Instrumentalism

Institutionalism, inriktning inom nationalekonomin med upphov hos amerikanerna Thorstein Veblen, John Rogers Commons (1862–1945) och W.C. Mitchell. Den dominerade amerikansk ekonomisk forskning under tiden mellan världskrigen, men undanskymdes efterhand av keynesianskt och neoklassiskt tänkande. Institutionalismen existerar fortfarande som skolbildning i USA, framför allt kring tidskriften Journal of Economic Issues.

Institutionalismen uppstod som en reaktion mot den neoklassiska ekonomiska teorin. Den har framför allt intresserat sig för organisationen och kontrollen av ekonomin, och ser marknaden som en bland många institutioner för resursallokering och inkomstfördelning. Marknaderna är aldrig rena, utan inbäddade i legala och kulturella makt- och värdesystem. Institutionalismen betonar ekonomins evolutionära karaktär, liksom teknologins och det sociala handlandets centrala roll. Ekonomin bör inte studeras med utgångspunkt i abstrakta föreställningar som "allmän jämvikt" eller "homo oeconomicus", utan som en process i vilken aktörerna formas av, och själva formar, de institutionella förhållandena. Skolan ser sig som holistisk och tvärvetenskaplig i förhållande till den neoklassiska teorin.

Institutionalismen hade nära beröringspunkter med olika traditioner utanför USA. Den tyska historiska skolan, med namn som Werner Sombart och Max Weber, liksom J.A. Hobson och fabianerna, bl.a. Beatrice och Sidney Webb, är sådana exempel. Institutionalismen vidareutvecklades i USA av framför allt Clarence Ayres (1891–1972). Den mest lysande författaren i institutionalismens tradition är J.K. Galbraith. Den ungerskfödde Karl Polanyis studier av marknadsekonomins framväxt och reaktionerna mot den har fått en växande betydelse. Två svenskar, Johan Åkerman och Gunnar Myrdal, har gett betydande bidrag till institutionalismen. Inriktningen vidareförs av flera grupperingar: postkeynesianer, radikala politiska ekonomer, evolutionära ekonomer, innovations- och organisationsforskare.