Rigveda (1849–74) var en milstolpe. Också andra delar av sanskritlitteraturen (bl.a. Mahabharata, Ramayana, purana- och dharmashastratexterna) gjordes successivt tillgängliga och blev föremål för analys. Under 1900-talet har det filologiska basarbetet fortsatt i Indien och i västerlandet och utvidgats till nya områden: tantriska texter, de hinduiska läroriktningarnas texter och rituella handböcker, vallfartsorternas lokala myttraditioner, den regionala religiösa litteraturen på folkspråken (hindi, bengali, tamil etc.). Äldre etnografiska insamlingstekniker har kompletterats med kulturantropologiska metoder för undersökning av nutida religiositet. Intresset har förskjutits i riktning mot hinduismens senare historiska och moderna former.
Induskulturen och vedisk religion
De sensationella arkeologiska fynden på 1920-talet från den jordbruksbaserade Induskulturen (slutet av 2000-talet och början av 1000-talet f.Kr.) har tolkats som vittnesbörd om en inriktning på fruktbarhet och rituell renhet och om ett teokratiskt styrelseskick; ibland har man också tyckt sig kunna sluta sig till förekomsten av yoga och kulten av en gud (den s.k. "proto-Shiva"), vars attribut på en rad punkter överensstämmer med den senare hinduiske Shivagestaltens. En hypotes har varit att Induskulturens språk var dravidiskt, och man har ofta sökt efter paralleller främst i sydindisk, särskilt tamilsk, hinduism.
Från ca 1500 f.Kr. och under århundradena därefter strömmade stammar med indoeuropeiskt språk (arya 'arier') in i nordvästra Indien. Till detta befolkningsskikt hörde de grupper som skapade de äldre delarna av Veda, en ursprungligen enbart muntligt traderad rituallitteratur (shruti 'det hörda'), knuten till en rikt varierad kult och betraktad som evig och uppenbarad för visa män (rishi). Kulten var uppbyggd kring offer av bl.a. tamdjur och den kultiska rusdrycken soma.
I den senare vediska litteraturens brahmanatexter försköts intresset från gudarna och deras inflytande över människornas liv till kulthandlingarna själva, till offersystemet som sådant och dess specialister, brahmanerna. Offersystemets effektivitet tänktes bygga på samband mellan ritens detaljer och olika företeelser i tillvaron.
Brahmanatexternas spekulativa tänkande utvecklades vidare i de yngsta delarna av den vediska shrutilitteraturen: Aranyaka och upanishaderna. I upanishaderna frigjordes spekulationen alltmer från sitt rituella ursprung och övergick i ett självständigt filosofiskt sökande efter sanning och mening. Kraften i de heliga offerformlerna, brahman, fick en ny innebörd som den bakomliggande principen, väsendet i all existens. Som ett överlägset alternativ till det yttre offret framstod det offer som var en inre, mental aktivitet. Den vediska askesen (tapas) utvecklades till systematiska fysiska och mentala meditationsövningar (yoga). I upanishaderna utvecklas också läran om själens återfödelse (samsara) i olika gestalter alltefter individens gärningar (karman).
Den klassiska hinduismens framväxt
Kring mitten av årtusendet före Kr.f. genomgick det nordindiska samhället en snabb omvandling. Den ekonomiska och politiska tyngdpunkten försköts till den centrala Gangesslätten. Bönderna, hantverkarna, köpmännen och de politiska ledarna i de nu framväxande byarna och städerna hade föga intresse för de vediska texternas offerreligion, som varit en exklusiv angelägenhet för en regionalt dominerande krigaradel och en brahmansk prästelit i Punjab och i Ganges–Yamuna-området. Det religiösa tomrummet fylldes delvis av nya läror och rörelser utan förankring i Veda; de mest framgångsrika var buddhism och jainism. Men de nya sociala och kulturella förhållandena bildade förutsättningar också för den klassiska hinduismen; den byggde formellt på vedisk grund och erkände brahmanernas religiösa ledarskap. Nya kult- och trosformer växte fram och gav upphov till en oöverskådligt rik religiös litteratur.
Under århundradena omkring Kr.f. tillkom de omfattande episka texterna Ramayana och Mahabharata, som tillsammans med Harivamsha och puranatexterna är grundläggande källor för hinduismens världsbild och mytologi. Hela denna litteratur är avfattad på sanskrit. Den blev, främst genom sitt mytiskt berättande stoff, den viktigaste förmedlaren av hinduismens värderingar och livsåskådning i och utanför Indien. Hinduismens sociala och rituella normsystem är utförligt beskrivet i Dharmashastra. Kring kulten av gudarna växte en rik hymnlitteratur (stotra). Härtill kommer bl.a. den mer renodlat teoretiska litteraturen, knuten till olika filosofiska åskådningar (darshana) och teologiska läroriktningar (sampradaya). En hel rad teologiska, främst vishnuitiska, läroriktningar utgår från vedantafilosofins grundtext, Brahmasutra, samt Bhagavadgita och upanishaderna. Vid sidan av sanskritlitteraturen finns en väldig mängd religiösa texter (lyriska och episka) på de regionala språken. Dessa texter har i sina spridningsområden utövat större inflytande än sanskritlitteraturen.
Världsbild, gudsbild
Det kosmos som skildras i den episk-puraniska litteraturen är väldigt till sin omfattning både i tid och rum och beskrivs systematiskt och detaljrikt. Världen har sin grund i och utgår från Gud. Den högsta gudomen är i sig evig och oföränderlig; i sin absoluta aspekt kan den identifieras med brahman och är då höjd över alla individuella egenskaper och saknar personliga attribut. Men gudomen är också ett personligt väsen, "herren" (ishvara, bhagavan), med attribut som allmakt, allvetande osv. och som person vanligen identifierad med Vishnu, Shiva eller Gudinnan (under något av hennes namn: Devi, Durga, Kali, Lalita etc.).
Den kosmiska processen tolkas som ett kretslopp av skiftande livsformer, där de oförgängliga själarna vandrar från existens till existens. Återfödelseförloppet, samsara, styrs i första hand av de gärningar människan utför, karman. Himmelska paradis (svarga) respektive underjordiska strafforter (naraka 'helvete') är platser där man under en viss tid skördar frukterna av sina gärningar. Frigörelse från samsara förutsätter ett slut på den karmiska processen med dess lust och lidande, som ständigt hålls vid liv av gärningarna. Hinduismen ställer upp denna frigörelse (moksha) som sitt högsta syfte.
Världens uppkomst förklaras ofta som en följd av den i yoga försänkta gudomens lila ('lek') eller av maya (ungefär 'magisk skaparkraft'). Kosmos totala existens i tiden, en mahakalpa, sammanfaller med den verkställande skapargudens, Brahmas, liv. Brahma är alltså underordnad Gud – det absoluta – och liksom alla varelser delaktig i samsara. Ett Brahmaliv omfattar 36 000 kalpa, och varje kalpa består av tusen mahayuga på vardera 4 320 miljoner år. När en mahakalpa är slut återgår kosmos till sitt ursprung i Gud, där allt vilar tills det är dags för en ny Brahmas uppkomst och en ny skapelse. Vi lever enligt denna tidsålderslära i kaliyuga, den sista och sämsta av de fyra faserna i en mahayuga, då tillvarons moraliska ordning befinner sig i tilltagande förfall.
