Kolonialism

Kolonialism, erövring, kontroll och exploatering av områden utanför kolonisatörens primära territorium. Termen används ibland om t.ex. antikens Grekland och det romerska riket, men i dag oftast som samlingsbegrepp för de europeiska nationalstaternas utomeuropeiska erövringar; även USA och Japan var emellertid under en period kolonialmakter.

Kolonialismen växte fram ur Europas expansion från 1500-talet och fortsatte i olika former fram till avkoloniseringen, som inleddes vid olika tidpunkter i olika delar av världen (se ¤avkolonisering). Efter hand ändrade kolonialismen karaktär p.g.a. att kolonialstaternas samhällen själva förändrades och att nya kolonisatörer tillkom. Två faser kan urskiljas. Den första är den merkantilistiska eran, som sträckte sig fram till slavhandelns upphörande och de portugisiska och spanska imperiernas upplösning i början av 1800-talet. Den därpå följande industrikapitalistiska fasen betraktas som den egentliga kolonialismens era. Med nykolonialism (eller neokolonialism) avses en politisk dominans och ekonomisk exploatering som äger rum utan direkt territoriell kontroll.

Orsaker och mekanismer

Kolonialismen var ett mycket sammansatt fenomen. De ekonomiska drivkrafterna spelade en central roll. Under den merkantilistiska fasen var syftet att komma i besittning av ädelmetaller, kontrollera handelsvägar och framtvinga tribut från underkuvade befolkningar. Handelskompanier med statliga monopol och militärt stöd spelade en central roll under denna fas. Under den industrikapitalistiska fasen förstärktes målet att finna råvarubaser och nya marknader i en alltmer global ekonomi, samtidigt som den merkantilistiska regleringen upphörde.

Många erövrade områden visade sig i efterhand ha begränsat ekonomiskt värde, men p.g.a. kapplöpningen mellan kolonialmakter etablerades kolonier inte sällan enbart i syfte att hindra andra koloniseringsföretag. Maktpolitik och prestige spelade en betydande roll i denna expansion. Till koloniseringens mekanismer hörde dessutom kolonisatörernas samarbete med inhemska härskare som konkurrerade med varandra och som såg de europeiska inkräktarna som ett maktpolitiskt resurstillskott i interna uppgörelser. När en kolonial bas väl hade etablerats motiverade den militära logiken fortsatt erövring.
Kolonialism förknippas oftast med vit överhöghet över andra folkgrupper. Kolonier med övervägande europeisk bosättning frigjorde sig redan före den industrikapitalistiska eran från moderlandet. Detta gäller de nordamerikanska kolonierna. Den latinamerikanska kontinenten tillhör samma kategori men räknas p.g.a. nykolonialismens betydelse där till de regioner som sedermera kom att utgöra den s.k. tredje världen.

Kolonialismens regioner, en översikt

Det har varit vanligt att beskriva koloniala imperier och kolonier utifrån respektive moderländers territoriella erövringar. Här har en mindre eurocentrisk princip valts, nämligen att utgå från dagens regionala system. Regionala gränsdragningar bestäms fortfarande av det koloniala arvet. Den engelsk–franska språkgränsen utgör t.ex. en kulturell barriär inom de västafrikanska och västindiska regionerna, liksom i Canada.

Den region som tidigast koloniserades var Latinamerika. Det första mötet mellan Gamla och Nya världen, Columbus s.k. upptäckt 1492, skedde i den västindiska övärlden. Från Västindien penetrerades sedan det sydamerikanska fastlandet av spanjorer (först i Mexico) och portugiser (i Brasilien). Olika europeiska stater delade därefter upp de karibiska öarna mellan sig. Resultatet blev en etnisk mångfald, i synnerhet som arbetskraften till plantager hämtades från Afrika, Indien och Kina. Däremot utrotades den inhemska befolkningen i Västindien och reducerades kraftigt i det kontinentala Latinamerika.
Asien kan indelas i fem huvudregioner: Västasien sammanfaller i huvudsak med Mellanöstern, som till stora delar ingick i det osmanska väldet. Dess upplösning ledde till europeiska stormakters kontroll över dess olika delar, en kontroll som blev kortvarig och därför mera sällan brukar betecknas som kolonialism. Östasien blev heller aldrig penetrerat av kolonialismen på ett mer djupgående sätt. Japan behöll sin självständighet och utvecklades till kolonialmakt inom regionen, medan Kina utan att kunna samla sig till motstånd mot kolonialmakterna uppdelades i intressezoner. Centralasien införlivades med det ryska imperiet p.g.a. att regionen utgjorde ett maktpolitiskt vakuum och att det fanns mark för (ryska) nybyggare. Denna kolonialliknande situation håller först i dag på att förändras. Sydasien ingick i det brittiska koloniala imperiet, och senare tillkomna statsbildningar, t.ex. Indien, Pakistan, Bangladesh och Sri Lanka, är fortfarande starkt präglade av detta. I Sydostasien finns tre distinkta koloniala traditioner: den nederländska i nuv. Indonesien, den brittiska på Malackahalvön (Malaysia och Singapore) och i Burma samt den franska i vad som kallades Indokina (Vietnam, Kambodja och Laos). I Asien var det de sistnämnda båda huvudregionerna som utgjordes av kolonier i ordets strikta mening av direkt territoriell kontroll.

Koloniseringen av Afrika skedde i full skala först under 1800-talets senare del. Dessförinnan hade den europeiska kontrollen varit begränsad till handelsbaser, särskilt längs Västafrikas kust, varifrån slavar exporterades. Slavhandeln fick förödande effekter på det traditionella afrikanska samhället. I södra Afrika fanns sedan 1600-talet en bosättning av invandrare (bl.a. nederländare), s.k. boer. Efter hand växte också det brittiska inflytandet starkt. Afrikas snabba kolonisering under 1800-talet var i hög grad betingad av den interna europeiska maktkampen, särskilt mellan Frankrike och Storbritannien. Frankrike etablerade sig i Nordafrika och i norra delen av Västafrika, medan Storbritannien lade beslag på områden i övriga Västafrika och Östafrika, där även tyskarna hade intressen. Nämnas bör också belgarnas intressen i Kongo (Kinshasa), portugisernas välde i Angola och Moçambique och italienarnas aktioner på Afrikas horn. Berlinkonferensen 1884–85, vid vilken Europas stormakter vid konferensbordet styckade upp Afrika, har fått symbolisera kolonialismen i dess grövsta form.

Former och konsekvenser

Kolonialismen var i hög grad en fråga om ekonomisk exploatering av naturtillgångar och arbetskraft. För kolonialmakten gällde det att få den traditionella formen av jordbruk att bidra till det koloniala systemets finansiering genom att anpassa det till världsmarknadens behov. Detta skedde på varierande sätt. Med vit farmarbosättning betecknas inflyttning av vita nybyggare som startade kommersiellt jordbruk i stor skala (Sydrhodesia [nuv. Zimbabwe], Kenya och Algeriet). Landsbygdskapitalism utgjordes av kommersiella satsningar inom det traditionella jordbruket, stimulerade av kolonialmaktens infrastrukturella investeringar (småbondeproduktion av kakao i Ghana, risodling för export i Burma och Sydvietnam). Plantagesystemet kan beskrivas som industriellt organiserade enklaver med slavar eller kontraktarbetare som huvudsaklig arbetskraft (Västindien, Sri Lanka, Malaysia, yttre Indonesien). Administrativ exploatering, slutligen, utgjorde en exploateringsform där ett överskott från det traditionella jordbruket utvanns på byråkratisk väg (zamindarisystemet i Indien och det s.k. kultursystemet på Java).

I samtliga fall innebar den koloniala exploateringen djupgående strukturella och sociala förändringar, förstärkta av ingrepp i transportsystem, infrastruktur, utbildning, demografisk struktur och administration.

Även om inte alla förändringar kan betecknas som destruktiva, har kolonialismen genom sin påtvingade ekonomiska arbetsfördelning i hög grad lagt grunden till dagens ojämlika värld, ibland beskriven som en centrum–periferistruktur, där utvecklingen sker i centrum, medan periferin präglas av beroende och underutveckling. Det koloniala arvet med tillhörande skuldkomplex har utgjort ett huvudargument för biståndet från den rika till den fattiga världen.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar