Marxism, samlingsbenämning på alla de riktningar och rörelser som hävdat och hävdar släktskap med Karl Marx verk och teorier. Eftersom mycket i det som kallas marxism saknar grund hos Marx, är det viktigt att skilja mellan det i snäv mening marxska tankegodset och den vidare marxistiska idévärlden.
Redan på 1840-talet talade den tyske revolutionären Wilhelm Weitling hånfullt om Marxanhängare som "marxianer". Kring 1870 använde Michail Bakunin beteckningen "marxister" om gruppen kring Marx. Det var avsett som ett spenamn, men mot slutet av 1870-talet började några revolutionära franska socialister kalla sig själva marxister. Det var med tanke på dessa som Marx – enligt Engels – förklarade: "Jag är inte marxist." Namnet levde emellertid vidare, och kring 1890 etablerades marxism som benämning på de teorier och det politiska handlingsprogram som förknippades med namnen Marx och Engels. Engels betydelse för utformningen av denna tidiga marxism var stor. Det var han som för en strid ström lyssnare och brevskrivare förklarade vad Marx och han menat, och med skrifter som "Anti-Dühring" sattes lättlästa sammanfattningar i händerna på intellektuella, partifolk och läshungriga arbetare. Under några år kring 1890 tycktes marxismen bli tankemode t.o.m. vid universiteten. Dess politiska styrka bekräftades av det faktum att det nu snabbt växande tyska socialdemokratiska partiet antog Erfurtprogrammet (1891) med omisskännlig inspiration från Marx och Engels. Marxismen spreds över Europa.
Men det dröjde bara några år innan uttrycket "marxismens kris" myntades; sannolikt härstammar det från en artikel 1898 av Tomáš Masaryk. Där ställdes frågan om marxismen verkligen kunde ge svar på den nya tidens frågor. Eduard Bernstein hävdade 1899 att marxismen måste revideras för att kunna ligga till grund för en förnuftig socialistisk politik. Marx tes att medelklassen måste försvinna och arbetare och bourgeoisie bli de alltmer dominerande samhällsklasserna höll på att vederläggas av utvecklingen under 1890-talet, hävdade Bernstein. Medelklassen växte, och även arbetarna fick det bättre. Vägen öppnades för en successiv politisk utveckling, som skulle medföra att kapitalismen urholkades och till sist gav plats åt socialismen.
Bernsteins uppfattning gav upphov till den s.k. revisionismstriden, i vilken den ortodoxa och revolutionära uppfattningen förfäktades av Karl Kautsky och även stöddes av partiledaren August Bebel. Schismen spred sig till andra länder, däribland Sverige, för vars socialdemokrati den tyska länge varit mönsterbildande. Störst betydelse fick motsvarande splittring i det ännu helt underjordiska ryska partiet, där Lenin och de s.k. bolsjevikerna hävdade den revolutionära uppfattningen. Enligt Lenin var den utveckling som Bernstein pekade på enbart en tillfällig avvikelse från den stora dominerande utvecklingslinjen.
Första världskriget innebar en viktig gränslinje i marxismens historia. Rörelsens internationalism dämpades i de socialdemokratiska och socialistiska partier som slöt upp bakom sina regeringars krigspolitik. Den revolutionära glöden stärktes däremot hos opponenterna mot kriget, såsom Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och Lenin. Genom den ryska oktoberrevolutionen 1917 fick Lenins uppfattning en avgörande betydelse. Enligt Lenin hade arbetarklassen spontant inte ett verkligt politisk-revolutionärt utan enbart ett mer begränsat "fackföreningsmässigt" medvetande. För en lyckad revolution krävdes en revolutionär elit, ett "avantgarde", som utgjorde det styrande partiet.
I Sovjetunionen liksom i Tredje kommunistiska internationalen härskade denna Lenins partiteori. Under 1920-talet kom den tillsammans med andra dogmatiska element att utgöra kärnan i vad Stalin efter Lenins död skulle kalla marxism-leninismen. I denna marxism-leninism samlades teorier som uppfattades som rättrogna och konsekventa. Även av Lenins verk valdes enbart vissa delar ut; vad han hävdat om Hegels betydelse för Marx förtegs, medan hans teori att kunskapen endast är en spegelbild av verkligheten gjordes till en dogm som inte fick ifrågasättas.
