Lamarckism

Lamarckism, evolutionslära utgående från en förvanskad bild av Lamarcks iakttagelser och idéer. Lamarck var den som först skapade en sammanhängande evolutionslära. Han insåg att förändringar i miljö och vanor går hand i hand med förändringar i organismernas byggnad, så att en art till sist övergår i en ny art. I likhet med Darwin saknade han en egen idé om hur egenskaperna ärvs och accepterade dåtidens allmänna uppfattning som gick ut på att förvärvade egenskaper ärvs till avkomman. Så skulle t.ex. giraffen fått lång hals genom att många generationer sträckt sig efter bladen i trädtopparna. Likheterna mellan Lamarcks och Darwins uppfattningar speglas bl.a. av att Haeckel präglade termen lamarckism för den lära som Darwin spred. I eftervärldens ögon har emellertid skett en förskjutning, så att Lamarck blivit syndabock för misstagen i sina och Darwins läror, medan hans egen evolutionsteori betraktas som en del av darwinismen. Darwins mest originella tanke var den om naturligt urval; Lamarck trodde i stället på en strikt lagbunden evolution. Detta är kanske den mest centrala skillnaden mellan deras uppfattningar, om än inte mellan de två -ismerna.

Under perioden 1870–1930 upplevde läran en viss renässans som reaktion mot Darwins idé om naturligt urval. Dominerande s.k. neolamarckister var t.ex. Edward Drinker Cope i Amerika och Ernst Haeckel i Europa. Lamarcks framsynthet blir alltmera uppenbar, medan lamarckismen i allmänhet betraktas som död. Nya iakttagelser på bakterier kan dock antyda att förvärvade egenskaper under vissa omständigheter kan vara ärftliga.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar