Nyplatonism

Nyplatonism, mångskiftande, starkt spekulativ filosofisk riktning som på ett eller annat sätt anknyter till den platonska traditionen. Nyplatonismen kan sägas ha uppstått i Egypten genom Ammonios Sakkas (d. ca 242) men fick sin viktigaste gestalt i dennes elev Plotinos, som främst var verksam i Rom. Denna tidiga nyplatonism var starkt spekulativ och metafysiskt inriktad och företrädde ett slags idealistisk monism med en emanationslära, enligt vilken allt annat är att betrakta som utflöden (emanationer) av det högsta verkliga, det Ena, om vilket ingen positiv kunskap är möjlig. Den tidiga nyplatonismen har på avgörande sätt påverkat den kristna teologin; hit hörde också Porfyrios och Iamblichos. Som den s.k. athenska skolan behärskade nyplatonismen också Platons akademi från Plutarchos till Proklos. Viktig var också den alexandrinska skolan, som fick en fortsättning i det Bysantinska riket. Sitt inflytande på den västerländska teologin och filosofin befäste nyplatonismen genom Augustinus och den s.k. (Pseudo-)Dionysios Areopagita; till den specifikt latinska nyplatonismen hörde bl.a. Boethius. Nyplatonism hade också stort inflytande på den islamiska filosofin (Avicenna, Averroës) och via denna på den senmedeltida västerländska, men även senare hade nyplatonismen stor betydelse, bl.a. under renässansen samt genom Cambridgeplatonismen.