Postmodernism

Postmodernism, riktning inom modern filosofi, idédebatt och en rad estetiska verksamheter. Termen, som använts sedan 1970-talet, har en oklar och mångskiftande innebörd.

Filosofi och idédebatt

Stor betydelse för termens spridning hade Jean-François Lyotards "La Condition postmoderne" (1979). Lyotard karakteriserar den postmoderna eran som en där "de stora berättelsernas tid" är slut. Inga religioner, metafysiska system eller ideologier vinner längre allmän tilltro. Under postmoderna villkor finns bara partiella, subjektiva och individuella sanningar. Det innebär också att tron på "det moderna projektet", dvs. på mänsklighetens frigörelse genom framsteg i fråga om vetenskap, teknik och rationalitet, gått förlorad och efterträtts av satsningar på mer begränsade och personliga projekt. Enligt många av sina teoretiker utmärks postmodernismen av mångkulturalism och eklekticism.

Samhällsvetenskaperna

Under 1980- och 90-talen producerades det en ansenlig mängd litteratur om det postmoderna samhället. Ur denna är det möjligt att urskilja i huvudsak två olika positioner. Å ena sidan de som pläderar och argumenterar för att det ägt rum en förändring mot ett postmodernt samhälle och att vi därmed kan tala om ett radikalt brott med det moderna samhället. Å andra sidan de som hävdar att vi fortfarande lever i ett modernt samhälle, men att det är möjligt att urskilja vissa radikala kulturella förändringar, att vi därmed lever i ett senmodernt samhälle där den kulturella nivån har fått ökad betydelse och där frågan om identitet har hamnat i fokus.

Den främste företrädaren för en postmodern samhällsvetenskap är Jean Baudrillard. På ett smått ironiskt vis hävdar denne tänkare att det inte längre går att dra några gränser mellan original och kopia, det äkta och det falska, subjekt och objekt eller offentligt och privat. Allt har kollapsat, och vi befinner oss i en postmodern era där "mediet är budskapet", där alla klasser har upphört att existera och där människor lever i det hyperreella, dvs. i den "verklighet" där det inte längre går att skilja mellan mediernas värld och vardagslivet. Mot ett sådant synsätt kan man ställa den sociologiska analysen av "det postmoderna" där framför allt brittiska samhällsvetare har inspirerats av diskussionen och med utgångspunkt i denna identifierat ett antal sociala och kulturella förändringsprocesser: metaberättelsernas kris, estetiseringen av vardagslivet, radikala förändringar i näringsstrukturen, globaliserade identiteter, försvagningar av traditionella distinktioner mellan manligt och kvinnligt, privat och offentligt, fin- och populärkultur osv. Snarare än att tolka dessa förändringar som tecken på ett radikalt brott och framväxten av ett helt nytt samhälle har man valt att tala om en radikaliserad modernitet, om det senmoderna samhället som präglas av inslag av "postmoderna" företeelser. De ofta vågade analyser av samhället som gjorts inom den postmoderna samhällsvetenskapen har dock helt klart riktat uppmärksamheten mot vissa kulturella förändringsprocesser och bidragit till ett ökat intresse för att analysera kulturella fenomen och deras betydelse för samhällsutvecklingen.

En tredje och mer etisk position i frågan om det postmoderna innehas av den polske sociologen Zygmunt Bauman (f. 1925), som förkastar både det moderna och det postmoderna projektet. Det förstnämndas odlande av en instrumentell och byråkratisk rationalitet leder oss raka vägen till Auschwitz, hävdar Bauman i sin "Auschwitz och det moderna samhället" (sv. översättning 1994), det senare genererar allt för mycket frihet och ett minskat ansvar gentemot andra människor. Den enda utvägen består i att hantera den ambivalens det innebär att leva mellan det moderna och det postmoderna.

Arkitektur

Inom arkitekturen är postmodernism dels en stil, dels en teori. På 1970-talet började termen användas som samlande benämning på den i Europa och USA framväxande kritiken mot modernismens ideal. Redan 1966 hade Robert Venturi i "Complexity and Contradiction in Architecture" efterlyst varierad arkitektur inspirerad av historisk och regional byggnadskonst. Charles Jencks' "The Language of Post-Modern Architecture" (1977) var en polemisk jämförelse mellan modernism och postmodernism som gav termen vidare spridning. Vid den av Paolo Portoghesi anordnade arkitekturutställningen "La presenza del passato" i Venedig 1980 presenterades postmodernistisk arkitektur av bl.a. Michael Graves, Philip Johnson, Hans Hollein och Leon Krier. Här kom postmodernismens två skilda sidor fram: intresset för fasaden och intresset för den historiska staden.

