Strukturalism

Strukturalism, de teorier och metoder inom olika vetenskapliga ämnen som utgår från att enskilda element inte kan analyseras isolerat eftersom de är bestämda av bredare regelbundenheter och mönster; verkligheten är strukturerad. Först när de bestämmande strukturerna – relationerna mellan elementen – blottlagts kan de enskilda fenomenen förstås.

Strukturalismen har sitt moderna ursprung i lingvistiken, framför allt Saussures distinktion mellan parole (faktiska språkhandlingar) och langue (språket som system). Enligt djupstrukturalismen, även kallad den franska strukturalismen, förekommer bakom varje kulturs komplicerade historia och organisering vissa relativt oföränderliga minsta element, och det är dessa man vill nå kunskap om. Man söker "invariansen bakom varianserna". Så vill Claude Lévi-Strauss finna de universella binära strukturer som ligger till grund för alla mänskliga föreställningar, mytiska såväl som vetenskapliga; jfr Antropologi nedan. Jean Piaget studerar de kunskapsmässiga utvecklingsstadier som varje människa måste passera i barndomen.

Inom samhällsvetenskaperna har strukturalism definierats som en "anti-humanism" eller "anti-voluntarism". Individen förstås som bestämd av yttre och inre strukturer, vilket gör att man i forskningen kan "sätta parentes" kring subjektet och dess vilja. Denna utgångspunkt har framför allt vidareutvecklats av strukturmarxister som Louis Althusser, men också av Michel Foucault och Pierre Bourdieu.

Medan djupstrukturalismens objekt är "relationer mellan relationer", eller betingelserna för att relationer skall kunna bildas, så intresserar sig den mer empiriskt orienterade amerikanska strukturalismen för regelbundenheter på en mer empirisk nivå, dvs. de konkreta och ibland mätbara relationer som förekommer mellan iakttagbara fenomen i ett socialt system.

Strukturalism inom litteraturvetenskapen

Litteraturvetenskap. Ferdinand de Saussures lära om tecknen och hans systeminriktade språkteori fick stor betydelse för strukturalismen. Lingvistiken gav flera humanvetenskaper impulser att arbeta med strukturbegreppet, och i den kreativa Parismiljön på 1960- och 70-talen samverkade man över ämnesgränserna. Antropologen Claude Lévi-Strauss och lingvisten Roman Jakobson hörde till dem som studerade samhälle respektive språk som system. I en berömd studie skrev de tillsammans en analys av en Baudelairedikt, som ledde till en livlig debatt och i förlängningen också till en vidareutveckling av strukturalismen. En annan språkteoretiker som påverkade litteraturstudiet i riktning mot strukturalism var A.J. Greimas. De historiska, individorienterade frågorna om enskilda verk och författare sköts åt sidan till förmån för teoretiska frågor om litteraturens allmänna lagar, och den enskilda texten behandlades som en funktion av litteraturens system och separerades från historisk och social kontext. Denna typ av strukturalistisk litteraturforskning har särskilt starkt utvecklat förståelsen för berättandet (narratologi); Tzvetan Todorov och Gérard Genette står här i förgrunden. Den mest inflytelserika strukturalisten bland de franska litteraturforskarna var Roland Barthes, som genom sitt intresse för kommunikationsproblemen snart gick vidare mot poststrukturalistiska teorier om betydelsebildning.

Strukturalismen medförde inte bara att litteratur studerades som form. Med den marxistiska filosofin som bas kom också innehållsliga strukturer i litterära verk att analyseras som uttryck för ideologin i det samhälle som producerat dem; föregångsman här var Lucien Goldmann. Även psykoanalysen fick en lingvistisk-strukturalistisk vidareutveckling av Jacques Lacan; genom Julia Kristeva och den franska feminismen kom detta att sätta djupa spår i litteraturforskningen.

Strukturalismen ledde till en djupgående och varaktig teoretisering av litteraturstudiet, och flera nya tidskrifter grundades som organ för den. Den gamla termen poetik togs i bruk för att ge namn åt riktningen, som också gav intresset för äldre tiders litteraturteori ett starkt uppsving.

