Utilitarism

Utilitarism är en nyttomoral, moralisk doktrin som innebär att man alltid skall handla så att konsekvenserna av vad man gör blir så goda som möjligt i den meningen att det sammanlagda välbefinnandet hos alla kännande varelser blir så stort som möjligt. Mer slagordsmässiga formuleringar är att man skall eftersträva "största möjliga lycka åt största möjliga antalet individer" eller att man skall "maximera den allmänna välfärden".

Utilitarismen har särskilt utvecklats i Storbritannien från slutet av 1700-talet, av filosofer som Jeremy Bentham, James Mill, John Stuart Mill, Henry Sidgwick och G.E. Moore. Olika företrädare har delvis olika uppfattningar om vad som har intrinsikalt värde, dvs. egenvärde. Bentham anser att endast lustupplevelser har egenvärde och att kvantiteten av lust och olust är det enda som har betydelse. Mill däremot skiljer mellan bättre och sämre slags lust, så att kvalitet kan uppväga kvantitet. Moore räknar med att även andra medvetandetillstånd än lust, t.ex. kunskap, har egenvärde. Sådant som rättvisa, jämlikhet och frihet har dock enligt utilitarismen inget egenvärde. Däremot kan det ha instrumentellt värde i den mån det leder till ökat välbefinnande eller ökad välfärd. I vissa moderna varianter av utilitarism, t.ex. de som utvecklats av Richard Hare och John Harsanyi (f. 1920), ersätts välbefinnande med preferenstillfredsställelse, vilket innebär att en handling är moraliskt riktig om den leder till att fler önskningar tillgodoses eller till att önskningar tillgodoses i högre grad än om man hade handlat annorlunda. Enligt en annan modern variant av utilitarism bör man handla enligt ett system av regler som är sådant att konsekvenserna av att detta regelsystem accepteras eller tillämpas i samhället är så bra som möjligt. Detta kallas regelutilitarism, till skillnad från den klassiska handlingsutilitarismen där det utilitaristiska kriteriet tillämpas direkt på enskilda handlingar.

Ibland uppfattas utilitarismen som en beslutsmetod, dvs. som en regel för hur man skall ta reda på hur man bör handla. Den innebär då att man skall kartlägga konsekvenser av olika handlingsalternativ och värdera dessa på ett utilitaristiskt sätt. Utilitaristerna tolkar dock snarare sin doktrin som enbart ett riktighetskriterium; den anger ett villkor som alla riktiga handlingar måste uppfylla men säger ingenting om hur man i praktiken skall gå till väga för att fatta beslut. Kanske är det alltför tidsödande att göra utilitaristiska kalkyler för alla handlingsalternativ, kanske handlar man i allmänhet faktiskt rätt, enligt det utilitaristiska kriteriet, om man helt enkelt följer våra konventionella moralregler.

Utilitarismen har, både praktiskt och teoretiskt, varit mycket inflytelserik. Den har t.ex. använts för att motivera en humanisering av rättsväsendet och som en grund för välfärdspolitik i allmänhet och är förmodligen den mest diskuterade teorin inom 1900-talets moralfilosofi. Den har flera kända förespråkare men ännu fler kritiker. En ivrig förespråkare är J.J.C. Smart (f. 1920). Bland kritikerna kan nämnas Bernard Williams och John Rawls. Vanliga invändningar är att utilitarismen inte i tillräcklig grad kan motivera eller förklara människolivets okränkbarhet, förbudet mot att döma oskyldiga, mänskliga rättigheter, att vi känner starkare moraliska förpliktelser mot våra närstående än mot främlingar osv.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar