Minimalism

Minimalism (eng., av minimal art resp. minimal music), riktning inom konsten som växte fram i USA under 1960-talet med målsättningen att i konstverket eliminera allt uttryck för upphovsmannens egen person. Minimalismen var en av flera reaktioner mot den abstrakta expressionismen, som just ställde det skapande subjektet i centrum, och många minimalister polemiserade mot måleriet och arbetade huvudsakligen med skulptur. De minimalistiska verken bygger på ytterligt enkla former som kan ingå i seriella system eller upprepas i enlighet med någon kvasimatematisk princip. För att ge verken en sådan avslipad precision i utförandet att de antar en karaktär av fullständigt opersonlig objektivitet låter minimalisterna ofta tillverka dem industriellt. Dessa i formen torftiga föremål i glas och metall är självrefererande, de föreställer sig själva. Minimalismen kallas ibland också för primary structures ('primära strukturer'). Bland företrädarna för konstriktningen märks främst skulptörer som Dan Flavin, Donald Judd, Sol Lewitt, Robert Morris och Robert Smithson, av vilka flera framträtt också som konstteoretiker.

De första och till en början enstaka exemplen på minimalism inom musiken uppstod med Terry Rileys "In C" (1964) och Steve Reichs "Piano Phase" (1967). I dessa tidiga verk var det musikaliska materialet reducerat till ett minimum: en eller flera toner i ett kort rytmiskt mönster upprepades, men samtidigt i flera stämmor och med fasförskjutning. Från 1970-talet började en hel stilriktning framträda, och rötterna i indisk, indonesisk och västafrikansk musik liksom hos Satie och Cage blev allt tydligare. Man började försiktigt utvidga det minimerade materialet till minimal förändring per tidsenhet. Benämningen minimalism accepteras ogärna av senare minimalister såsom Philip Glass och John Adams (f. 1947).