Konfucianism

Konfucianism, en idétradition – benämnd efter Konfucius – som har spelat en central roll i Kinas kultur och samhällsliv under mer än två årtusenden och som har haft stor betydelse också i övriga Östasien. Då Konfucius redan tidigt blev föremål för en religiös kult kan man säga att konfucianismen också har en religiös sida.

Konfucianismen har formen av en fortgående diskussion om innebörden i ett antal klassiska texter: Förvandlingarna (Yi), Odena (Shi), Urkunderna (Shu), Riterna (Li), Vår- och höstkrönikan (Chunqiu), Samtalen med Konfucius (Lunyu), Mencius (Meng Zi) m.fl. Diskussionen utgår från antagandet att ett tillstånd av ursprunglig ordning och harmoni gått förlorat, och den syftar ytterst till att klargöra hur detta tillstånd skall kunna återskapas. Enighet råder om att människorna själva kan fullgöra denna uppgift. I den konfucianska tankevärlden utgör familjen ett slags mikrokosmos. De ideala relationerna i familjen står som modell för de sociala relationerna: så som sonen skall förhålla sig till sin far, så skall ministrarna förhålla sig till sin furste. Konfucianismen räknar med fem grundläggande relationer, nämligen relationen mellan furste och minister, far och son, man och hustru, äldre och yngre bror samt mellan vänner. Alla utom den sista beskrivs som hierarkiska relationer. Synen på mänskliga och sociala relationer som väsentligen hierarkiska samexisterar i den konfucianska traditionen med uppfattningen att människorna till sin natur är jämlika i den meningen att alla har anlag att uppnå moralisk insikt och visdom. Också i diskussionen om förhållandena mellan människor bryts den hierarkiska och den mera egalitära tendensen ofta mot varandra. Den senare har motiverats med bl.a. ett uttalande av lärofadern Konfucius: "Vad du själv inte vill att andra skall göra mot dig, skall du inte göra mot dem."

En central fråga i den konfucianska diskussionen gäller människans natur. En strömning som går tillbaka till Mencius (ca 372–ca 289 f.Kr.) hävdar, med hänvisning till människans förmåga till medkänsla (som beskrivs som moralens och godhetens grund), att den mänskliga naturen är god. I polemik mot denna strömning hävdar Xun Zi (ca 310–ca 215 f.Kr.) och hans anhängare, med hänvisning till människans benägenhet att söka tillfredsställa sina själviska begär, att människans natur är ond. Zhu Xi (1130–1200) förenar i sin neokonfucianska filosofi dessa uppfattningar i en syntes. Han urskiljer två dimensioner av verkligheten: å ena sidan erfarenhetsvärlden, som existerar i tid och rum och som består av qi (det material varav allt består); å andra sidan den metafysiska världen bortom tid och rum, där den ordnande principen li har sin hemvist. I den metafysiska världen är inga fel och brister möjliga – dessa har alltid sin grund i erfarenhetsvärlden (qi är som grumligt vatten i en flod, och li är som pärlor på flodens botten). Dessa två dimensioner av verkligheten förenas i människans hjärta i form av människans av himlen bestämda natur respektive hennes fysiska mänskliga. Den av himlen bestämda naturen är helt igenom god och överensstämmer med naturbegreppet hos Mencius, medan den fysiska naturen, som knyter an till naturbegreppet hos Xun Zi, inkluderar de mänskliga begären, som kan ge upphov till ondska. På olika grunder har andra konfucianska filosofer ställt sig kritiska till detta dualistiska drag i Zhu Xis tänkande. Bl.a. hans samtida Lu Xiangshan och sedermera Wang Yangming tog avstånd från Zhu Xis påstående att "människans (av himlen bestämda) natur är li" och hävdade att "människans hjärta är li". Medan Zhu Xi framhållit betydelsen av att studera den yttre verkligheten, utgjorde reflexion och kontemplation för Lu och Wang den viktigaste vägen till mänsklig visdom och fullkomlighet.

Skillnaden mellan Zhu Xi å ena sidan och Lu Xiangshan och Wang Yangming å andra sidan kan ses som ett uttryck för spänningen i den konfucianska traditionen mellan en objektivistisk tendens, som lägger tonvikten vid människans intellekt, och en subjektivistisk tendens, som framhäver intuitionens betydelse.

Tvärtemot Lu Xiangshan och Wang Yangming har andra filosofer kritiserat Zhu Xis dualism från empiristisk och objektivistisk utgångspunkt. Dai Zhen (1724–77), som menade att erfarenhetsvärlden är den enda sanna verkligheten, sökte en objektiv grund för sin etik i en utilitaristiskt färgad konsekvensetik och i studier av den iakttagbara yttre verkligheten.

Konfucianismen utgjorde under långa perioder av det kinesiska kejsardömet en ideologisk ortodoxi. Redan under kejsar Wu av Han på 100-talet f.Kr. började man rekrytera ämbetsmän med hjälp av examina, som prövade kandidaternas insikter i de konfucianska klassikerna. Från 1300-talet och fram till 1905 baserades ämbetsmannaexamina på Zhu Xis tolkning av klassikerna, i första hand "de fyra böckerna", dvs. "Samtalen med Konfucius" och "Mencius" samt två kapitel ur "Riterna": "Daxue" ('Den stora lärdomen') och "Zhongyong" ('Medelvägen'). I rollen som intellektuell ortodoxi var konfucianismen ett ideologiskt redskap för att värna det kinesiska kejsardömet och kväsa eventuell opposition mot centralmakten. En lång rad heterodoxa tänkare har emellertid med stöd i de konfucianska klassikerna kritiserat maktmissbruk och andra missförhållanden i sin tid. Vissa har tagit sin utgångspunkt i Lu Xiangshans och Wang Yangmings subjektivistiska hållning; andra har likt Dai Zhen intagit en mera empiristisk och objektivistisk hållning. Också i Korea och Japan har konfucianismen fungerat både som ideologi för statsmakten och som kritiskt vapen i händerna på oppositionella intellektuella.

Efter det kinesiska kejsardömets sammanbrott 1911 har en tongivande strömning bland kinesiska intellektuella uppfattat konfucianismen som ett hinder för en modernisering av samhället. Andra har tvärtom ansett att den önskvärda moderniseringen i form av materiell välfärd och politisk demokrati skall göra det möjligt att förverkliga grundläggande konfucianska ideal, som t.ex. människors moraliska och intellektuella självförverkligande. Mot bakgrund av det ekonomiska uppsvinget under senare hälften av 1900-talet i Japan, Korea, Hongkong, Singapore och Taiwan har många samhällsdebattörer och forskare i Östasien och i västvärlden hävdat att utvecklingen i dessa områden visar att konfucianismen kan vara en viktig drivkraft för ekonomisk och industriell utveckling.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar