Nazism

Nazism (ty. Nazismus, av Nationalsozialismus), nationalsocialism, politisk rörelse och ideologi som utgjorde idémässig grund för det tyska nazistpartiet NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) och dess maktperiod 1933–45. Som politisk strömning härstammade den nationella socialismen ursprungligen från gränsområden i Böhmen, där grupper bland de tyskspråkiga arbetarna med såväl tysk-nationell som socialistisk inriktning i början av 1900-talet förenades i Deutsche Arbeiterpartei. I maj 1918 bytte partiet namn till Deutsche Nationalsozialistische Arbeiterpartei. Med namnändringen markerades socialismen som en tysknationell strömning till skillnad från den internationella. Det var härifrån det tyska NSDAP fick namn och symboler.

Politik och ideologi

Nazismen präglades av miljön i München åren efter första världskriget. Ideologin inrymmer såväl nationalistisk-folkliga tankegångar som stortysk nationalism och antisemitism, och den var antidemokratisk, antiparlamentarisk, antirepublikansk och antisocialistisk. Nazismen bekämpade Weimarrepubliken och Versaillesfördraget. Den verkade som rörelse, snarare än som parti och agerade främst utomparlamentariskt; man förde genom SA en sorts gatans terror- och våldspolitik, och man lade redan tidigt stor vikt vid propaganda. Nazismen kan sägas vara en tysk form av fascism, och nazisterna såg också den italienska fascismen som sin förebild. Ideologiskt och politiskt intog den dock en mer radikal hållning.

Ideologin hade olika rötter i 1800–talets sociala, ekonomiska och socialvetenskapliga föreställningar, och den var ursprungligen föga homogen. Den upptog tankar från den "folkliga" (völkische) miljön, som jämte tankegods från bl.a. Nietzsche, Gobineau, H.S. Chamberlain, Bergson och Spengler senare sammansmältes hos Hitler ("Mein Kampf") och Alfred Rosenberg ("Der Mythus des 20. Jahrhunderts", 1930) till en sammanhängande världsåskådning. Dess huvudbeståndsdelar var rasism, antisemitism, nationalism och antibolsjevism samt en uppfattning av historien som kamp mellan raserna och livet som den starkares rätt och överlevnad (socialdarwinism). Ändamålet var att skaffa livsrum åt den tysk-ariska rasen. Det nazistiska partiet kallade sig "Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet", men dess socialism skall tolkas som gemenskap inom folket (Volksgemeinschaft). I dess partiprogram, de s.k. 25 punkterna (1920), fanns antikapitalistiska föreställningar i kraven på att ränteslaveriet skulle brytas (punkt 11), truster nationaliseras (punkt 12), storvaruhus kommunaliseras (punkt 16) och en jordreform genomföras (punkt 17). Dessa krav, som uttryckte ett slags medelklassocialism, framfördes främst av den s.k. vänstern inom partiet kring bröderna Gregor och Otto Strasser. Efter Hitlers uppgörelse med vänstern 1926 blev de antikapitalistiska föreställningarna underordnade partiets taktiska linje, som gick ut på att finna stöd hos samhällseliten i Tyskland. År 1928 förklarade Hitler att punkt 17 främst siktade på den judiska jordspekulationen. NSDAP stod på den privata äganderättens grund. Efter 1933 blev de antikapitalistiska kraven enbart använda mot judiska ägare; det tyska näringlivet i övrigt måste dock acceptera en viss statlig styrning.

Nazismens statsideal var en stark centralstat (i stället för förbundsstaten), uppbyggd kring ledaren (Führerprinzip). Kulturellt sökte den bekämpa den "judisk-materialistiska" andan, och den gick till kamp mot det främmande och judiska inflytandet och "kulturbolsjevismen". Nazisterna kritiserade Weimarrepublikens liberala och pacifistiska kultur, och i bokbålet 10 maj 1933 brändes i den tyska kulturens namn böcker av Heinrichn Mann, Erich Maria Remarque, Karl Marx, Heinrich Heine, Ernst Bloch och Sigmund Freud. Nazismen var pragmatisk fram till 30 jan. 1933, och ideologin underordnades strävandena att gripa makten; därefter fanns inga formella inhemska hinder för dess ledare att söka förverkliga sina idéer.

Nazismen var ett tysk-österrikiskt fenomen, och det var enbart i den tyska kulturkretsen den gav upphov till partibildningar som av egen kraft fick politisk betydelse. Men som följd av nazismens framgång främst i Tyskland uppstod nazistiska och nazismliknande partier i andra länder, även i Norden.

Nazismens historia

Nazismens historia i Tyskland uppdelas vanligen i två faser: kampfasen 1919–33, då den nazistiska rörelsen kämpade för att nå makten, och regimfasen 1933–45, då Hitler och nazisterna styrde Tyskland.

Kampfasen

Den 25 febr. 1920 hölls ett massmöte i München, där NSDAP grundades och ett program med 25 punkter antogs. NSDAP hade sommaren 1921 knappt 1 000 medlemmar, varav många var f.d. militärer. Från 1921 var partiet organiserat militär-hierarkiskt med Hitler som ledare (Führer). Det sökte vinna anhängare från andra "folkliga" grupper och inflytande genom massmöten och aktioner mot andra partier. I denna politik spelade de 1921 etablerade stormavdelningarna (Sturmabteilungen) SA, ett slags kamptrupper, en viktig roll. Nazismen vann efter hand större utbredning och nådde 1922 även utanför Bayern. Som revolutionär rörelse kom NSDAP ofta i konflikt med statliga myndigheter. Inspirerade av fascisternas gripande av makten i Italien i oktober 1922 och av en politisk kris i Tyskland blev nazisterna 1923 mer aktiva. Deras medlemstal ökade från 15 000 till 55 000 och de försökte 8–9 nov. erövra makten genom en kupp i München (Ölkällarkuppen). Polisen besköt nazisternas demonstration och dödade 16 personer; kuppförsöket misslyckades. NSDAP och SA förbjöds; Hitler och andra ledare anhölls och ställdes inför rätta anklagade för högförräderi. Hitler dömdes till fem års fängelse, men släpptes redan i december 1924. Under fängelsetiden författade han "Mein Kampf", i vilken han bl.a. drog upp nazismens politiska och ideologiska mål.

Kuppförsöket blev viktigt i nazismens historia. Nazisterna drog slutsatsen att de endast kunde gripa makten på legal väg. År 1925 tilläts NSDAP åter på villkor att partiets politik stod i överensstämmelse med författningen. Det försökte nu vinna inflytande genom massmobilisering. Partiet lyckades bygga upp en organisation och bli utbrett över nästan hela Tyskland. Det paramilitära SA inrangerades under partiet och legalitetspolitiken. Från 1927 deltog NSDAP i valen, till att börja med utan större framgång; vid riksdagsvalen i maj 1928 fick partiet endast 2,6 % av rösterna, i några krisdrabbade områden dock 15 %.

Den ekonomiska och politiska krisen 1929 medförde ett uppsving för nazisterna. Det första genombrottet kom i samband med deras deltagande i kampanjen mot Young-planen, vilket gjorde dem kända. Hösten 1929 nåddes framgångar i flera delstatsval; i Thüringen fick NSDAP över 10 % av rösterna och kom att ingå i delstatens regering med Wilhelm Frick som inrikes- och kulturminister. I september 1930 kom det verkliga genombrottet, när NSDAP vid riksdagsvalet blev näst största parti med 107 ledamöter och över 6 milj. röster (18,3 %). Det skedde samtidigt med att en preussisk regeringsutredning avslöjade att NSDAP var ett stats- och författningsfientligt parti. Från september 1930 började nazisterna med sin dubbla taktik – användandet av såväl legala som illegala metoder i syfte att behärska politik, gata och offentligt liv. Hitler förklarade i september 1930 legalitetspolitiken med att författningen föreskrev bruket av legala medel för att nå makten men inte vad makten sedan skulle användas till. Nazisterna dominerade nu det offentliga livet, och deras våldsbetonade politiska stil framstod snarare som fascinerande än avskräckande för många väljare. År 1932 ställde Hitler upp vid presidentvalet och erhöll 36 % av rösterna, och i juli 1932 kulminerade väljarstödet till NSDAP med över 37 %. Då hade nazisterna redan kommit till makten i enskilda delstater. Från augusti 1932 krävde Hitler att bli rikskansler. Det blev han 31 jan. 1933, då intriger och maktspel resulterade i att den nazistiska massrörelsen kom till makten med stöd från konservativa och högerpartier. Då hade NSDAP nära 1,8 milj. medlemmar, SA ungefär 700 000.

Vad var förklaringen till nazismens framgång? Det tycks som att nazisterna med sin ungdomliga politiska stil, sin aktivism och idén om folkgemenskapen (Volksgemeinschaft) representerade något nytt, och de förmådde ingjuta framtidshopp hos en ekonomiskt, socialt och andligt krisdrabbad befolkning.

Regimfasen

Nazisterna kom till makten legalt och i överensstämmelse med författningen. Det tillförsäkrade dem lojalitet från statsapparaten, och förlamade den socialdemokratiska oppositionen. På legal grundval använde de följande månader makten till att avskaffa det demokratiska systemet och ge sig själva oinskränkt makt. Redan 4 februari inskränkte de yttrandefriheten. Riksdagshusbranden 27 februari tog de som förevändning till att upphäva de medborgerliga rättigheterna och till att försätta Tyskland i permanent undantagstillstånd. Ett nytt val i mars, som styrdes hårdhänt av partiet och SA, gav den nazistiska regeringen en knapp egen majoritet. Med antagandet av fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz) 23 mars (som ändrade författningen) fick de stifta lagar oberoende av riksdagen. Samtidigt inskränkte nazisterna delstaternas självständighet och likriktade dem, rensade ut i statsapparaten, likriktade kultur och offentligt liv och förbjöd fackföreningar och andra partier. I juli 1933 var maktövertagandet slutfört, och nazisterna hade tillförsäkrat sig hela makten. NSDAP var enda tillåtna parti, riksdagen var satt ur funktion och pluralismen eliminerad. Nazisterna hade också förändrat statens organisation. I februari hade SA blivit hjälppolis. Nazistiska organisationer hade således börjat överta statliga funktioner utan att vara underställda lag och rätt. Därmed skapades den s.k. dubbelstaten. Ambitionerna hos det mer revolutionära SA:s ledarskikt släcktes brutalt genom långa knivarnas natt 30 juni 1934, och SA blev underställt SS (Schutzstaffel), som tog över SA:s roll och blev en del av staten, då man 1936 slogs samman med och övertog ledningen av polisen. Nazisternas gripande av makten (Machtübernahme) fullbordades 2 aug. 1934, när Hitler som Tysklands Führer också övertog posten som statschef. Tiden var kommen för "Tredje riket" (Das Dritte Reich). Från denna tidpunkt var den nazistiska statsformen en ledarstat (Führerstaat), som saknade skriven författning och som (enligt nazistiska experter) vilade på en oskriven lag. Hitler skulle i sin maktutövning inte vara begränsad av föreskrifter. Han kunde "lagligt" göra allting och legalisera sina ingrepp eller låta bli. Ledarstaten innebar en oinskränkt regim, där makt och maktutövning var lag och rätt. Det säkrade nazisternas maktställning men skapade ett oöverskådligt regeringssystem. Det var en totalitär diktatur, men ändå ett polykratiskt system med många maktcentra, alla lojala mot Hitler.

Nazisternas "folkgemenskap" fick redan 1933 en rasistisk innebörd. Ett stort antal organisationer, som Hitler-Jugend och Deutsche Arbeitsfront, bildades för att integrera tyskarna i folkgemenskapen. Personer och grupper som sågs som mindervärdiga sökte man redan från 1933 utesluta från det rasrena Tyskland. De första stegen togs med tvångssteriliseringar, därpå kom raslagarna 1935, som diskriminerade judarna och förbjöd umgänge mellan tyskar och judar, och insatserna kulminerade med pogromen mot judarna (kristallnatten) i november 1938 och dödandet av mentalsjuka och andra "livsodugliga" i det s.k. eutanasiprogrammet från oktober 1939.

Nazismen hade nu stöd hos stora delar av den tyska befolkningen. Det teatraliska draget i dess offentliga framtoning fascinerade, och Hitler själv blev till en närmast mytisk gestalt. Regimen tillfredsställde tyskarnas förväntningar om att övervinna krisen, samla nationen och återge Tyskland dess plats i världen. Men för att den tyska folkgemenskapen på lång sikt skulle överleva krävdes enligt nazisterna mera plats (Lebensraum). Utrikespolitiskt var målet att återskapa ett Stortyskland, och första steget var att annullera Versaillesfördraget. Nazisterna inledde en mera aktiv och revisionistisk utrikespolitik, de lämnade nedrustningsförhandlingarna och Nationernas förbund och började 1934 upprusta. Först påbörjades uppbyggnaden av Luftwaffe, 1935 återinfördes allmän värnplikt och 1936 besattes det demilitariserade Rhenlandet. Nazisterna sökte krig för att ändra utfallet av första världskriget. Från 1936 vidtogs konkreta förberedelser för krigisk expansion.

Det nazistiska kriget

År 1938 inleddes en politisk och ideologisk radikalisering. Nazisterna bröt med sina borgerliga koalitionspartner, terrorn mot judarna i Tyskland intensifierades och en expansionspolitik inleddes. Österrike annekterades (Anschluss), liksom de sudettyska områdena i Tjeckoslovakien, och i mars 1939 erövrades resten av Böhmen–Mähren. Med angreppet på Polen 1 sept. 1939 utlöste nazisterna ett nytt storkrig, andra världskriget. Den tyska krigslyckan fram till 1941 gjorde Hitler populärare än någonsin i hemlandet. Målet hade dock ännu inte nåtts: erövrandet av Lebensraum i öst som skulle göra Tyskland till världsmakt. I det syftet gick Tyskland 22 juni 1941 till anfall mot Sovjetunionen. Det rasistiska innehållet i Lebensraumideologin betydde erövring av stora landområden, förslavande av deras invånare och utrotning av det s.k. judisk-bolsjevikiska ledarskiktet. Från juni 1941 hade nazisterna vid sidan om den konventionella krigföringen dragit in tyskarna i ett raskrig, där SS-trupper och militärer också mördade judar, kommunister och andra "mindervärdiga" såsom zigenare och homosexuella. På en konferens i Wannsee i januari 1942 lades "den slutgiltiga lösningen av den judiska frågan" (die Endlösung der jüdischen Frage) i händerna på Heydrich. Det statligt ledda folkmordet på judar, som kom att kosta ca 5,8 milj. judar livet, genomfördes i nyupprättade förintelseläger.

Nederlaget vid Stalingrad i januari 1943 blev en psykologisk vändpunkt, främst i Tyskland, där befolkningen började vända nazismen ryggen. Från 1943 sattes Tyskland helt på krigsfot, och den inre regimen blev hårdare när tyskarna tvingades till reträtt. Med sitt tal om det "totala kriget" i februari 1943 sökte Goebbels mana folket att mobilisera de sista krafterna. Men kriget kunde inte längre vinnas. Den 20 juli 1944 sökte en grupp officerare störta regimen och stoppa kriget genom att döda Hitler. De misslyckades, och nazisterna ökade terrorn och stramade greppet om tyskarna. I januari 1945 invaderades Tyskland, och Hitler påbörjade förberedelser för att låta landet gå under. Hans Nero-order från mars om att förstöra landet blev dock inte åtlydd. I april nådde ryska trupper Berlin, Hitler uppgav ledarstaten och tog sitt liv 30 april. Den 7–8 maj 1945 kapitulerade Nazityskland. De allierade segrarmakterna ockuperade landet, förbjöd nazismen, upplöste dess organisationer (NSDAP 10 okt. 1945), anklagade de nazistiska ledarna för krigsförbrytelser (Nürnbergprocessen) och inledde avnazifieringen av tyskarna. Nazismen lämnade ett materiellt och moraliskt ödelagt Tyskland bakom sig. För nazism efter kriget; se nynazism.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar