Naturalism

Naturalism (fr. naturalisme), konsekvent inriktning i olika intellektuella och konstnärliga aktiviteter på enbart den omedelbart föreliggande verkligheten, som man kan direkt komma åt genom sinnena, ofta med stark betoning av det vanliga, vardagliga och autentiska.

Litteratur inom naturalism

Naturalismens litterära program formulerades av Émile Zola; i företalet till andra upplagan (1868) av romanen "Thérèse Raquin" kallade han sig naturalist och markerade därmed sin anslutning till en positivistisk livsåskådning, där det inte räknas med någon annan verklighet än den fysiska och fysiologiska. Fylligare utvecklas hans teori i "Le roman expérimental" (1880). Romanförfattaren skulle arbeta som naturvetenskapsmannen, registrera verkligheten med största möjliga sanningskärlek och skärpa och anställa "experiment" med sina gestalter, dvs. demonstrera att deras beteende i alla situationer var strängt orsaksbundet. Zola hade tagit intryck av Claude Bernards deterministiska människosyn, av Taines idé att dygd och last är produkter som socker och vitriol och av hans lära om människan som produkt av arv, miljö och tidsmoment. Även Darwins utvecklingslära spelade in.

Zola var i sin praktik inte utan föregångare. Viktigast var Flauberts "Madame Bovary" (1857) och bröderna Goncourts "Germinie Lacerteux" (1864), som hade klart naturalistiska drag.

Det är lätt att se att Zola i sin "vetenskaplighet" inför ett subjektivt element, när han definierar konsten som "ett stycke natur sett genom ett temperament". Men oavsett svagheterna i den teoretiska motiveringen gjorde den skönlitterära naturalismen en viktig insats. Den ledde till djärva framstötar på nya områden av den yttre och inre verkligheten. Man belyste med förkärlek samhällets mörkare inslag, tjuvar, prostituerade och alkoholister eller industriproletariatets ekonomiska betryck. De naturalistiska författarnas ämnen, livssyn och öppenhet i skildringen av livets dittills tabubelagda sidor förde dem lätt i konflikt med den härskande samhällsmoralen, sålunda drabbades Herman Bangs roman "Haabløse Slægter" (1880) av åtal för osedlighet. Mera allmänt beskylldes naturalistiska verk för råhet och brist på idealitet.

I nordisk litteratur fick naturalismen avsevärt inflytande. Ett drama i dess anda är Ibsens "Gengangere" (1881) med sin beska samhällskritik och sin diskussion av ärftligheten. I Strindbergs "Fröken Julie" (1888) avtecknar sig med förebildlig klarhet Taines komponenter. Ännu vid mitten av 1900-talet gick berättarkonst och drama i stor utsträckning i naturalismens tecken. Namn som Martin Koch och Ivar Lo-Johansson återfinns inom den traditionen.

Konst inom naturalism

Inom bildkonsten avses med naturalism en konst som avbildar den fysiska verkligheten med en hög grad av omedelbar visuell trovärdighet (jfr illusionistisk bildkonst), vanligen med stor detaljskärpa. Den äldre stenålderns grottmålningar omtalas ofta som präglade av naturalism. Naturalism kan också avse en konst som gestaltar bilder ur fantasin på ett sådant sätt att betraktaren tycker sig se ett stycke fysisk verklighet, som t.ex. delar i Hieronymus Boschs bilder eller i Meissonniers och Cederströms historiemåleri. Alltså förutsätter naturalism inte i och för sig att bildernas motiv är vardagliga och sannolika, något som däremot karakteriserar realismen. Så är dock ofta fallet i framför allt franskt måleri under 1800-talets senare del, i det skede där bildkonsten ofta delvis löper parallellt med litteraturen. Naturalism framträder där i landskap hos bl.a. Barbizon-målarna och i det närmast följande friluftsmåleriet, samt hos impressionisterna, vilka i sitt intresse för seendets optiska förutsättningar tog särskild hänsyn till ljusets och atmosfärens inverkan och erövrade nya vardagliga motivområden ur samtidslivet. Drag av naturalism också i litterär mening framträder med socialt engagemang också hos bl.a. Courbet, Meunier och i vissa verk av Menzel, och blev med stark betoning av formernas trovärdighet vanliga på många håll i Europa kring 1900, även om det inte uppstod någon egentlig skolbildning kring naturalismen. Utan anknytning till sociala ideologier har kring och efter 1960 utvecklats en extremt veristisk superrealism med drag av naturalism i Europa, USA och Japan.

Konsthantverk inom naturalism

Inom konsthantverket har naturalismen kommit till uttryck i såväl textil- och tapetmönster som i föremålens plastiska gestaltning. Under renässansen var det mode inom det tyska silversmidet att utforma pokalernas kuppor som t.ex. aklejor eller tulpaner, medan dryckesbägarna efterbildade t.ex. hjortar eller björnar. Det svärmiska naturintresse som rokokon odlade satte spår inom främst den keramiska konsten: terriner fick formen av kålhuvuden, änder eller kalkoner, pastejformarnas innehåll gick igen i förvaringskärlens utseende. Under 1800-talets andra hälft drevs naturalismen än längre och omfattande även möbler och andra inredningsföremål.

Filosofi inom naturalism

I filosofin i allmänhet är naturalismen uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med de metoder som har förfinats av naturvetenskaperna. Naturalismen förkastar antaganden om att det existerar varelser som helt och hållet befinner sig utanför dessa undersökningsmetoders räckvidd – t.ex. många religioners högsta väsen – och om att människan besitter vissa, vanligtvis andliga, egenskaper – som en fri vilja eller rationalitet – vilka lyder andra lagar än den övriga naturens. Fastän många naturalister är materialister är det vanligen inte andliga egenskaper som sådana de förnekar, utan endast vissa förklaringar av, eller teorier om dessa egenskaper. Naturalismen har alltså primärt en metodologisk snarare än en ontologisk inriktning.

Inom etiken hävdar naturalismen att specifikt etiska eller moraliska termer, som "att vara god", kan definieras i termer som betecknar naturliga egenskaper, antingen psykologiska som "att vara omtyckt" eller mer objektiva som "att vara utvecklingsbefrämjande" . Av meningsmotståndare betraktas sådana ståndpunkter ofta som ett resultat av ett tankefel, det s.k. "naturalistiska felslutet (misstaget)".