Central i postmodernismens teori är byggnaden som bärare av betydelser. Som alternativ till modernismens puristiska formspråk ville man skapa en symbol- och associationsrik arkitektur. Den postmodernistiska arkitekten kunde därför referera till konst, reklam och natur, men den viktigaste förebilden var förmodernistiska byggnadstyper med traditionellt rik artikulering. Resultatet skulle bli modernt, men ändå förankrat i arkitekturhistorien. De historiska referenserna inskränkte sig dock ofta till förenklade kolonner och gavelfält, vilket ledde till att stilen fick dåligt rykte. Postmodernismens teori om vikten att i ny arkitektur föra en dialog med platsen, med arkitekturhistorien och med regional bebyggelse utgör däremot ett bestående bidrag till arkitekturdiskussionen.

Konst

Postmodernism är inom bildkonsten benämning på en hållning som förenar vitt skilda uttryckssätt: det gemensamma är attityden till modernismen, som betraktas som en historisk epok bland andra epoker. Den postmoderne konstnären kan, liksom den postmoderne arkitekten, blanda citat från olika epoker och stilar eller använda sig av en gången tids stilkonventioner för ett samtida innehåll. Konstverkets enhetlighet kan dekonstrueras genom stilistiska "motsägelser" eller genom att konstnären med sin teknik kommenterar sitt eget verk. Kring 1980 fick postmodernismen ett internationellt genombrott med bl.a. Biennalen i Venedig 1980 och documenta i Kassel 1982, samtidigt som den italienske kritikern A.B. Oliva lanserade termen transavantgarde för en grupp italienska konstnärer, bl.a. Sandro Chia, med ett eklektiskt förhållningssätt till konsthistorien och ett medvetet dekadent uttryck i sina bilder. Någon enhetlig postmodernistisk stil finns dock inte; postmodernismen inbegriper olika uttryckssätt, vilka t.o.m. kan förenas i samme konstnär som hos tysken Gerhard Richter. Andra representanter för en postmodernistisk inriktning är t.ex. amerikanen Jeff Koons, dansken Bjørn Nørgaard, norrmannen Odd Nerdrum och svensken Ernst Billgren. Sivert Lindblom företräder i sin skulptur en postmodern klassicism som har beröringspunkter med motsvarande strömning inom arkitekturen.

Litteratur

Inom litteraturen är postmodernismen dels en teoretisk ansats som influerats av kretsen kring den 1960 grundade franska tidskriften Tel Quel, dels diktning som direkt eller indirekt inspirerats av denna. Central är framför allt Phillipe Sollers, som i uppsatser och böcker utvecklat sina teorier om "textuell skrift". En grundtanke är att den litterära texten inte refererar till eller representerar föremål och händelser. Befriad från kravet att erbjuda en ställföreträdande verklighet kan en författare organisera sitt verk i enlighet med vilken princip som helst. Han har kunnat bortse från kronologi och orsakskedjor och i stället söka sig till det fragmentariska och associativa, har inte känt sig tvungen att kalkera sina gestalter på faktiska eller tänkbara personer utan kunnat låta identiteter glida isär och samman helt efter eget gottfinnande. I USA togs det aktuella tankegodset tidigt i bruk av bl.a. William Gaddis och Thomas Pynchon; i Sverige lämnade det tydliga spår först vid 1980-talets början, med Stig Larsson som mest uppmärksammad företrädare.

Konstmusik

Inom konstmusiken är postmodernism en allmän benämning på en teknik, där vitt skilda stilar blir till musikaliska byggelement utan att nödvändigtvis leda till pastischer eller citat av enskilda verk. Resultatet har ofta blivit en musik som haft en mindre abstrakt och generellt mer lyssnarvänlig karaktär. Det kanske tydligaste exemplet är Alfred Schnittke, som utvecklat vad han kallar en "polystilistik", där t.ex. stilgrepp från barockoratoriet får smälta samman med argentinsk tango, wagnerkromatik och clusterstrukturer. Ofta används den oavgränsbara stilrubriken av modernister för att brännmärka alla som anses svika modernismens ideal.

Massmedier, populärkultur och populärmusik

Många kulturteoretiker har i moderna massmedier, i synnerhet den kommersiella televisionen, sett både en viktig drivkraft bakom och de mest typiska uttrycken för den postmoderna situationen. Det traditionella berättande som kännetecknar t.ex. romanen och den klassiska hollywoodfilmen tenderar i televisionens flöde av disparata budskap att fragmenteras och upplösas. Sådana drag kan också spåras i berättartekniken i TV-serier som "Miami Vice" och "Twin Peaks". Inom populärmusiken har det självmedvetna återgripandet på äldre stilar som blivit vanligt efter 1970-talets punkrock, t.ex. i Princes musik, betecknats som postmodernistiskt, och i musikvideon förenas de nämnda tendenserna. Då "postmoderna" kännetecken som pastischteknik, eklekticism och sammankoppling av estetik och kommersialism under lång tid kännetecknat både populärmusik och populärkultur i allmänhet framstår emellertid användningen av termen postmodernism för avgränsade stilskeden inom dessa områden som problematisk.

Lägg till ny kommentar