Nyklassicism

Nyklassicism, neoklassicism, nyantik, stilströmning inom den fortlöpande klassiska traditionen i Europa med starkt förnyad inspiration från den klassiska antiken. Eftersom rokokon i flera avseenden inneburit avbrott eller modifiering av den klassiska traditionen kom den klassiska förnyelsen i nyklassicismen att framträda dubbelt starkt.

Bildkonst

Nyklassicismen (nyantiken) hade ett dominerande inflytande över gestaltningen inom bildkonst och hela den materiella kulturen under 1700-talets andra hälft, och inom måleriet fortlevde den ännu efter 1810. Den nyantika smaken började utvecklas i fransk konst på 1730–40-talen (medan ännu rokokon dominerade i samhället) inspirerad av den allt större rikedomen på nya fynd av antik konst i Italien, inte minst av inredningskonst och väggmåleri i Herculaneum och Pompeji. Ett starkt inslag av förromantik märks redan då, inte minst i det starka intresset för antika ruiner, som utan svårighet förbands med drag från rokokon. Strömningen växte snabbt till sig och fick från 1750-talet drag av en rörelse som i synsätt och ideal stod ganska oberoende av den tidigare rådande klassicismens sätt att uppfatta och bruka antikens former och gestaltning. Väsentliga för denna utveckling var J.J Winckelmanns skrifter om den klassiska antikens konst, främst "Über die Nachahmung der griechichen Werke in der Malerei und Bildhauerkunst" (1755). Flera konstnärer som verkade i kretsen närmast kring Winckelmann fick stor betydelse som stilbildare, bl.a. hans landsman A.R. Mengs, skotten Gavin Hamilton och fransmannen Joseph-Marie Vien. Den sistnämnde blev lärare till J.L David, hos vilken stilen från slutet av 1770-talet fick sitt mest pregnanta bildkonstnärliga uttryck. Hamilton och David bidrog också genom sina tolkningar av antika berättelser till att prägla nyantikens heroiska men också romantiska syn på den antika världen. Inom skulpturen, där man mest direkt kunde göra jämförelser med klassiska huvudarbeten, kom nyantiken att företrädas på ett inflytelserikt sätt av dansken Thorvaldsen och italienaren Canova. J.T Sergel blev också en av tidens bemärkta skulptörer.

Winckelmann hade i sina texter om antikens konst gått utöver den klassiska traditionen och betonat den individuella och personliga uttryckskraften i de främsta verken. Men samtidigt fördjupade han förståelsen av det regelmässiga i den klassiska formtraditionen, och nyantiken kom i många fall att vara förbunden med en sammanhängande klassisk-harmonisk konstdoktrin. Den uttrycks inte minst av Carl August Ehrensvärd i dennes skrifter från 1780-talet. På 1790-talet blandade sig alltmer av romantiska drag på nytt i stilens uttryck, från skräckromantiska skildringar hos schweizaren Füssli till svärmiska apoteoser hos fransmannen Girodet-Trioson – och hos den unge Ingres, vars måleri under 1800-talets förra hälft i många avseenden är en sen fortsättning på nyantiken.

Konsthantverk

De antika motiv och former som den nyklassicistiska inredningskonsten byggde på var i huvudsak hämtade från den grekiska och romerska arkitekturen men skiftade i sina enskildheter från land till land. Den svenska nyklassicismen låg nära den franska, med förebilder bl.a. från de vid mitten av 1700-talet aktuella utgrävningarna i Pompeji samt under periodens senare del med starka egyptiserande inslag. Nyklassicismen är ett samlingsbegrepp och spänner över flera stilperioder. I Sverige omfattar den gustaviansk stil och Karl Johansstil, i Frankrike Louis seize-stil, direktoarstil och empir med Louis Philippe-stil som slutfas, i Tyskland zopfstil och biedermeier, i Storbritannien Adam-, Hepplewhite- och Sheraton-stilarna (Robert Adam, George Hepplewhite och Thomas Sheraton) samt regency.

Arkitektur

1700-talsarkitekternas begynnande möten med den grekiska arkitekturen, först i Syditalien och senare också i Grekland, understödde upplysningstidens intresse för formförenkling och för elementär och uttrycksfull konstruktion. Upplevelser av den antika arkitekturens sinnliga påtaglighet och av ruinernas estetiska egenvärde präglade tidens europeiska arkitektur i riktning mot en realism och renhet som också fick moraliska, ibland politiska, övertoner. Särskild betydelse fick utöver den grekiska tempelarkitekturen utgrävningarna av de romerska städerna Pompeji och Herculaneum, i synnerhet för interiörers färg och detaljer. Mot århundradets slut tillkom som inspirationskälla den egyptiska arkitekturen. Utgångspunkter var dels den franska arkitektskolningens fördjupade kontakter med Rom och den antika världen, dels den engelska parkens orientering mot naturlandskapet i förening med klassiskt fundamentala byggnadsformer. Kritiken mot den tidigare barockens komplexa och uträknat artificiella strukturer bildade bakgrund för båda.

I Sverige sammanfaller nyklassicismen i hög grad med den gustavianska tiden, där ett antal doriskt inspirerade verk av Desprez, Tempelman och C.A. Ehrensvärd bildar tyngdpunkter i en utbredd byggnadsverksamhet. Riktningen fortlöpte genom 1800-talets första hälft, men oftast nedtonad i sina uttrycksmedel då precisionen i de stora formerna övergick i empirens tunnhet.

Litteratur

Inom litteraturen företräds nyklassicismen främst av Goethe, Schiller och Hölderlin, i Sverige av C.A. Ehrensvärd och Tegnér. Nyklassicismen gav starka impulser åt romantikens och hela 1800-talets antiksyn. Ännu omkring sekelskiftet finner man starka stråk av nyklassicism, främst i Tyskland och Frankrike, men också i Sverige genom bl.a. Vilhelm Ekelund. Ingemar Algulin

Musik

Annan benämning på neoklassicism

Lägg till ny kommentar