I vår världs mitt reser sig berget Meru; kring Meru grupperar sig kontinenter och hav. Ovan och under jordskivan finns himlar respektive underjordiska strafforter, alla befolkade av levande varelser: gudar och himmelska väsen, naturandar och anfäder, djur och människor, olika klasser av demoner och helvetesinvånare; en avgörande skiljelinje går mellan gudar (deva) och demoner (kallade bl.a. asura); de rivaliserar ständigt om makten över världen. Principiellt, om än inte alltid i praktiken, representerar gudarna den kosmiska och moraliska ordningen (dharma). När denna ordning hotar att allvarligt störas kan den högsta gudomen själv ingripa genom att manifestera sig.
Gud – den högsta gudomen – är närvarande i kosmos och i människans egen själ men är ändå oberoende och fri från varje bindning. Samtidigt som han genom sin skaparkraft är det yttersta upphovet till samsara, kan han genom sin nåd (prasada) förlossa själarna från de karmiska bindningarna.
När det absolutas överpersonliga aspekt, brahman, betonas (inte dess personliga och nådefulla aspekt) framstår kunskapen (jnana 'gnosis') som vägen till förlossning. Mest inflytelserik av de riktningar som förlitade sig på denna väg var advaitavedanta, den icke-dualistiska vedantafilosofin.
Samhällsordning, ortodoxi
Hinduismen erkänner fyra legitima mål för människors strävan: sinnlig njutning (kama), makt och rikedom (artha), normuppfyllelse (dharma) och förlossning (moksha) från återfödelsernas kretslopp. Strävan efter dharma, som är överordnad kama och artha, innebär att leva i enlighet med den hinduiska samhällsordningens ideala normsystem. Människan kvalificerar sig då för en god återfödelse. Detta normsystem genomsyrar den hinduiska traditionen, inte minst den episk-puraniska litteraturen. De äldsta regelsamlingarna, Dharmasutra, räknas till den vediska litteraturen. Utförliga systematiska framställningar finns i dharmashastratexterna (fr.o.m. vår tideräknings början). De representerar smriti (traditionen).
De fyra stånden (varna) är kategorier för social klassificering: varnaindelningen har kommit att fungera som en ideologi för det indiska kastsamhället. Varje varna utgör en kategori av kaster (jati). Karakteristiskt är upprätthållandet av skarpa gränser mellan olika samhällsgrupper, betoningen av den sociala och rituella hierarkin (med brahmanerna i toppen) och den systematiskt föreskrivna ojämlikheten. Brahmanernas särställning motiveras med att de för att kunna utföra sina kultiska uppgifter måste upprätthålla en maximal grad av rituell renhet.
Kult
Vid sidan av de överlevande delarna av det vediska ritsystemet utvecklades nya kultformer, som också starkt påverkades av yoga; meditation (dhyana) är ett väsentligt inslag. Denna "agamiska" kult (dvs. kult i enlighet med agamatexternas föreskrifter) – puja eller arcana – innebär i första hand dyrkan av gudar och andra väsen och utförs både i hemmet och i tempel och helgedomar. I enlighet med principen om ahimsa ('icke-våld') är slaktoffer (som varit en viktig del av vedisk ritual) uteslutna från kulten av de stora manliga gudarna. Kultobjektet är vanligen en bild eller annan materiell symbol (t.ex. Shivas linga) för gudomens närvaro; det kan också vara ett objekt framprojicerat i meditation. En materiell kultsymbol betraktas antingen som en naturlig, spontan manifestation av gudomen, eller också är den tillverkad av människohand enligt ikonografins regler och har fyllts av gudomlig närvaro genom en särskild invigning. Samma gud anses ha olika egenskaper och funktioner beroende på i vilken form och i vilket tempel han dyrkas. Även om ett tempel är oansenligt och avsides beläget kan det dra till sig stora pilgrimsskaror, om gudomen tänks vara närvarande där i en särskilt mäktig och välsignelsebringande uppenbarelseform.