Strukturalism inom arkitektur

Inom arkitekturen avses med strukturalism en på 1950-talet uppkommen strömning vilken såg byggnader som föränderliga strukturer sammansatta av utbytbara delar, i polemik mot den statiska och funktionsuppdelade syn som kommit att utmärka den stelnade ¤international style. Medlemmarna i gruppen Team Ten var tidiga förespråkare. I Nederländerna, Japan och Storbritannien utvecklades strukturalismen under 1960-talet, ofta i starkt visionära idéprojekt. Den svenska Byggnadsstyrelsens "strukturfilosofi" kom att få stort praktiskt genomslag med sin uppdelning av byggnadsdelar med olika livslängd, där t.ex. installationer lades fria eller lätt åtkomliga.

Strukturalism inom Antropologi

Knappast någon teoretisk inriktning inom antropologin är så starkt förknippad med en enda person som strukturalismen med Claude Lévi-Strauss. Ändå kom den strukturalistiska analysmetoden att få ovanligt stor genomslagskraft inte bara inom fransk utan också inom anglosaxisk och övrig europeisk antropologi under 1960- och 70-talen. Lévi-Strauss utgångspunkt var att kulturella organisationsformer och trosföreställningar är manifestationer av omedvetna mentala strukturer som beror på den mänskliga tankens natur. Liksom språket bestäms av grammatiska regler är människans kulturyttringar i stort formade av en sorts omedveten "grammatik". Denna rationalistiska teori kom med framgång att tillämpas även inom den mer empiriskt orienterade brittiska antropologin. Bland strukturalismens brittiska uttolkare bör främst nämnas Edmund Leach och Rodney Needham, som i en rad banbrytande analyser var och en på sitt sätt demonstrerade strukturella överensstämmelser mellan sociala och symboliska klassifikationssystem i olika kulturer. Den brittiska varianten av strukturalismen hämtade även inspiration från de översättningar av centrala verk från Année sociologique-skolan som E.E. Evans-Pritchard initierade under 1960-talet. En parallell och delvis oberoende strukturalistisk inriktning utvecklades i Nederländerna, främst vid universitetet i Leiden, genom antropologiska analyser av etnografiskt material från Indonesien.

Strukturalism inom etnologi

I nordisk etnologi och folkloristik är det framför allt inom folkdikts-, tro- och sedforskning som strukturalistisk metodik kommit till användning. Den modell för analys av festfirande, omfattande fyra stadier, vilken Edmund Leach uppställde har den danske folkloristen Carsten Bregenhøj (f. 1941) tillämpat på maskeringsupptåg vid trettonhelgen i Danmark "Helligtrekongersløb på Agersø" (1974) och knutsdagen i Finland, medan Jonas Frykman (f. 1942) analyserat bl.a. tabun kring renlighetsbegreppet med hjälp av ett synsätt som inspirerats av Mary Douglas: rent/orent är inte ett absolut begrepp utan ett binärt motsatsförhållande, vars uttrycksformer är kulturellt betingade. Inom folkdiktsforskningen kan Axel Olrik ses som pionjär för betraktelsesätt (se ¤episka lagar) som på internationell nivå främst präglats av Vladimir Propps funktions- och rollbegrepp, som i skandinavisk forskning inte fått samma gensvar som i t.ex. USA, där Alan Dundes är ett ledande namn. Nämnas bör dock Irene Engelstads (f. 1944) strukturella analys av norska sagor, "Fortellingens mønstre" (1976), i vilken även A.J. Greimas teorier prövas och där bl.a. rollernas förhållande till funktionerna diskuteras. En egen profil fick nordisk strukturalism med Bengt Holbek, som i sina arbeten om danska undersagor kombinerade analysen av den "yttre" kulturella kontexten med den "inre" strukturen. Med avstamp i Propps morfologi tolkade han texterna med hjälp av deras syntagmatiska och paradigmatiska strukturer samt med regelsystemet för symbolproduktionen, samtidigt som han var påverkad av freudianska tankegångar.

Lägg till ny kommentar