Konkretism

Konkretism inom konsten

Konkretism, en speciellt i Sverige använd term för konkret konst. Termen blev stilbenämning på den geometrisk-abstrakta konst som fick sitt genombrott hos oss i slutet av 1940-talet, dock utan att konsekvent avstå från föreställande element. Riktningens främsta företrädare var målarna Olle Bonniér, Lage Lindell, Karl-Axel Pehrson, Pierre Olofsson och Lennart Rodhe samt skulptören Arne Jones ("1947 års män"). Konkretismen fick stor genomslagskraft i Sverige under 1950-talet, och konstnärerna engagerades flitigt med offentliga utsmyckningar; deras dynamisk-abstrakta ytformer tilltalade postfunktionalismens arkitekter.

Konkretism inom litteraturen

Konkretism, i litteraturen benämning på en riktning med blomstringstid under 1950- och 1960-talen, som med olika typografiska arrangemang sökte ge texterna en visuell, akustisk eller sensorisk verkan. Vissa författare betonade det visuella och använde figurdikter, andra det akustiska genom att tänja ut ord, upprepa ord med samma eller likartad klang eller isolera ljuden i en text. Ingetdera är i princip nytt. Figurdikter är kända alltifrån antiken och förekom ofta i barocklitteraturen, där man också kan finna ett sådant bruk av klangmålning, att den semantiska innebörden i texten kommer i bakgrunden. Konkretismen odlades med störst iver på det tyska språkområdet (Eugen Gomringer, Helmut Heissenbüttel) och i Brasilien men var under några år en global företeelse. Föregångsman i Sverige var Öyvind Fahlström, som i tidskriften Odyssé 1954 publicerade ett manifest för konkret poesi. Bland svenska konkretister kan nämnas Mats G. Bengtsson, Åke Hodell och Bengt Emil Johnson.