Symbolism

Symbolism har både en litterär och konstnärlig riktning.

Symbolism inom litteratur

Den litterära symbolismen har avgränsats på olika sätt: som en fransk poetisk skola vid 1880-talets mitt (Jean Moréas skrev ett symbolistiskt manifest 1886), som en bredare rörelse under sent franskt 1800-tal, och som en internationell företeelse i ett ännu längre tidsperspektiv. Allmänt kan sägas att symbolismen avvisar det didaktiska, deklamatoriska, sentimentala och objektiva till förmån för det mystiska, esoteriska, hermetiska och suggestiva. Den höga anspråksnivån, drömmen om en ren poesi och det ofta elitistiska förhållningssättet bidrog verksamt till den skilsmässa från publiken som utmärkt vissa delar av modernistisk ordkonst. Ledande namn var Mallarmé inom lyriken och Maeterlinck inom dramatiken; föregångare var bl.a. vissa romantiker och Baudelaire med sin korrespondenslära; de renläriga efterföljarna är nog inte många, men symbolistiska spår i vid mening finns i en mängd nationallitteraturer, i Sverige hos bl.a. Strindberg, Österling, Södergran, Ekelöf och Lindegren. Definieras den lyriska praktiken snävt hade symbolismen en stor utövare: Mallarmé – p.g.a. dennes strävan att dels bryta med det traditionella poesispråket för att göra det till ett rent litterärt tillstånd utan koppling till omgivande verklighet, dels via mångtydiga symboler förvandla denna verklighet till något annat och högre. Men också Rimbaud och Verlaine brukar räknas till symbolismen.

Symbolism inom drama och teater

Under det slutande 1800-talet strävade symbolismen efter att frigöra dramat och scenkonsten från naturalismens inriktning på yttre sociala förvecklingar för att i stället låta dem belysa psykiska spänningar och konflikter. Scenkonsten skulle skapa stämningar som gav suggestiva bilder av drömmar, visioner och mystik, ofta gestaltade i en lyrisk, statisk form, där tystnaden har en betydelseskapande funktion. Temat anknöt gärna till legend eller myt. Vid den sceniska framställningen eftersträvades ett samspel mellan musikaliska och visuella konstformer för att uppnå en friare, fantasifullare dramatisk konception. Man ville också knyta an till teaterns ursprungliga, ceremoniellt religiösa roll. Premiären 1894 på Villiers de L'Isle-Adams drama "Axël" innebar ett genombrott för symbolismens estetik. Maeterlinck vidareutvecklade i sin tidiga dramatik tendensen att låta det synliga och det osynliga samverka på scenen. Mer eller mindre starkt påverkade av symbolismen i sin dramatik var också Yeats, Strindberg i sin sena dramatik, Hofmannsthal och Claudel.

Symbolism inom bildkonst

Inom bildkonsten gör sig symbolistiska tendenser gällande framför allt efter mitten av 1880-talet och fram mot sekelskiftet, dels som en allmän strömning som visar sig i motiven, dels som en tendens att låta färg- och formkaraktären bära mera allmänna symboliska uttryck. Med anknytning till äldre tiders allegoritradition uppträder symbolismen med bl.a. fabelväsen hos konstnärer som Gustave Moreau och Arnold Böcklin, medan den i förbindelse med exotism gör sig gällande hos bl.a. Gauguin. Mer genomgående har i Gauguins verk färgen och den enkla sammanfattande gestaltningen en suggestiv symbolkaraktär av allmängiltighet. En liten krets av konstnärer som brukade symboler på ett teckenartat sätt med religiös syftning bildades på 1890-talet i Paris. Odilon Redon byggde en helt personlig symbolvärld, som han förband med en suggestiv symbolism också i formen, och på ett likartat sätt gjorde sig symbolismen gällande med personliga och litterära anknytningar hos James Ensor liksom hos Max Klinger. I Edvard Munchs 1890-talsverk saknas det fabulerande draget, men hans framställningar av män och kvinnor i konkreta situationer fick symbolverkan genom sin åskådlighet och allmängiltighet. Efter 1890 möter man symbolismen förbunden med aktuella stiltendenser som syntetism och jugendstil, bl.a. hos Ferdinand Hodler, vilken efter hand kom att anknyta också till allegoritraditionen. I svensk bildkonst förekommer på 1890-talet tydliga anslag av symbolism hos bl.a. Richard Bergh och Olof Sager-Nelson.

Lägg till ny kommentar