Stoicism

Stoicism är i filosofihistorien en åsiktsriktning inom grekisk och romersk filosofi. Dess anhängare kallas stoiker. Den stoiska skolan, Stoa, grundades av Zenon från Kition på 300-talet före Kristus. Namnet hänger samman med att Zenon undervisade sina elever i en pelarhall (stoa) i Athen. Man brukar indela stoicismen i tre perioder:

• den äldre ca 300–150 före Kristus. (Zenon, Kleanthes, Chrysippos);
• den mellersta ca 150–50 före Kristus. (Panaitios, Poseidonios)
• den senare stoicismen under 1:a och 2:a århundradena e.Kr. (Seneca, Epiktetos, Marcus Aurelius).

Åsikterna hos olika stoiker var inte helt samstämmiga. En allmänt omfattad tes var att man skall leva "enligt naturen" och lojalt underordna sig ett ändamålsenligt verkande världsförnuft (Gud, Försynen) och viljefast stå emot alla lidelser som för bort från "dygden". Denna är det enda verkligt goda. Allt som sker inträffar med nödvändighet. Vi rår enbart över den egna viljan. Alla livets skiften skall den vise möta med lugn oberördhet.

Denna etik ingick i en hel världsåskådning, som inbegrep logik, kunskapsfilosofi, naturfilosofi och samhällsfilosofi. Stoicismen föregrep vår tids satslogik. Inom kunskapsfilosofin hävdade man att säker kunskap var möjlig på grundval av iakttagelse och intuitiv visshet. Naturfilosofin byggde på Herakleitos idéer i modifierad form. I samhällsfilosofin hävdade stoicismen naturrättsliga principer och gav uttryck för kosmopolitiska åsikter. På senare tiders tänkande har stoicismen utövat ett mycket stort inflytande.

Endast skrifter från den senare stoicismen har bevarats i sin helhet.