Socialism (av social), benämning på såväl en uppsättning politiska ideal som rörelser eller partier som arbetar för att förverkliga dessa ideal. Socialism utmärks av tilltro till gruppens, kollektivets och ev. statens förmåga att lösa politiska och ekonomiska problem.
Ordet socialism har en lång och brokig historia. Första kända belägget är från 1753, då det användes på latin och i polemiskt syfte om den moderna uppfattningen att naturrätten hade sin grund i människans sociala natur. När ordet några år senare introducerades på ett modernt språk, italienska, var innebörden fortfarande negativ; det användes nu om Cesare Beccarias idéer om humanitära strafflagar.
Det var först på 1820-talet som man började tala om socialism på ett sätt som påminner om det nutida språkbruket. Genombrottet skedde i Storbritannien, där Robert Owens samhällsreformer kom att betecknas som socialistiska. Owens insatser för social trygghet och småfolkets rättigheter liksom hans mer vittsyftande planer på ett samhälle utan egoism och utan arbetslöshet kom att ge ordet ett nytt innehåll. Detta innehåll kom väsentligen att vidgas när det snart kom att användas om fransmännen Saint-Simons och Fouriers ännu mer omfattande propåer om genomgripande samhällsreformer. Med Saint-Simon kom föreställningen om statens viktiga roll både när det gäller att tämja marknaden och att befrämja industrin att ses som socialistisk. Hos dessa tre föregångsmän lever arvet från upplysningstiden och franska revolutionen starkt vidare. Åtminstone Saint-Simon och Fourier avviker dock på en viktig punkt: de överger föreställningen att alla människor i grunden är lika varandra och menar att samhället i stället bör organiseras så att deras olika karaktärer och anlag kan bringas i samspel.
Ännu ses inte socialismen som en ideologi eller rörelse speciellt i arbetarklassens intresse. Det är tveksamt om den första organiserade arbetarrörelsen, den brittiska chartiströrelsen från 1830- och 40-talen, kan betecknas som socialistisk. Däremot utvecklades i det samtida Frankrike och snart också i Tyskland en lång rad program och riktningar som gjorde anspråk på namnet "socialism" och där arbetaren och hans intressen snart kom i centrum. Det var en period av sällsynt ideologisk kreativitet och turbulens som avbröts först efter revolutionerna 1848–49. I denna kreativa eruption blev det svårt att skilja mellan socialism och kommunism. Försök till gränsdragningar gjordes; det hette att socialisterna vill ha ett nytt samhälle, kommunisterna enbart störta det gamla; andra hävdade att socialisterna var mer teoretiskt lagda, kommunisternas mer praktiskt inriktade; åter andra såg kommunismen som det samhällsstadium som skulle följa efter socialismen. Oredan blev inte mindre av att också nya namn, som "anarkism" och "socialdemokrati", började dyka upp. Ett försök att bringa ordning gjorde Marx och Engels med Kommunistiska manifestet. Där brännmärktes tidiga socialistiska strömningar som utopiska i motsats till den egna, vetenskapliga socialismen. Där bestämdes också kommunismens egendomslöshet som historiens ändstation.
Föreställningen att socialismen stod särskilt nära ett vetenskapligt studium av samhället levde vidare under lång tid, i synnerhet i Tyskland. Benämningen "katedersocialism" var först ett vedernamn på motståndarna till en extrem liberalism men kom senare att åsyfta ett lärt studium av samhället där statens ekonomiska och sociala roll framhävdes. Det innebar att socialismen här inte enbart kunde förknippas med vänsteråsikter och arbetarsympatier; det fanns också en högerbetonad socialism. Bismarck, som drev igenom den lag som förbjöd all radikal socialistisk agitation, kunde samtidigt deklarera att "staten måste införa ännu mer socialism i riket". Därmed menade han att staten borde ha ett större inflytande över näringslivet. Hela denna utveckling var givetvis djupt förhatlig för Marx och hans anhängare. I Första internationalen, grundad 1864, sökte de forma en internationell arbetarrörelse som verkade för omgripande samhällsförändringar. Rörelsen upplöstes efter slitningar mellan Marx och anarkisterna. Marx menade att staten, övertagen av arbetarklassen, skulle ha en övergående betydelse för att förändra samhället. Enligt anarkisterna var all statlig verksamhet av ondo.
I Preussen hade Ferdinand Lassalle grundat ett arbetarparti som kom att beteckna sig som socialdemokratiskt. Det konkurrerade under en tid med ett parti av mer revolutionärt slag, inspirerat av Marx idéer. Lassalle hävdade att staten skulle kunna erövras inifrån av socialisterna och skapa ett gott och rättvist samhälle. År 1875, i det nya förenade Tyska riket, gick de båda partierna samman i ett enda socialdemokratiskt parti; Marx accepterade med viss motvilja beteckningen "socialdemokrati", som enligt honom bara kunde beteckna en etapp på vägen mot det kommunistiska samhället. Det nya partiet vann trots socialistlagen stora framgångar. Marxanhängarnas inflytande blev allt starkare, och 1891, efter lagens upphävande, antog man det s.k. Erfurtprogrammet av klart revolutionär prägel. Valframgångarna fortsatte men till priset av inre slitningar, som framför allt kom till uttryck i den s.k. revisionismstriden, där Bernstein hävdade att socialismen kunde uppnås utan samhällsomstörtning.
Socialdemokratiska partier grundades nu på många håll, bl.a. i Norden och Ryssland. Splittringen i det ryska partiet mellan mensjeviker och Lenins bolsjeviker skulle få avgörande betydelse för socialismens utveckling efter första världskriget. Socialistiska partier med inspiration från Marx bildades också t.ex. i Frankrike och Storbritannien. I Storbritannien förblev marxisternas inflytande obetydligt; det var först med labourpartiet, grundat 1906 och med en alltigenom reformistisk inriktning som arbetarrörelsen där fick politisk styrka.
Den politiskt organiserade socialismen hade dittills varit internationalistisk till sin innebörd. Men under det nationalistiska uppsvinget kring sekelskiftet kom många partier att följa delvis nya signaler. Vid krigsutbrottet 1914 ställde partierna i de flesta krigförande länder upp för det egna landet och dess krigs- och krispolitik. På sikt innebar detta ett stort nederlag för rörelsen som helhet. Bl.a. bereddes väg för den avgörande splittringen mellan socialister och kommunister, som fullbordades efter ryska revolutionen 1917. Från och med nu var de två riktningar som oförsonligt bekämpade varandra.
I de olika socialistiska och socialdemokratiska partierna försvagades i hastig takt inflytandet från Marx. Vägen till ett bättre samhälle gick via reformer. Men reformerna kunde ha något olika riktning. Antingen kunde staten ses som den viktigaste kraften; genom statliga reformer och inte minst genom statligt ägande skulle marknaden tämjas och ett bättre liv för envar randas. Eller också gällde det att ta makten på lokalt plan, främst i det egna företaget. Här spelade den s.k. gillessocialismen en viktig om än övergående roll.
Den föreställning om klassernas och klasskampens avgörande roll som sedan 1840-talet genomsyrat det mesta som kallats socialism bleknade nu bort och försvann helt. Efter andra världskriget blev de flesta socialistiska och socialdemokratiska partier förkämpar för ett generellt välfärdssamhälle. De vann stora framgångar fram till 1970-talet då ett kärvare klimat för välfärdspolitik bredde ut sig. Många partier har sedan dess i motvinden anammat idéer och politiska lösningar som avviker från de traditionella.
Mångfalden av innebörder av ordet "socialism" har under 1900-talet ytterligare ökat. Nationalsocialismen hade åtminstone till en början ambitioner att förverkliga en statssocialism på nationell basis. Utanför Europa kom en rad viktiga socialistiska rörelser att ta form i synnerhet i samband med avkoloniseringen efter andra världskriget. Man började tala om arabisk socialism, afrikansk socialism osv. Dessa riktningar, inbördes mycket olika, var alla positiva till den västerländska typen av utveckling samtidigt som de hävdade den egna nationens och det egna folkets rätt att stå fria gentemot den internationella marknaden och de västerländska stormakterna. Deras inflytande har minskat kraftigt under senare år.
Lägg till ny kommentar