Konservatism

Konservatism, samhällsåskådning som karakteriseras av respekt för det hävdvunna och strävan att bevara, eller förändra för att bevara. Någon enhetlig lära och utopi existerar inte. Konservatism har framträtt i skiftande miljöer och med skiftande innehåll. Fasthållande vid tradition och kritik av rationalistiska (förnuftsmotiverade) samhällsförändringar har varit gemensamma drag.

Huvuddrag i konservatismens utveckling

Som politisk åskådning eller partibärande ideologi har konservatismen utformats i olika historiska situationer till försvar för hotade värden. Den politiska och ideologiska konservatismen utformades i reaktion mot rationalistisk och revolutionär nedbrytning av bestående institutioner och värden, först under upplysningen och franska revolutionen, därefter under industrialismen och trycket från socialistiska idéer. Efter 1945 har den kinesiska kulturrevolutionens internationella återverkningar och ungdomsrevolten på 1960-talet haft betydelse för konservatismens ideologiska inriktning.

Ordet konservatism lanserades först 1818 av René de Chateaubriand i tidskriften Le Conservateur. Som politisk kraft är dock kärnan i de konservativa idéerna, hävdande av traditionella värden och motstånd mot långtgående förändringar, lika gammal som politiken själv.

Under 1700-talet dominerades konservatismen av en konstitutionalistisk, kontrarevolutionär kritik av franska revolutionen. Edmund Burkes "Reflections on the Revolution in France" (1790) är det klassiska uttrycket för denna kritik. Under 1800-talet präglades konservatismen av romantikens idéer och kritik mot upplysningen. Kyrka och religion företrädde andra värden som konservatismen i regel ville värna om. Staten uppfattades som en organisation med egen "personlighet". Schweizaren Carl Ludwig von Haller uttryckte efter Wienkongressen 1815 reaktionens idéer i sin tes att makten utgjorde sin egen legitimation eller med andra ord att makt är rätt. Från mitten av 1800-talet framträdde en konservativ kritik av industrialiseringens sociala avigsidor och krav på reformer i patriarkalisk anda för att motverka revolutionära strömningar. "Socialkonservatismen" uttrycktes i Storbritannien av Disraeli som både författare ("Sybil", 1845) och politiker, och i Tyskland teoretiskt av bl.a. Friedrich Stahl och politiskt av Bismarck. Mot slutet av 1800-talet påverkades konservatismen av nationalism och imperialism. Under brytningarna kring demokratins genombrott hävdade de konservativa konstitutionella principer mot demokratins politiska, sociala och ekonomiska ideal.

Först sedan demokratins seger jämnat vägen mellan liberaler och konservativa skedde en betydande ideologisk utjämning. I praktisk politik har de som borgerlig höger och vänster slagit vakt om äganderätten och om att motverka en samhällsutveckling som hotade egna ekonomiska, sociala och politiska intressen. Ekonomer (Friedrich von Hayek, Wilhelm Röpke m.fl.) har bidragit till den konservativa ideologin med avskräckande tolkningar av den socialistiska välfärdsstaten som en väg till träldom.

Konservatism i olika länder

Konservatismens utveckling har präglats av skilda nationella traditioner. I Frankrike var förgrundsgestalterna Joseph de Maistre och Louis de Bonald legitimitetens försvarare. De ansåg att revolutionen kränkte den gudomliga ordningen, vilken representerades av det störtade, absoluta kungadömet. Tillkomsten av tredje republiken (1870) ledde till en uppdelning av de franska konservativa i ett helt spektrum mellan konstitutionalister och nationalistiskt sinnade ultrareaktionärer, vilkas kritik mera var litterär och filosofisk än praktiskt politisk, särskilt Charles Maurras och Maurice Barrès, med idéer som delvis låg nära nazismens. Konservativa idéer fick en ny politisk roll efter andra världskriget med general de Gaulles grundande av femte republiken, präglad av stark presidentmakt.

I Tyskland betraktas Johann Gottfried von Herders "Auch eine Philosophie der Geschichte zur Bildung der Menschheit" (1774) som den inhemska konservatismens grunddokument. Enligt detta återspeglas ett folks kultur- och ödesgemenskap i språk, rättsväsen, litteratur och religion. Herder var emot despotism och för tankefrihet, tolerans och oförytterliga rättigheter. I "Elemente der Staatskunst" (1809) byggde Adam Müller på Herders kulturlära ett försvar för ett ståndsorganiserat samhälle, på en folklig grund, samtidigt som han var kritisk mot byråkratisk despotism och imperialistisk maktpolitik. Johann Gottlieb Fichtes idévärld var inte renodlat konservativ, men hans "Reden an die deutsche Nation" väckte nationalmedvetandet under Napoleons förödmjukande ockupation av Berlin 1807–08. Historikern Heinrich von Treitschke (författare till "Deutsche Geschichte im 19. Jahrhundert", 1879–94) formulerade det vilhelminska kejsardömets maktmedvetna konservatism. Det senaste halvseklets debatt kring tysk konservatism har tagit upp problem kring dess betydelse för nazismen.

I Storbritannien är Burke den historiska centralgestalten i den tidigare konservatismen; mot den franska revolutionens idéer ställde han den brittiska konstitutionalismens principer och institutioner. Men han var inte reaktionär utan såg reformer som nödvändiga för att kunna bevara. De måste dock vara led i en kontinuerlig utveckling. Senare riktade sig konservativa tänkare mot utilitarismen. Så gjorde Disraeli och Carlyle. Till skillnad från Burke beundrade den senare franska revolutionens idéer men avvisade folksuveränitet och demokrati och hade en romantisk beundran för starka "hjältar" (i t.ex. "On Heroes and Hero-worship", 1840). Senare tog brittisk konservatism intryck av imperiet, av dess teoretiker, t.ex. John R. Seeley ("The Expansion of England", 1883), och praktiker, från Joseph Chamberlain till Winston Churchill. Följderna av två världskrig har dock helt förändrat denna ideologiska bild.

Konservatismen i USA kretsade under 1800-talets förra hälft kring frågan om negerslaveriets berättigande. En ideologi på konservativ grund utvecklades till slaveriets försvar (John C. Calhoun, George Fitzhugh) i strid med de naturrättsliga idéerna om jämlikhet, vilka präglat den amerikanska revolutionen. Med antika förebilder sågs slaveri som förutsättning för demokrati bland de fria medborgarna. Under senare år har konservatismen dels utvecklats som religiös ortodoxi, dels tagit upp den ekonomiska liberalismens idéer och blivit internationellt skolbildande för den moderna nykonservatismen eller nyliberalismen.

Konservatism i Sverige

I Sverige har konservatismen påverkats både av den brittiska och den tyska traditionen men också av inhemska erfarenheter. De ledande konservativa tänkarna under 1800-talet var historikern Erik Gustaf Geijer (före avfallet till liberalismen 1838), ämbetsmannen Hans Järta och filosofen Christopher Jakob Boström. Alla stod under inflytande av tysk konservatism. Mot slutet av 1800-talet dominerades den konservativa scenen av historiker och statsvetare: Oscar Alin, som försvarade unionen med Norge, Harald Hjärne och Pontus Fahlbeck, som bemötte den framväxande socialismen med socialkonservativa krav (Hjärne: "försvar och reformer"), och Rudolf Kjellén, vars bestående bidrag blev geopolitiken. Initiativet gick därefter över till nationalekonomer som Eli Heckscher och Gustav Cassel. Politiskt utvecklades svensk konservatism därefter snabbt i klassisk liberal riktning. En förnyelse av konservatismen, med drag av en socialkonservativ och organisk samhällssyn, skedde under 1900-talets senare del. Den utformades av bl.a. Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher, Elis Håstad, Gösta Bohman och Erik Anners. Bland nykonservativa tänkare märks främst Hans Zetterberg, med en betydande ideologisk roll i Moderata samlingspartiet under Carl Bildt.

Konservatism och nyliberalism

Konservatismen har i modern tid förändrats under intrycket av den historiska utvecklingens olika krafter. Dagens konservativa har en helt annan tradition att förvalta än Burke, de Maistre och Herder. Den har därför också ett helt annat konkret politiskt innehåll än den klassiska konservatismen. Medan denna försvarade sedan länge försvunna institutioner som feodalismen och den starka personliga kungamakten, hävdar den moderna konservatismen både det kapitalistiskt-liberala samhällets institutioner och värderingar och franska revolutionens frihetsideal.

I ett historiskt perspektiv markerar de nya liberal-konservativa idéerna (neo-konservatism eller nyliberalism) därför även motsägelser. Synen på en fri, kapitalistisk marknad som en nödvändig förutsättning för medborgerlig och politisk frihet kan komma i motsättning till konservatismens traditionella, patriarkaliskt färgade sociala, moraliska och politiska värden.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar