Parlamentarism

Parlamentarism, styrelse genom en regering som stöds eller åtminstone tolereras av parlamentet (folkrepresentationen). Begreppet har sitt ursprung i Storbritannien. Det är en av de konstitutionella huvudtyperna inom demokratiska statsskick, vid sidan av presidentstyrelse, med en stark, folkvald president, och direkt styrelse genom folkrepresentationen. En styrelse som domineras av en av dessa former kan också innehålla element av de andra. Frankrike under Femte republiken och Finland är exempel på kombinationer av parlamentarisk och presidentiell styrelse. 
   Den tidigaste parlamentarismen i England och Sverige var aristokratisk, inte demokratisk; den moderna parlamentarismen bygger med enstaka undantag på folkvalda parlament. En regering kan stödjas av en partimajoritet i parlamentet eller av en majoritetskoalition (majoritetsparlamentarism) eller, om en majoritetsregering inte kan bildas, av en minoritet (minoritetsparlamentarism). En sådan regering tolereras av folkrepresentationen endast därför att någon regering med bredare stöd inte kan bildas. En parlamentarisk regering som stöds av en väl sammanhållen majoritet är en stark regering. Regeringens ställning gentemot parlamentet utmärks av att dess ledamöter i regel är valda medlemmar av parlamentet. I några länder, bl.a. Sverige och Norge, ersätts de i det parlamentariska arbetet av suppleanter under den tid de tillhör regeringen. Regeringen stärks om den enligt den brittiska förebilden har rätt att vädja till folket genom att upplösa parlamentet och förordna om nyval. I Sverige minskas upplösningsrättens vikt genom att upplösningsval inte inleder en valperiod utan endast gäller för den tid som återstår av den innevarande valperioden.

Historisk utveckling i Storbritannien

I legal teori var – och är alltjämt – regeringen monarkens rådgivare (the King's/Queen's Government). Från början av 1700-talet började underhusets stöd betraktas som ett avgörande villkor för att monarken skulle ha förtroende för "sina ministrar", dvs. för regeringen. Parlamentet behövde inte längre tillgripa en rättslig process mot ministrar som det ville avlägsna. Underhuset dominerades under denna tid i stor utsträckning av aristokratiska intressen, som hade stort inflytande i flertalet valkretsar. Även kronan kunde påverka vissa valkretsar; det gav t.ex. en monark som Georg III under 1700-talet möjligheter att utöva personlig makt förklädd i parlamentariska former. Successiva rösträttsreformer inleddes med parlamentsreformen 1832, The Great Reform Bill, som avskaffade de värsta missbruken (jfr ¤rotten boroughs). Den allmänna, lika och könsobundna rösträtten dröjde dock till 1918. 
   Reformen 1832 blev inledningen till den brittiska parlamentarismens klassiska skede, också som internationell förebild. Den inledde en period under vilken med enstaka undantag två partier, tories och whigs (senare konservativa och liberaler) växlade vid makten. Parlamentarismens villkor förändrades då ett tredje parti, Labour Party (arbetarpartiet), 1906 gjorde entré på den politiska scenen och på liberalernas bekostnad snabbt etablerade sig som det ena av de två stora partierna. Sedan dess har alltid minst tre partier funnits i parlamentet. De största partierna har gynnats av valsystemet (majoritetsval i enmansvalkretsar). Den dominerande tvåpartistrukturen har bestått, och det lilla tredje partiet har endast undantagsvis haft ett vågmästarinflytande. Detta kan förklara att de två stora partierna aldrig varit intresserade av att tillmötesgå liberala krav på ett proportionellt valsystem. 
   Den brittiska parlamentarismen har varit en konstitutionell modell som med större eller mindre anpassning till speciella nationella förhållanden tagits upp i många andra länder. Två huvudkategorier kan urskiljas. Den ena är forna brittiska kolonier som fått självstyrelse och så småningom blivit självständiga. Den andra är de moderna europeiska demokratierna, som utvecklats ur monarkier med stark furstemakt. Även utanför dessa har parlamentarismen slagit rot, t.ex. i Japan.

Historik utveckling i Sverige

Sverige har en egen parlamentarisk historia med lika gamla rötter som den brittiska. När den enväldiga kungamakten fallit med Karl XII inleddes "frihetstiden". Under denna utvecklades ett slags parlamentariskt statsskick, präglat av att kungens makt nästan helt utplånades, utan att dock rubba monarkin som institution. År 1719 fördes makten över till rikets ständer (riksdagen). I dessa utbildades starka partiorganisationer, ¤hattpartiet och ¤mösspartiet, ibland även ett monarkiskt och "antiparlamentariskt" ¤hovparti. Parlamentarismen – termen var då ännu inte uppfunnen – innebar att ständerna hade avgörande inflytande på hur regeringen, riksrådet, skulle vara sammansatt samt fann en politisk metod att avskeda rådsledamöter som saknade dess förtroende (¤licentiering). Fram till 1738/39 dominerade de äldre mössorna under Arvid Horn, därefter tog hattpartiet över fram till 1765/66. Mot slutet av frihetstiden växlade partierna vid makten tills det parlamentariska statsskicket bröts av Gustav III:s statsvälvning 1772. En svaghet i frihetstidens parlamentarism var att partiväsendet var helt knutet till riksdagen utan stöd av en landsomfattande partiorganisation. 
   Det skulle dröja nära 150 år tills parlamentarismen på nytt blev fast etablerad i svenskt författningsliv. 1809 års regeringsform präglades av maktdelning mellan kung och ständer (riksdag). Regeringen, statsrådet, dominerades länge av ämbetsmän. Efter hand vann parlamentariker insteg i statsrådskretsen. Christian Lundebergs nationella samlingsregering under unionskrisen 1905 var ett viktigt steg mot parlamentarism. Respekten för parlamentarismens villkor, att regeringen inte skall bygga på monarkens personliga förtroende utan enbart på folkrepresentationens politiska förtroende var dock bristande. Så sent som 1914 kunde Gustaf V framtvinga en regeringsförändring (jfr ¤borggårdskrisen). 
   Den moderna parlamentarismens definitiva genombrott i Sverige kom samtidigt med demokratins seger efter första världskriget. Det inleddes 1917 med en majoritetskoalition mellan liberaler och socialdemokrater (Edén–Branting) men följdes efter dess upplösning 1920 av minoritetsregeringar med skiftande sammansättning (socialdemokrater, liberaler, högern). Minoritetsparlamentarismen bröts 1936 genom en koalition mellan socialdemokrater och bondeförbundare. Efter krigsårens samlingsregering kom en lång period präglad av starka socialdemokratiska regeringar, dock avbruten 1951–57 av en ny koalition med Bondeförbundet. Efter enkammarriksdagens införande 1971 har följt en provkarta på olika typer av parlamentariska regeringar, socialdemokratiska minoritetsregeringar (Palme 1971–76 och 1982–86, Carlsson 1986–91, Carlsson 1994–96, Persson sedan 1996), borgerliga majoritetskoalitioner, ofta försvagade av inre slitningar (Fälldin 1976–78 och 1979–81), och minoritetsregeringar (Ullsten 1978–79, Fälldin 1981–82 och Bildt 1991–94.
Kategori: 

Lägg till ny kommentar