Manikeism

Manikeism (efter Mani), en numera utdöd gnostisk religion, grundad i Mesopotamien på 200-talet av Mani. Manikeismen var utpräglat synkretistisk, påverkad av kristendom, zoroastrism och buddhism. Den gjorde anspråk på att vara en universell religion; manikéerna var därför ivriga missionärer. Mani skrev själv ned sin lära i böcker som han gav kanonisk status. Vi känner till titlarna på de sju böcker som utgjorde kanon samt på två ytterligare verk antagligen också skrivna av Mani; textfragment hittades i början av 1900-talet i Centralasien kring Turpan och Dunhuang och på 1930-talet i Egypten kring Fayyum. Dessförinnan kände man till dem enbart från citat av anti-manikeiska författare, t.ex. Augustinus och al-Biruni (Augustinus var maniké innan han blev kristen). Stora delar av fynden är fortfarande oöversatta och opublicerade. I slutet av 1980-talet och 1991 rapporterades nya fynd dels i Baizikelike öster om Turpan i Kina, dels i Dakhleh-oasen i Egypten. Dessa texter innehåller främst kosmologiska, antropogoniska (om människans och världens ursprung) och eskatologiska spekulationer samt en stor mängd hymner.

Den manikeiska läran bygger på en radikal dualism i form av en kamp mellan de två principerna ljus och mörker samt läran om de tre tidsåldrarna; världen befinner sig i den andra tidsåldern, där ljus och mörker är sammanblandade och mörkrets krafter dominerar. Det finns dock hos människan en stark vilja att frigöra ljusets princip, som är fängslad i människokroppen. Befrielsen kommer i form av kunskap, gnosis, som leder till frälsning; människan inser att hennes själ är en ljuspartikel av samma väsen som den transcendenta gudomen.

Efter Manis död spreds religionen västerut till det romerska riket; den bredde ut sig i Syrien, Palestina, Egypten, Nordafrika, Rom och Spanien. Även österut trängde den fram längs karavanvägarna. Den nådde Kina 694, främst genom sogdiska missionärer, och spreds även till Centralasien och Mongoliet, där den blev statsreligion i det uiguriska imperiet 763. Manikeismen förföljdes överallt där den dök upp. I Kina förbjöds den officiellt 843. I Kinas ytterområden, t.ex. i den södra provinsen Fujian, existerade den dock ända till 1600-talet. Där bytte den namn till Ljusets religion (Mingjiao), och där finns det enda bevarade manikeiska templet, Cao'an från Yuan-dynastin. Manikéerna firade årligen en minnesfest till Manis ära, bemafesten (av bema 'talarstol'); en tom stol fick symbolisera Manis närvaro. De ofta framförda påståendena att medeltidens bogomiler och katarer skulle utgöra en utlöpare av manikeismen har inte kunnat bekräftas.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar