Kubism

Kubism (fr. cubisme), modernistisk konstriktning vars första skede inföll åren 1907–14, kubismens s.k. heroiska epok, med Paris som centrum och Braque och Picasso som pionjärer. Vid sidan av expressionismen blev kubismen den tidiga modernismens viktigaste konstriktning med förgreningar i många länder. Termen leder sitt ursprung till kritikern Louis Vauxcelles, som i en anmälan av en utställning av Braque i november 1908 använde ordet "cubes" och senare uttrycket "bizarreries cubiques". Våren 1911 kom termen i allmänt bruk då några kubistiska målare, Fernand Léger, Albert Gleizes, Robert Delaunay, Jean Metzinger och Henri Le Fauconnier, framträdde i grupp på Salon des Indépendants och vållade uppståndelse. År 1912 publicerade Gleizes och Metzinger en teoretisk traktat, "Du cubisme", och Gleizes gjorde sig även senare gällande som en teoretiker för kubismen. Samma år bildade flera av de kubistiska konstnärerna, bl.a. Léger, Gleizes, Metzinger och de tre bröderna Marcel Duchamp, Raymond Duchamp-Villon och Jacques Villon gruppen La Section d'Or (Gyllene snittet) för att diskutera teoretiska frågor och ställa ut tillsammans. Braque och Picasso deltog dock inte i några kollektiva aktioner och var ytterst sparsamma med teoretiska uttalanden. Däremot arbetade de nära samman och inspirerade varandra ömsesidigt från 1909 till världskrigets utbrott 1914.

I likhet med sin lärofader Cézanne reagerade kubisterna mot impressionismens optiska realism och mot expressionismens subjektiva uttryckssätt och eftersträvade i stället en varaktigare och mer objektiv bild av verkligheten. Utmärkande för det kubistiska måleriet blev dess strängt formella uppbyggnad, där den avbildade verkligheten fragmenterades till delar i en ny rumslig struktur. Kubisterna bröt totalt med det sedan renässansen förhärskande centralperspektivet och ersatte det med olika blickpunkter, s.k. pluralistiskt perspektiv. Som kubismens förstlingsverk brukar räknas Picassos målning "Flickorna från Avignon" (1907), som med sitt diskontinuerliga rum, sin deformering av människokroppen och sin inspiration från den afrikanska konstens stränga abstraktion innebar ett av konsthistoriens mest radikala traditionsbrott. I Braques stadsmotiv från l'Estaque 1908 har husen fått form av fasetter i ett prisma i en begränsad färgskala av ockra, brunt, grönt och grått. I Braques och Picassos fasettkubism 1908–09 är inflytandet från Cézanne påtagligt, men i den analytiska kubismen 1910–12 har den avbildade verkligheten, oftast stilleben eller porträtt, fragmenterats nästan till oigenkännlighet i en asketisk färgskala av grått, brunt, svart och vitt; ett nätverk av linjer bildar en abstrakt sammanhållande struktur i ytplanet. Den analytiska fasen följdes 1912 av den syntetiska kubismen, där Braque och Picasso åter började arbeta med större helheter och sammanhängande plan. En avgörande innovation var Braques uppfinning av collaget i september 1912. Därmed fördes verkligheten direkt in i bilden, samtidigt som den nya metoden att klistra in fragment av papper, tyg, vaxduk m.m. öppnade vägen mot en större frihet och mer abstrakt bildkomposition. I denna fas kom Juan Gris med sin rikare färgskala att spela en viktig roll, liksom Léger, vars syntetiska kubism utmärktes av dynamiska färg- och formkontraster och ett föredragande av cylindriska och kurvade former framför rektangulära och kubiska. Den kubistiska skulpturen utvecklades, förutom av Picasso själv, av konstnärer som Aleksandr Archipenko, Duchamp-Villon, Henri Laurens och Jacques Lipchitz. Med sin stränga abstraktion och sin formfasta uppbyggnad kan den ses som en självständig, tredimensionell parallellföreteelse till det kubistiska måleriet.

Under och efter kriget 1914–18 levde den syntetiska kubismen vidare, under 1920-talet främst företrädd av Léger. Under 1910–20-talen utvecklades också nya formstränga riktningar ur kubismen, bl.a. purismen i Frankrike, neoplasticismen i Holland och suprematismen och konstruktivismen i Ryssland. Också inom arkitektur och formgivning utövade kubismen ett obestridligt inflytande under främst 1920-talet. De olika riktningar som växte fram ur kubismen sammanfattas ibland under benämningen "postkubism". När man skall sätta slutpunkten för kubismen råder det delade meningar om, men i vid mening kan kubismen sägas ha lämnat ett grundläggande arv till alla riktningar inom modernismen, som bygger på en abstrakt geometrisk form och komposition.

Kategori

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type='1 A I'> <li> <dl> <dt> <dd> <h2 id='jump-*'> <h3 id> <h4 id> <h5 id> <h6 id>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.