Liberalism

Liberalism, samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum. Liberalismen urskiljer två huvudvarianter av frihetsbegreppet: frihet från tvång resp. valfrihet. Den förstnämnda avser rätten till politisk frihet, frihet från förtryck, tortyr och censur samt rörelsefrihet. Valfriheten avser människors rätt att fritt välja arbete, bostadsort och fritidssysselsättning, liksom konsumenternas rätt att fritt välja varor och tjänster samt rätten till etablering av företag (näringsfrihet).

Huvuddrag i liberalismens utveckling

Liberalismen var ursprungligen förknippad med revolt mot överhet av olika slag; mot kyrkan, kungadömet, statsmakten och de privilegierade klasserna. Den betonade alla människors lika värde och motsatte sig därför olika former av privilegier. Tankegångar av detta slag fanns redan hos Cromwells independenter i England på 1600-talet och uppträdde tydligt i samband med franska revolutionen i slutet av 1700-talet. Den tidiga industriella revolutionen i Storbritannien gav särskild tyngd åt de liberala idéerna och kraven på avreglering och tullfrihet. Liberalismen och den klassiska nationalekonomins framväxt är nära förknippade med varandra.

Det var emellertid först på 1800-talet som liberala idéer fick någon större spridning. Liberala strömningar gick då hand i hand med strävandena efter nationell frigörelse, inskränkning av privilegiesamhället och ökad jämlikhet. I den praktiska politiken fick liberalismen på allvar sitt genomslag i västvärlden mot slutet av 1800-talet och i än högre grad i början av 1900-talet.

Tanken var att när adelns, kyrkans och aristokratins privilegier raserats skulle initiativkraften och arbetslusten växa hos människorna. När det gamla skråväsendet avskaffades och tullarna sänktes steg också produktion och levnadsstandard. Industrialismens framväxt sågs av liberalerna som liberalismens förtjänst. Samtidigt framstod en total ekonomisk frihet, som lämnade samhällets svaga utan skydd, som oacceptabel för många liberaler. Den mer industriellt inriktade ekonomiska liberalismen, stundtals betecknad "manchesterliberalism", ersattes successivt med en mera socialt inriktad variant (se vidare i texten). Införandet av allmän rösträtt liksom den utvidgade yttrandefriheten gav de liberala partierna vind i seglen och ökad representation i parlamenten. I många västliga stater nådde man regeringsställning och kunde därmed påverka samhällsutvecklingen i liberal riktning – särskilt påtagligt i de anglosaxiska länderna.

Redan i början av 1900-talet kom dock en tillbakagång för liberalismen i samband med att olika typer av socialistiska idéer vann terräng. Liberalismen har visserligen kunnat bevara en stark ställning p.g.a. sin position i mitten av den politiska skalan, men har inte på långt när nått upp till den väljarandel man hade i början av seklet. Samtidigt har liberala idéer i hög grad trängt in i tidigare föga liberala partier och därigenom fortsatt att påverka samhällsutvecklingen. De flesta partier i västliga demokratier kan vid 1900-talets slut sägas mer eller mindre stå på liberal grund. Liberalismen har alltså haft stor betydelse för samhällsutvecklingen utan att de liberala partierna för den skull haft en dominerande maktposition.

Under senare decennier har det förekommit debatt mellan företrädare för olika liberala synsätt om vilken grad av socialt ansvar och inblandning som staten bör svara för. Innebörden av liberalism är därför inte helt entydig. Ändå kan sägas att samhället i hög grad har blivit liberalt, och liberalism har blivit ett värdeord också för dem som har en annan grundåskådning. Liberalismen har därutöver spelat en viktig roll i avslöjandet och bekämpandet av totalitära politiska läror och rörelser liksom av olika rasistiska regimer. Demokratiseringen och frigörelsen i Östeuropa under åren 1989–92 bär också en tydlig liberal prägel.

Liberalism i Sverige

I Sverige började ordet liberal användas som politisk term 1809. Så småningom växte en borgerlig liberalism fram, baserad på företrädare för handel, bruksdrift och jordbruk. Kritik riktades mot Karl XIV Johans konservativa styre, och liberalerna kunde gradvis genomdriva reformer på det ekonomiska och sociala området liksom avskaffandet av ståndsriksdagen, som ersattes med tvåkammarriksdagen (1865–66). Såväl nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen som den tidiga arbetarrörelsen hade klara liberala drag. Det politiska målet för liberalerna var parlamentarismens och demokratins genomförande, ett mål som de från slutet av 1800-talet delade med socialdemokratin, bl.a. inom ramen för rösträttsrörelsen. Liberaler och socialdemokrater ("vänstern") kunde också genomdriva dessa reformer i 1910-talets slutskede.

Liberalism, social frihet och demokrati

Redan under 1800-talet kompletterades den ekonomiskt liberala grundsynen med krav på socialpolitiska åtgärder från samhällets sida och på skapande av en allmän folkbildning. Den mest framträdande företrädaren för denna riktning var John Stuart Mill. Allmän folkbildning var ett viktigt element i de liberala idéerna också som en grund för de rationella val som de enskilda människorna förutsätts göra i ett liberalt samhälle, både som suveräna väljare och som upplysta konsumenter. Ju fler som deltar i beslutsfattandet, desto sannolikare är det att olika aspekter blir belysta och att besluten blir de bästa. Genom ett öppet samtal mellan medborgarna skulle man gemensamt finna vägen till det goda samhället. En tidig exponent för dessa liberala tankegångar var britten Ernest Barker (1874–1960).

Från dessa utgångspunkter blev kraven på allmän och lika rösträtt, tryckfrihet och yttrandefrihet samt rätten till insyn i olika maktstrukturer centrala för liberalismen. Människorna skall fritt få välja åsikt och fritt få välja styrande. Framväxten av det demokratiska statsskicket är nära förknippat med liberalismen. Under senare delen av 1900-talet har liberalismen också bidragit till att vidareutveckla och förankra demokratin på alla nivåer i samhället, i Sverige stundtals under beteckningar som deltagandedemokrati och närdemokrati.

Liberalismens engagemang för de konstitutionella frågorna är dock inte enbart härlett ur det liberala frihetsbegreppet. Det sammanhänger också med övertygelsen att det är människorna själva i samverkan som påverkar utvecklingen. Liberalismen avvisar därför det deterministiska synsättet – att framtiden är ödesbestämd – liksom man avvisar den materialistiska historieuppfattningen (och därmed marxismen). En viktig inspiratör har här filosofen Karl Popper varit. Liberalismen vänder sig också mot alla auktoritära styrelseformer, som enpartistater, militärdiktaturer och kungligt envälde.

Ett annat viktigt inslag i liberalismen är internationalismen. Hela världen ses som en helhet och som en marknad där människor, varor och kapital skall få röra sig fritt över gränserna utan att diskrimineras p.g.a. sitt ursprung. Alla människor världen över skall ha samma grundläggande rättigheter. Företrädare för en socialt inriktad liberalism i i-länderna verkar som en konsekvens härav för internationell solidaritet och för ett generöst bistånd till de fattiga länderna.

Modern liberalism

Under andra hälften av 1900-talet har liberalismen framträtt i delvis nya varianter. John Maynard Keynes hade redan i mitten av 1920-talet kritiserat laissez-faire-politiken ('låt gå') och framhävt statens ansvar för att främja produktion och sysselsättning, och i Sverige hade Bertil Ohlin myntat termen socialliberalism: man betonade starkare att staten i en fri ekonomi hade ansvar för de svagaste och sämst ställda och att därför vissa begränsningar i den fria marknaden måste accepteras. I viss motsats härtill har de s.k. nyliberalerna under tiden efter andra världskriget hävdat marknadens suveränitet och varnat för följderna av omfattande samhällsingripanden och högt skattetryck. Genom att minska den offentliga sektorn och sänka skatterna kan tillväxten i ekonomin stimuleras och därmed bidra till bättre levnadsförhållanden, menar denna åsiktsriktning, som fått starkare genomslag hos högerpartier än hos liberala partier. Gemensam för liberalismens olika företrädare under senare delen av 1900-talet har dock varit uppfattningen att marknadsekonomi och demokrati är ovillkorligt förenade. I ett samhälle präglat av socialism eller långtgående planhushållning kan folkstyre aldrig till fullo förverkligas.

Liberalismen kan sägas grunda sig på en idyllisk människosyn. Jeremy Bentham använde formuleringen "största möjliga lycka för största möjliga antal". Liberalismen bortser delvis från intressemotsättningar och från att den enes lycka kan förutsätta en annans olycka. Samhällsnyttan är inte heller ett en gång för alla givet begrepp. En långtgående marknadsorientering kan också leda till påfrestningar för miljön och ökade sociala klyftor. Samtidigt ingår i den liberala samhällssynen att aldrig godta "slutliga" lösningar och att vara beredd att lyssna till nya alternativ och att ompröva gamla ståndpunkter. Liberalismen kan därför sägas ha ett relativistiskt synsätt. Verklighetsbilden förändras gradvis och liberalismen är i princip som ideologi beredd att pröva nya medel och lösningar.

Ekonomisk liberalism

Liberalismen som allmän ekonomisk idéströmning förespråkar minimal statlig intervention i ekonomin, frihandel samt näringsfrihet. Under 1700-talet blev de liberala tankegångarna en reaktion mot en i tiden förhärskande merkantilism och protektionism. Franska fysiokrater använde uttrycket laissez faire, laissez passer för att hävda principen om ekonomisk frihet. De menade att individernas fria strävan efter ekonomiskt välstånd skulle leda till maximalt välstånd för hela samhället. Liberalismen hade sitt ursprung i naturrättsliga föreställningar om det sociala och ekonomiska livets interdependens och oberoende av en reglerande stat. Det ekonomiska livet styrdes av egna lagar vilka om de fick verka fritt skulle leda till allmänt välstånd. Efter fysiokraterna kom lärans idéer främst till uttryck hos Adam Smith i "An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations" (1776), särskilt i hans frihandelsteori samt i den naturrättsliga idén om "den osynliga handen" som styr en fri ekonomi mot det allmänna bästa.

Under 1800-talet kom liberalismen att bli en förhärskande ekonomisk idéströmning. Den bars särskilt upp av en modern industriell borgerlighet som ville hejda de inskränkningar i handelns och industrins fria verksamhet som de ansåg motverkade dess intressen. Sitt mest radikala uttryck fick doktrinen fr.o.m. 1820-talet genom uppkomsten av den s.k. manchesterliberalismen. Manchesterliberalernas agitation för frihandel och näringsfrihet spelade en viktig roll vid avskaffandet av de brittiska spannmålstullarna 1846. Överhuvudtaget kännetecknas perioden 1830–70 i Västeuropa av utpräglad liberalism. I Frankrike fick en frihandelsvänlig och liberal doktrin fotfäste genom harmoniekonomerna, vilka även kom att utöva ett viktigt inflytande på den svenska ekonomiska debatten fr.o.m. 1860-talet. Redan 1777 hade emellertid Anders Chydenius pläderat för ökad handelsfrihet i den då utgivna "Landthandel". I Tyskland däremot kom en protektionistisk och statsinterventionistisk lära, den historiska skolan, att dominera efter 1840.

Huvudfåran inom nationalekonomin, neoklassicismen (se neoklassisk nationalekonomi), har alltsedan slutet av 1800-talet varit utpräglat ekonomiskt liberal. Den under 1930-talet framväxande keynesianismen kritiserade liberalismen i dess mera extrema tappningar, särskilt manchesterliberalismen. Fr.o.m. 1970-talet har återigen en mera renodlad liberal inställning (nyliberalism) vuxit sig stark i öppen kritik mot keynesiansk statsinterventionism och protektionistiska handelsteorier. Viktiga teoretiska företrädare för denna omsvängning är den neoösterrikiska skolan samt Chicagoskolan.