Klassicism

Klassicism (fr. classicisme, av lat. cla'ssicus), i vid bemärkelse estetisk riktning som söker sina förebilder i den grekiska och romerska antiken.

Klassicism inom litteraturen

Inom litteraturen avser klassicism en strävan efter att återuppliva de ideal som representeras av antikens diktare eller åtminstone vissa av dem men också av senare diktare som vunnit en oomstridd position i litteraturens historia. Termen dyker upp i början av 1800-talet och har sedan blivit allmän. Klassicismens förutsättning är tanken att vissa författare uppnått ett slags fulländning och därför kan tjäna som mönster för ny diktning ("klassiker"). Inom litteraturen finner man tankegången första gången i Aulus Gellius "Noctes Atticae" (ca 170 e.Kr.). Rangordning av författare efter litterärt värde finns dock långt tidigare i Grekland. Även om termen klassicism inte användes kan det synsätt som präglade atticismen alltifrån 100-talet f.Kr. kallas "klassicistiskt".
En ny form av klassicism uppstod med renässansens antikdyrkan och tanke att litteratur på folkspråken skulle skapas i imitation av de antika författarna. De romerska författarna, främst Vergilius och Horatius, kom att föredras framför de grekiska, och classicus kom att bli benämningen på en författare som lästes i skolan. Härifrån var steget inte långt till att också beteckna goda senare författare som klassiska. I en handbok i poetik från 1548 kallas Alain Chartier och Jean de Meung "bons et classiques poètes" ('goda och klassiska poeter').

Med den nyaristoteliska poetiken i Italien fixerades värderingarna av de antika författarna. För dramat blev Aristoteles tankar i "Poetiken" normerande. Ett regelsystem skapades av teoretiker som J.C. Scaliger och Gian Giorgio Trissino, och som klassiska betraktades de författare som följt reglerna. De klassicistiska idéerna fördes över till Frankrike, där de utvecklades av Jean Chapelain och andra och konfirmerades av Boileau i hans "L'Art poétique" (1674). Då hade idéerna redan väglett dramatiker som Corneille, Molière och Racine. Det slag av klassicism dessa företrädde har utanför Frankrike kallats franskklassicism. Den bestämde länge fransk litteratursyn och utövade ett inflytande utanför Frankrike. Under 1700-talet kom klassicismen att i många fall bestå i imitation av stilgrepp hos romerska författare ("pseudoklassicism").

I England var inflytandet från franskklassicismen ganska svagt. Vissa av dess ideal finner man dock hos författare som Dryden, Pope och Samuel Johnson. I Tyskland, där inflytandet varit långt starkare, uppstod som en reaktion mot franskklassicismen ett nytt slags klassicism, som hämtat sitt ideal från J.J. Winckelmann och som kommit att kallas nyklassicismen (även nyantiken, novantiken). Den satte de mer ursprungliga grekiska diktarna, främst Homeros och Sofokles, över de romerska – hos grekerna fann man den plastiska formen, harmonin och ljuset. Nyklassicismens stora diktare blev från mitten av 1780-talet Goethe och Schiller och, senare, Hölderlin. En motsvarande antiksyn finner man hos den samtida fransmannen Chénier.

Ett ifrågasättande av antiken ser man redan mot slutet av 1600-talet i striden mellan de gamla och de moderna. Men först med romantiken lanseras en diktning som helt bryter med klassicismen. De tyska romantikerna var till en början antikdyrkare, men snart kom Friedrich von Schlegel att mot antikens begränsning sätta romantikens oändlighetssträvan och idé om en "progressiv universalpoesi". Schlegel skapade antitesen "romantisk – klassisk", en antites som tagits upp och utvecklats på 1900-talet av Fritz Strich och andra.

Från mitten av 1800-talet och delvis som följd av en fördjupad antiksyn har begreppet klassicism mer och mer förlorat sin bindning till antiken. Termen har kommit att användas om författare under olika tider och stå för strävan bort från det individuella och tillfälliga mot det allmängiltiga. Sainte-Beuve räknar i "Qu'est-ce qu'un classique" ('Vad är en klassiker', 1850) både Dante och Shakespeare till klassikerna. T.S. Eliot, som mer än någon annan 1900-talsdiktare försvarat klassicismen och sökt bestämma vad den är, räknar också han Dante till klassikerna på grund av det tidlösa och allmängiltiga hos honom. Bernt Olsson

Klassicism inom konst och arkitektur

Inom bildkonsten och arkitekturen menas med klassicism en stil inspirerad av grekiska och romerska förebilder. Det är inte bara enstaka element, t.ex. kolonner och draperingar, som återanvänds utan hela formsystemet och dess proportionering. Syftet är att ge den mänskliga miljön en ordnad och harmonisk prägel. Bakom klassicismen finns en strävan efter bestående värden. Stilen uppträder i olika skeden av konsthistorien, från medeltiden och framåt. Ett specialfall är nyklassicismen, som bryter upp från tidigare konventioner och på nytt söker sig till källorna. Den tar sin början ca 1750 och når sin kulmen på 1780-talet. I en senare fas kallas den i England Greek revival. Nyklassicismen har i sin tur inspirerat klassicism i vår tid, senast i samband med postmodernismen.

Klassicism inom musik

I analogi med ordets innebörd inom litteratur, konst och arkitektur används "classique" i ett franskt lexikon från 1806 som benämning på "klassiska mästerverk" inom musiken, från Palestrina till Cherubini (Beethoven nämns ej). På samma sätt sökte musikskribenter i det tidiga 1800-talets Tyskland inlemma Haydns, Mozarts och Beethovens verk i en "klassisk period" – en "wienklassicism" – bl.a. inspirerade av Goethes definition av en litterär "Weimarer Klassik". Alltsedan dess har musikhistoriker försökt avgränsa klassicismen till en stil och en epok. Vissa forskare spårade dess rötter i tidigt 1700-tal, andra, t.ex. Friedrich Blume, har vidgat begreppet till att gälla även Schuberts musik. Några skarpa gränsdragningar mot stil- och epokbeteckningar som barock eller romantik har emellertid inte varit möjliga att genomföra.

Charles Rosen har kommit längst i försöken att avgränsa en speciell "klassisk stil" genom sina undersökningar av instrumentalmusiken hos Haydn, Mozart och Beethoven. Dessa tonsättare skulle enligt Rosen ha varit besjälade av samma klassiska ideal. För Rosen är det principiellt viktiga i den klassiska stilen tonalitetsutvecklingen, som vid denna tid skulle ha nått en ny viktig vändpunkt. Verktyget i denna stilutveckling var främst sonaten och arbetssättet en dramatisering av kontraster som gav upphov till ett nytt musikaliskt strukturtänkande.

"Klassisk", "klassicism" har också grundläggande estetiska implikationer: termerna har använts för att framhäva musik som en estetisk konst, jämbördig andra konstarter. En följd därav blev att begreppen inte behövde avgränsas till en viss epokstil – även om wienklassicismen länge ansågs som estetiskt normgivande – utan kunde ges en mer generell innebörd. Bakom uttrycket musikalisk klassicism fanns redan från början föreställningar om en viss musiks överlägsna värde. Detta värde innebar att musiken lyftes ur tidsströmmen av förgänglig musik och ingick i en verkkanon som tonsättare, musiker och lyssnare allt framgent kunde gå tillbaka till. Så småningom ökades antalet "klassiker" i konsertrepertoaren. De nya verken som presenterades behövde också de denna legitimation för att accepteras som mästerverk: Debussy har följaktligen betecknats som "impressionismens klassiker" och Schönberg som "tolvtonens klassiker".

Klassicism kan således ges två grundbetydelser: dels en stilistisk (Rosen), dels en konstideologisk. För den senare handlar betydelsen om klassisk musik.