Laestadianism

Luthersk inomkyrklig väckelserörelse (utan registrerat medlemsantal); dess upphovsman var Lars Levi Læstadius. Rörelsen uppstod i mitten av 1800-talet i norra Sverige, har sin största utbredning i Finland och finns också i Norge och USA. Læstadianerna samlas i hem och bönhus men även till stormöten med predikan, själavård och nattvardsfirande enligt kyrkans ordning. Efter Læstadius död 1861 var Johan Raattamaa rörelsens främste ledare. Under hans tid formaliserades læstadianismens själavårdspraxis. Själavården kan äga rum i en känsloladdad atmosfär och med extatiska uttryck för sorg och glädje, som på finska kallas liikutuksia ('rörelser'); denna företeelse är numera sällsynt.

Med tiden har olika riktningar bildats med oberoende organisatoriska lösningar. Den gren av læstadianismen som mest vårdar traditionen från Læstadius är "västlæstadianismen" (fi. esikoiset 'de förstfödda') med centrum i Gällivare. Vid dess samlingar läses Læstadius predikningar. Man har en markerad motvilja mot vissa yttringar av den moderna kulturen, t.ex. TV. "Östlæstadianismen" är delad i olika riktningar med svagare bindning till den ursprungliga rörelsen. Den allra största utgörs av "gammallæstadianerna" i Finland med centrum i Uleåborg. Alla læstadianska riktningars särmärke är själavården i troendegruppen med syndabekännelse och avlösning; syndaförlåtelsen meddelas genom människor som äger Guds Ande, i regel rörelsens predikanter. Det föreligger inga exakta uppgifter om hur många læstadianer det finns. Vissa uppskattningar talar för att det i Finland finns ca 125 000, i Norge och i Sverige 10 000 till 15 000 och i USA ca 6 000. I Syd- och Mellansverige samlas utflyttade læstadianer i fridsföreningar och gemenskapsgrupper för att fira gudstjänst. Unga familjer med småbarn är inget ovanligt inslag, och många kvinnor fortsätter sedvänjan att täcka sitt huvud med sjalett.