Kommunism

Kommunism (fr. communisme, ytterst av lat. commu'nis 'gemensam'), benämning på en rad besläktade idéer om att egendomen bör vara gemensam eller åtminstone jämnt fördelad i samhället. I marxistisk-leninistisk teori betecknar termen det slutstadium i mänsklighetens utveckling, då klasser och utsugning har upphört och produktionsresultatet fördelas till alla efter behov. Liksom de flesta andra moderna beteckningar på politiska ideologier är kommunism som politisk etikett ett barn av 1800-talet. Idéer av snarlikt innehåll förekommer emellertid långt tidigare i historien. Det har funnits nu övergivna föreställningar att de allra äldsta samhällena skulle ha varit kommunistiska. Enligt en populär, likaledes mindre väl underbyggd föreställning skulle Platon i dialogen Staten ha tecknat bilden av ett idealsamhälle av kommunistisk karaktär. Platon hävdar dock att köpmän och hantverkare liksom tidigare skall arbeta för vinnings skull. Det har också diskuterats om den kristna urförsamlingen i Jerusalem kännetecknades av kommunism därför att det rådde egendomsgemenskap i den. Där gällde det dock bara ett provisorium i väntan på Jesu återkomst.

Fullt utvecklade idéer om ett samhälle med egendomsgemenskap förekommer däremot i Thomas Mores "Utopia" (1516), och i en rad andra tidiga s.k. utopiska skrifter. Försök att utveckla en sådan typ av samhälle är emellertid sällsynta. Den s.k. jesuitstaten i Paraguay (1610–1758) utgör delvis ett undantag; här utvecklades en långtgående egendomsgemenskap. Men det är först under franska revolutionen och framför allt under 1800-talet som man kan tala om verkliga kommunistiska rörelser.

François Babeuf framträdde under 1790-talet i Frankrike med idéer om egendomsutjämning. Några årtionden in på 1800-talet kom utopiska socialister som Fourier, Cabet m.fl. att spela en viktig roll. De fick under en period många efterföljare, och både nu och senare gjordes en rad mer eller mindre lyckade försök att skapa små självständiga kommunistiska samhällen, framför allt i Amerika. Redan 1825 hade samhället New Harmony i Indiana grundats. En omfattande planerad emigration från Frankrike till USA under 1840-talet kom av sig.

Gränserna mellan beteckningarna kommunism och socialism var flytande och ibland obefintliga vid denna tid. Ofta sågs socialismen som en idé för de intellektuella, medan kommunismen bäst anstod arbetare och hantverkare. Under 1840-talets hårdnande samhällsmotsättningar drevs många oppositionella i underjordisk verksamhet. En viktig organisation med internationell förgrening var Bund der Gerechten, som 1847 bytte namn till Bund der Kommunisten. Marx och Engels fick i uppdrag att skriva förbundets manifest. Kommunistiska manifestet har haft en betydelse för kommunismens ideologiska utformning, som är svår att överskatta.

Den våg av revolutioner som gick över Europa 1848–49 (februarirevolutionen) innebar ett stort misslyckande för kommunismen. Den slutsats som bl.a. Marx och Engels drog av detta var att en verklig kommunistisk revolution kräver en väl organiserad och politiskt medveten arbetarklass. Det var i den övertygelsen som Första internationalen grundades 1864. Ordet kommunism blev emellertid under 1800-talets andra hälft relativt sett sällsyntare. De flesta nationella partier som bildades kallades socialistiska eller socialdemokratiska. Det senare var namnet även på det snart största och politiskt starkaste arbetarpartiet, det tyska, som stod Marx och Engels nära. Namnet var delvis ett resultat av en kompromiss. Marxisterna hävdade inte sällan att de i själ och hjärta var kommunister. Så skriver Engels 1894 att det nya partiprogrammet (Erfurtprogrammet) innebär att partiet "inte bara är allmänt socialistiskt, utan direkt kommunistiskt" eftersom dess slutmål är övervinnandet av staten. Redan i sin berömda kritik av Gothaprogrammet från 1875 hade Marx talat om det framtida kommunistiska samhället, vari han skilde mellan två olika faser. Under den första krävs samma prestation av alla människor, medan rättesnöret under den andra och högre kommer att vara "av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov". Denna stadieindelning blev av avgörande betydelse för Lenin, den moderna kommunismens grundare. Han benämnde det första stadium Marx talar om det socialistiska, det andra det kommunistiska. Det dröjde emellertid till efter oktoberrevolutionen 1917 innan politiska rörelser återigen, som vid mitten av 1800-talet, officiellt betecknades som kommunistiska. Det skedde genom grundandet av Tredje internationalen (Komintern) 1919 med dess anslutna nationella kommunistpartier. Lenin hade dessförinnan lett bolsjevikflygeln av det ryska socialdemokratiska partiet. Den partiteori som han därvid utvecklade och som innebar att partiet, bestående av yrkesrevolutionärer, skulle ses som ett arbetarklassens "avantgarde" blev länge normerande för de kommunistiska partierna. Teorin innebar att det kommunistiska partiet redan under det socialistiska övergångsstadiet till kommunismen skulle spela en ledande roll i samhället. Det bäddade för en kraftig maktkoncentration, som under Stalin på 1930-talet utvecklades till envälde. Redan Lenin hade förbjudit fraktionsbildningar inom kommunistpartiet; nu fick kampen mot varje avvikande uppfattning paranoida drag och motiverade fruktansvärda utrensningar. Så länge Komintern bestod (till 1943) skulle alla anslutna partier följa en och samma linje. Perioder då alla andra politiska partier skulle behandlas som oförsonliga motståndare växlade med perioder av vänstersamverkan i en folkfront.

Efter Sovjetunionens seger i andra världskriget bildades en rad sovjetiska lydregimer i Öst- och Centraleuropa, vilka alla politiskt genomgick en hårdhänt likriktning. Även Kina sökte efter sin revolution 1949 utveckla sitt samhälle efter sovjetiskt mönster. Samtidigt nådde kommunistpartierna främst i Frankrike och Italien, vilka nu fått en bredare medlemskader, stora framgångar. Efter Stalins död 1953 och än mer efter Chrusjtjovs uppgörelse med vad han såg som stalinismens avarter började den kommunistiska världsrörelsen upplösas. Kina och Sovjetunionen råkade i svår konflikt. Framför allt i Italien utvecklades kommunistpartiet i egen, snart öppet sovjetkritisk riktning. Samtidigt vann kommunistiskt dominerade befrielserörelser på flera håll i världen stora framgångar, och vänstervågen åren kring 1970 innebar också ett uppsving för kommunismen. Det var dock inte Sovjetunionen som tjänade som mönster utan oftare Maos Kina eller Castros Cuba. Under 1980-talet fick Sovjetunionen liksom de östeuropeiska kommunistländerna allt svårare problem, och den kapplöpning med kapitalismen, som i synnerhet Chrusjtjov hoppats mycket på, visade sig hopplöst förlorad. Förnyelsen under Gorbatjov kom för sent och genomfördes för halvhjärtat för att den östeuropeiska kommunismen skulle kunna räddas. Under åren 1989–91 föll alla kommunistregimerna i Europa. Vad som återstår i världen är en handfull länder med Kina i spetsen; i de flesta fall är deras framtidsutsikter mörka.

Det är inte troligt att kommunismen, i varje fall inte i sin av Lenin präglade variant, har någon framtid för sig. Drömmen om en värld utan förtryck och kapitalistisk utsugning kommer dock inte att upphöra utan söka sig andra former. I den faktiskt praktiserade kommunismen kom de av Lenin rekommenderade politiska medlen att omsider omvandla befrielse till slaveri och växande välstånd till armod.

Kategori

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type='1 A I'> <li> <dl> <dt> <dd> <h2 id='jump-*'> <h3 id> <h4 id> <h5 id> <h6 id>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.