Kapitalism (av kapital), gängse beteckning på ett ekonomiskt system där produktionsmedlen företrädesvis befinner sig i privat ägo och där produktionens inriktning och omfång regleras av marknadsmekanismer. Det är således varken stat eller kooperativ som i ett sådant system är de främsta ägarna av jord eller industrier, och produktionen inriktas på det som visar sig finna köpare. Samhällen och tidsåldrar i vilka kapitalism dominerar kallas kapitalistiska.
Beteckningen kapitalism blev allmän först på 1860-talet, men kapitalismens historia går betydligt längre tillbaka i tiden. Förelöpare till en ren marknadsekonomi återfinns i den klassiska antiken och under medeltiden. Från 1500-talet och framåt, med England som centrum, utvecklades vad som stundtals kallas förkapitalismen, stundtals handelskapitalismen. Dess princip var enkel: målet var inte att använda vinsten på handelsverksamheten för omedelbar lyxkonsumtion och inte heller för improduktiva investeringar som kyrkbyggen, utan att satsa den på en ny och utvidgad verksamhet. Kapitalismen var därmed till själva sitt väsen expansiv; den förutsatte en ständig ökning av resurser och produktion för att fungera väl. Den krävde ett politiskt system där friheten att tillverka och sälja var omfattande och statliga privilegier o.d. få eller inga.
Till en början var kapitalet, som ännu till största delen bestod av transportmedel som fartyg samt råvaror, inte uteslutande eller ens huvudsakligen i privata händer. I de stora handelskompanierna förenades statliga och enskilda intressen. Utvecklingen gick emellertid mot ökad privatisering och accentuerades i och med industrialismens genombrott i England och Skottland från slutet av 1700-talet. I och med industrialismen utvecklades den fulla kapitalismen (ibland benämnd industrikapitalismen). Det viktiga kapitalet blev nu, förutom råvaror, byggnader och maskiner. Bomullsindustrin var den tidiga kapitalismens mest typiska näringsgren och Lancashireområdet i England med Manchester som centrum dess sinnebild. Det kapital som krävdes var ännu förhållandevis begränsat, och arbetskraften, som främst rekryterades från den omgivande landsbygden, där överbefolkning och arbetslöshet rådde, var billig. Många blev snabbt kapitalister. Men framgången gjorde att man producerade för mycket; kriser avlöste varandra, många kapitalister gick under och arbetare ställdes utan arbete. Livet var hårt och osäkert och bostads- och hälsoförhållandena för arbetarklassen miserabla. Barnarbete var mycket vanligt.
Till Manchester reste många av samtidens författare och politiker – t.ex. Carlyle, Dickens, Disraeli, Tocqueville – för att få direktkännedom om vad de antog vara hela världens framtid. De blev hänförda och förskräckta.
Systemet hade redan sina vetenskapliga förespråkare, som utvecklat teorier vilka hävdade den fria marknadens – och därmed den fria konkurrensens – överlägsenhet i att skapa rikedom för länderna. Redan Adam Smiths klassiska "The Wealth of Nations" (1776) innebar ett kraftfullt försvar för marknadsekonomin, och på samma linje fortsatte David Ricardo och andra. Mot mitten av 1800-talet utvecklades den "rena" liberalismen, som då ofta kallades Manchesterliberalismen, vilken hävdade att en total frihet från restriktioner, tullar osv. var den enda väg som ledde såväl till ländernas välstånd som till ett drägligare liv för arbetarna och till fred mellan länderna.
Men kritiken började också tidigt. Stora jordägare, ämbetsmän, kyrkliga prelater m.fl. såg inte bara sin ställning hotad utan hävdade också att alla goda samhällsband skulle slitas sönder med det nya systemet, familjerna upplösas och med dem moralen, religionen trampas i smutsen och respekten för kung och överhet försvinna. Från arbetarnas sida växte också fram en spontan kritik mot de omänskliga förhållanden de tvingades leva under. Till sitt stöd fick de en rad teoretiker och samhällsreformatorer som kritiserade kapitalismen ur olika aspekter. Själva den privata egendomsrätten utsattes för kritik – "egendom är stöld" sade den franske anarkisten Proudhon – men också den obarmhärtiga konkurrensen, rovdriften på mänsklig arbetskraft samt de politiska förhållanden som omöjliggjorde arbetarnas inflytande. Kapitalism innebar, hävdades det, svåra klassmotsättningar, ojämn fördelning av rikedomar och inkomst samt den arbetande befolkningens maktlöshet i det egna arbetet.
Den inflytelserikaste kritikern av kapitalismen blev Karl Marx. Han hävdade att kapitalism visserligen genom sin expansiva natur möjliggjort en aldrig skådad materiell utveckling men att den samtidigt ledde till växande koncentration och monopol, periodiskt återkommande kriser samt djupnande klassmotsättningar.
Från mitten av 1800-talet utvecklades en arbetarrörelse i Europa, merendels i kraftig opposition mot kapitalismen. En del av den var revolutionär och menade att kapitalismen måste störtas och ersättas med ett socialistiskt eller kommunistiskt samhälle. En annan del, senare kallad den reformistiska, menade att man med långsamma förändringar skulle övervinna de olidliga förhållanden kapitalismen skapat. Den senare riktningen kunde ofta samsas med den s.k. socialliberalism som vid samma tid växte fram och som innebar att kapitalismens sociala konsekvenser måste mildras genom statliga och andra regleringar.
Under 1800-talets sista decennier ersattes i de flesta länder den länge förhärskande frihandelspolitiken med en konservativ protektionism. Den rena kapitalismen sattes därmed ur spel genom kraftiga tullar och statligt stöd för den egna nationens industri. Nära förbunden med protektionismen var den nya kolonialism som innebar att europeiska stater delade en stor del av världen mellan sig, bl.a. för att skapa både råvaru- och avsättningsmarknader för sin industri. Vid samma tid hade både arbetarpartier och fackföreningsrörelse blivit starka. Kapitalisterna svarade med att bilda egna samarbetsorganisationer. Så uppstod den s.k. organiserade kapitalismen.
Den ryska revolutionen 1917 innebar det första försöket att helt övervinna kapitalismen. När den kapitalistiska världen från 1929 och framåt skakades av en våldsam kris med massarbetslöshet, produktionsminskning m.m. trodde många att den socialistiska väg som den nya Sovjetunionen slagit in på var den enda som ledde till en stabil och expanderande ekonomi. Andra lösningar, alla med starka inslag av statlig intervention i ekonomin, prövades i olika länder. I synnerhet efter andra världskriget kom denna politik att förknippas med britten J.M. Keynes namn. Under det väldiga ekonomiska uppsving, som största delen av den kapitalistiska världen upplevde under decennierna efter 1945 stod en majoritet bakom uppfattningen att en statligt reglerad kapitalism var den säkraste vägen till ekonomisk framgång. Sedan utvecklingen bromsats upp under 1970-talet kom emellertid allt fler att hävda att en ren kapitalism vore att föredra. Denna uppfattning vann ytterligare i styrka efter Sovjetunionens fall. Där en mer oreglerad kapitalism prövats – som i USA och Storbritannien – har emellertid stora problem av främst social natur uppstått. Kapitalismen har heller inte, vare sig i ren eller reglerad form, visat sig förmögen att minska klyftorna mellan rika och fattiga länder.
Lägg till ny kommentar