Vid sidan av denna marxism-leninism, som sammanfattades i torftiga handböcker, utvecklades en rad andra marxistiska uppfattningar av betydande originalitet. Främst förtjänar här György Lukács och hans arbete "Geschichte und Klassenbewusstsein" (1923; "Historia och klassmedvetande") att nämnas. Lukács betonade Hegels betydelse för Marx och målade upp en väldig historiekonception, i vilken klassmedvetandet spelar den avgörande rollen.
Marx, uppfattad på ett helt odogmatiskt sätt, kom också att spela en viktig roll för Frankfurtskolans medlemmar (Theodor Adorno, Max Horkheimer, Herbert Marcuse m.fl.). Här, liksom i den franska surrealismen, möttes inflytelser från Marx och Freud.
I Storbritannien kom en grupp unga framstående naturvetare och historiker att ta djupa intryck av marxismen, i synnerhet av historiematerialismen. Främst förtjänar här John Desmond Bernal, Christopher Hill, E.P. Thompson, Joseph Needham och Eric Hobsbawm att nämnas.
En egen, djupt originell variant av marxism, inflytelserik främst efter andra världskriget, utvecklade Antonio Gramsci, särskilt i sina "Quaderni del carcere" ('Fängelseanteckningar'), författade under åren i Mussolinis fängelse. Gramsci kom här att vidareutveckla och fördjupa den bild Marx ger av förhållandet mellan samhällets produktionssätt och dess politiska och ideologiska förhållanden.
Efter andra världskriget kom marxismen att ytterligare förgrenas. I Kina grep Mao Zedong makten och utvecklade en egen, originell variant, maoismen. I Latinamerika och Afrika spelade marxistiska idéer en viktig roll. Sovjetunionens ideologiska hegemoni försvagades alltmer, och även inom dess egen maktsfär dök det under 1950- och 1960-talen upp avvikande tolkningar av Marx teorier. Intressanta varianter utvecklades av bl.a. Leszek Kolakowski i Polen, Agnes Heller m.fl. i Ungern, Praxis-gruppen i Jugoslavien samt tjecken Karl Kosík (f. 1931), vilken i sin bok "Det konkretas dialektik" berikade marxismen med fenomenologiska och existentialistiska perspektiv.
Frankrike blev i synnerhet på 1960-talet ett viktigt centrum för olika marxistiska riktningar. Sartre, som blandade existentialism och marxism, spelade en stor roll, liksom Louis Althusser med sin strukturalistiska tolkning av Marx historiematerialism. Även i USA har marxismen fått ett betydande inflytande, i synnerhet vid universiteten.
De stora omvälvningarna i Europa från 1989 och framåt har förändrat marxismens situation. Borta är hela sovjetmarxismen med dess väldiga propagandaapparat. Marx och hans efterföljare kan i den nya situationen uppfattas som ett inaktuellt alternativ, men det kan också hända att ett förnyat intresse börjar spira när Kremlortodoxin inte längre skymmer sikten. I 1800- och i synnerhet 1900-talets intellektuella historia har marxismen i vilket fall som helst haft stor betydelse.
Marxistisk ekonomi
Marxistisk ekonomi är ingen enhetlig ekonomisk teori utan består av olika ekonomiska bidrag som anknyter till Marx teorier. Utmärkande för marxistiska ekonomer är att de uppfattar det kapitalistiska systemets brister och kriser som oundvikliga effekter av inbyggda motsättningar. Den grundläggande motsättningen är den mellan kapital och arbete, och den är avgörande för det sätt på vilket kapitalismen utvecklas. Kontrollen över arbetsprocessen och de därmed förknippade teknologiska och organisatoriska förändringarna var av central betydelse för Marx. Han analyserar den kapitalistiska produktionen som en arbetsprocess som skapar bruksvärden, och en värdeskapande process som skapar bytesvärden. En sådan indelning av de ekonomiska kategorierna i materiellt innehåll och samhällelig/kapitalistisk form är genomgående för den marxistiska ekonomin. Produktivkrafterna, förmågan att producera nyttigheter (innehåll), och produktionsförhållandena, makten över produktionen och produkterna (form), bildar tillsammans ett produktionssätt som i hög grad bestämmer människornas ekonomiska beteende.
Huvudbidragen inom marxistisk ekonomi rör arbetsprocessen, värde- och inkomstfördelningen, ackumulation och kriser, framväxten av kapitalistiska produktionsförhållanden och omvandlingar inom kapitalismen samt internationell ekonomisk dominans och underutveckling. Kända marxistiska ekonomer är Rudolf Hilferding, Rosa Luxemburg, Nikolai Bucharin, Michal Kalecki och Paul Sweezy.
Lägg till ny kommentar