Templet, vars noggrant reglerade utformning förbinds med ett kosmiskt symbolsystem, är gudomens boning eller palats. I det dagliga ceremonielet behandlas gudomen som en levande person med kunglig ställning: han eller hon väcks på morgonen, tvättas, kläds och smyckas, får mat och dryck, ger audiens osv. tills dagen är slut och det är tid att gå till vila. Prästerna i de mest betydande gudarnas tempel är brahmaner, medan andra gudomligheter betjänas av funktionärer (pujari) med lägre social status. Vildsinta och farliga gudomligheter tillskrivs ofta förmågan att besätta kultdeltagarna, särskilt vid större högtider. Sådana gudomligheters kultfunktionärer verkar ofta som besatthetsmedier; de rekryteras från lågt rangordnade kaster eller etniska grupper ("stamfolk"). Vid sjukdomar och andra kriser kan man söka hjälp genom dessa specialister.
Kultobjektet förvaras i templets innersta del (garbhagriha 'livmoderrummet'), som normalt är ett tämligen litet, fönsterlöst utrymme, dit endast prästerna äger tillträde. Över garbhagriha reser sig en tornformad överbyggnad; utanför ligger olika förhallar. På templets muromgärdade gård finns ofta fristående pelarhallar och helgedomar för olika gudomligheter. Till besöket på en kultplats hör en rituell kringvandring medsols (pradakshina) runt templet (kultobjektet).
Av avgörande betydelse vid kulten är de rituella formlerna (mantra), ofta åtföljda av föreskrivna handställningar (mudra). En ymnigt förekommande s.k. bijamantra ('fröformel') är stavelsen om (eller aum), som tillskrivs så central betydelse att den ibland får tjänstgöra som nyckelsymbol för hinduismen i allmänhet. Både i kulten och enskilt reciteras serier av namn (vanligen 108 eller 1 008) på den gudom man vänder sig till. Hymner där gudomen lovprisas är ett väsentligt led i tempelkulten, som också innefattar instrumentalmusik. Dans, utförd av danserskor (devadasi 'guds tjänarinna'), och skådespel har odlats och utvecklats inom tempelkultens ramar.
Av särskild betydelse för tempelbesökaren är:
- mötet med gudomen genom skådande, darshana, av den kultsymbol där gudomen tänks vara närvarande
- frambärande av främst mat, men också blommor, rökelse, ljus osv. som offergåvor
- delaktighet i gudens välsignelse genom en nådegåva, prasada, som ofta består av den föda som först offrats och därigenom blivit helgad. Genom att ta emot rester av offret visar kultdeltagaren både sin underkastelse under och sin delaktighet i gudomen.
Också vatten som använts vid tvagning av kultsymbolen liksom färgstoff, aska m.m. kan förmedla gudomlig välsignelse. Samma verkan har också de vördnadsbetygelser som visas gentemot religiösa ledare och lärare (guru, acarya), asketer och heliga män (sadhu).
En viktig del i det religiösa livet spelar festkalendern, som varierar lokalt och efter social och religiös grupptillhörighet. Varje tempel har sin egen serie av årliga fester, vanligen förbundna med processioner. Särskilt viktiga religiösa sammankomster, t.ex. Kumbha Mela, lockar miljoner deltagare. Också byarnas lokala skyddsgudomligheter är föremål för årliga fester, som också uttrycker byns sammanhållning. Mycket ofta är den viktigaste lokalgudomligheten en gudinna.
Bhaktifromheten
Den personliga relationen till en gud som ett hjälpande och förlossande väsen har formen av bhakti, ('[guds]hängivenhet'). Förbunden med bhakti är prapatti ('underkastelsen' [under Gud]). Nära knuten till bhaktifromheten är föreställningen om gudomens förmåga att manifestera sig och ingripa för att bekämpa de onda och visa sin prasada, nåd, mot de fromma. Detta är ett dominerande tema i mytologin. Guden Vishnu har blivit föremål för bhakti främst så som han framträder i två av sina mytiska manifestationer, avatarer: Rama och Krishna.
Bhaktifromheten med dess starka längtan till gudsgemenskap uttrycktes i hymndiktning, tidigast på tamil (500–800-talen), senare också på andra regionala språk. Hymndiktarna betraktades som helgon och besjöng Vishnus respektive Shivas lokala manifestationsformer. Sammankomster av fromma (bhakta) för att i sång (kirtana, bhajana) prisa Gud är ett viktigt inslag i bhaktifromheten. Grundläggande för den fromhet som riktas mot Krishna blev Bhagavatapurana (ca 800-talet). Bhaktifromhetens syn på Gud, människan och världen formulerades i en rad religionsfilosofiska system, bl.a. av de vishnuitiska teologerna Ramanuja och Madhva, båda verksamma i Sydindien. Sådana system blev grunden för de sampradayas (eller panths), läroriktningar, som utgör bhaktifromhetens viktigaste uttryck. Viktiga shivaitiska riktningar utvecklades i Sydindien och Kashmir.
I Nordindien utvecklades sant-traditionen, en fromhetsform i opposition mot ritualism, mytologi och social hierarki. Inslag av tantrismens radikala tankemönster finns också. De kringvandrande santhelgonen betonade en tolerant monoteistisk tro på Gud som allestädes närvarande och som den inre gurun. De stod i många avseenden nära vissa former av sufisk religiositet bland Nordindiens muslimer. I vilken utsträckning impulser från sufismen haft betydelse för hinduismens utveckling fr.o.m. 1200-talet är svårt att avgöra. Till santtraditionen hörde Nanak, sikhismens förste guru. Stort inflytande på religiositeten i det hindutalande området har utövats av diktaren Tulsidas, framför allt genom eposet "Ramcaritmanas". Denna bhaktigenomsyrade version av Ramas liv är en av hinduismens mest spridda texter.
Shaktism och tantrism
Dyrkan av den högsta gudomen i kvinnlig form kallas inom hinduismen shaktism (av shakti 'kraft'); hon betraktas då som en skapande, förstörande och förlossande gudom. Shakti framträder annars som den manlige gudens attribut eller personifierad som hans kvinnliga partner (hustru). Shaktismen fick ett starkt fäste i östra Indien (Bengalen och Assam).
Shaktismen förbinds ofta med den strömning inom hinduismen som kallas tantrism. Den är till sin natur esoterisk, dvs. den vänder sig till en grupp initierade, sådana som genom en mästares handledning lotsats genom olika initiationer. Själva språket i tantratexterna är ofta tvetydigt och svårtolkat för den icke-initierade. Stor betydelse tillmäts bruket av heliga formler (mantra) och diagram (yantra, mandala) för att kontrollera det kosmiska kraftspelet. Viktig är könspolariteten som ett symboliskt grundmönster: tillvaron delas upp i manligt och kvinnligt, Shiva och Shakti. Fulländning (siddhi) och befrielse likställs då med föreningen av det manliga och det kvinnliga. Samlaget blir en central symbol för det högsta tillståndet, som kan förverkligas i kulten. Inom den s.k. vänster-tantrismen utförs inom kultens ramar en rad symbolhandlingar som strider mot hinduisk dharma. Mest känd är den form av tantrisk puja som inbegriper panca-makara, "de fem m:en", dvs. fem ting som på sanskrit börjar på bokstaven m: 'alkohol', 'kött', 'fisk', 'rostade sädeskorn' och '[utomäktenskapligt] samlag'. Föreningen av manligt och kvinnligt kan också förverkligas genom en inre meditativ process, kundalini-yoga, som bygger på en teori om kraftcentra (cakra) och kraftkanaler (nadi) i människokroppen.
Reformrörelser och politisk hinduism
Det brittiska kolonialväldet i Indien innebar en rad genomgripande förändringar inom samhällsliv och kultur. Det ledde till att krav började resas bland hinduerna på en inre omvandling av hinduismen i kombination med sociala reformer. En rad reformrörelser växte fram under 1800-talets lopp. I flera avseenden tjänade den kristna missionen som inspirationskälla. Samtidigt framhävdes gärna den indiska andligheten gentemot västerlandets materialism. En viktig roll spelade den hinduiska eliten i Bengalen och framför allt i Calcutta, som då var det brittiska Indiens huvudstad. Portalgestalten var Rammohan Ray som 1828 grundade Brahmo Samaj. Karakteristisk för reformrörelserna är strävan att skilja hinduismens religiösa kärna från de mytologiska föreställningar och rituella och sociala bruk som man bekämpade; denna kärna ansåg man framträdde oförfalskad i hinduismens tidigaste former. I Brahmo Samajs fall identifierades rörelsens ideal med upanishadtexternas religion. Arya Samaj, som grundades 1875 av Dayananda Sarasvati, sökte skapa hinduisk enhet på grundval av Veda som uppenbarelseurkund. Båda rörelserna läste in en monoteistisk tro i källtexterna och betonade hinduismens etiska innehåll. Medan Brahmo Samaj förblev en angelägenhet för en begränsad grupp, spreds Arya Samaj regionalt (främst i Punjab) som en bred militant rörelse.
Reformrörelsernas syn på hinduismen är i många avseenden en förlängning av bhaktifromheten. Den emotionellt extatiska formen av bhakti kombinerades med advaitafilosofi av Ramakrishna. Han påverkade Keshab Chunder (Candra) Sen, som ledde en utbrytargrupp ur Brahmo Samaj. Arvet från Ramakrishna kom att föras vidare framför allt genom Vivekananda, som 1897 grundade Ramakrishna Mission, med inriktning på social verksamhet, och senare en asketorden med centra (matha) i olika delar av Indien. Genom Vivekanandas resor till USA på 1890-talet lanserades hinduismen och "neo-Vedanta" på allvar som religiöst alternativ också för västerlänningar. Vedanta Society bildades i New York 1894. Vivekananda kan sägas inleda den ström av indiska guruer som sökt sig västerut.
En av de hinduiska ledare som under 1900-talet fått anhängare till stor del utanför Indien var Aurobindo Ghose. Hans budskap var starkt påverkat av sekelskiftets västerländska utvecklingstänkande, som han kombinerade med indisk religionsfilosofisk tradition. Innan han inledde sin andliga verksamhet hade han ägnat sig åt intensivt arbete för Indiens självständighet. Under den antikoloniala kampen grep den politiska och den religiösa sfären ofta in i varandra. "Hinduiskheten" (hindutva) framhävdes för att skapa och höja den nationella självkänslan. Den hinduiska symbolvärlden utnyttjades för politisk mobilisering. Till de politiker som mest effektivt brukade det religiösa symbolspråket hörde B.G. Tilak och framför allt Gandhi.
Vid sidan av den religiöst toleranta linje som representerades av Gandhi utvecklades också en militant antimuslimsk hinduisk nationalism, samtidigt som Indien 1947 blev en sekulär stat. Denna typ av politisk aktivitet, som byggs på religiösa gruppers (föregivna) särintressen, kallas i Indien communalism. Under mellankrigstiden representerades den hindunationalistiska linjen bl.a. av Hindu Mahasabha. Kampgruppen RSS. (Rashtriya Svayamsevak Sangh, grundad 1925), formellt en "kulturell" organisation, utvecklades framför allt fr.o.m. 1960-talet. Under 1980-talet växte BJP. (Bharatiya Janata Party) fram som den viktigaste parlamentariska representanten för hindunationalistiska strävanden. Som paraplyorganisation för hinduismens religiösa grupperingar och som en viktig påtryckningsgrupp verkar VHP. (Vishva Hindu Parishad, grundad 1964), som skickligt lyckats mobilisera stöd bl.a. i masskampanjen kring Ramas föregivna födelseplats i Ayodhya.
Lägg till ny kommentar