Zenbuddhism

Zenbuddhism är en japansk buddhistisk skola med rötter hos den indiske mahayanamunken Bodhidharma (senare hälften av 400-talet eller början av 500-talet) och en till Kina införd speciell meditationsteknik, chan (jap. zen). Den första japanska zenskolan, Rinzai-zenskolan, grundades i slutet av 1100-talet av Eisai, men dess lära var känd redan från 600-talet. Det var främst bland den japanska militären som Rinzai-zenskolan fick anhängare. Något senare, i mitten av 1200-talet, grundade den japanske adelsmannen Dogen ytterligare en zenskola, Soto-zenskolan, baserad på den kinesiska caodong-läran (jap. soto).

Zen är i första hand en meditativ skola och betonar att meditation möjliggör en omedelbar och plötslig insikt (satori) i tingens natur; insikten nås genom iakttagande av sträng kroppslig och mental disciplin. Soto betonar särskilt zazen, stilla sittande meditation. Dogens grundtes är att insikt inte kan vinnas genom strävan: insikt är ett tillstånd hos den upplyste. Intellektuella ansträngningar är ett hinder, liksom fromma gärningar och religiösa ritualer. Rinzai lägger särskilt stor vikt vid koan, gåtliknande paradoxer. Zen skiljer sig från den japanska buddhismens Amidaskolor (Jodo och Jodo Shinshu), som förlitar sig på det absolutas kraft att frälsa.

Filosofiskt grundar sig zen på den indiska yogacara, en mahayanaskola som anser att allting, så väl det subjektiva som det objektiva, utgår från medvetandets förråd eller lager (alayavijnana) och karakteriseras av tomhet (shunyata) och av att vara utan egen realitet. Inom zen spelar det estetiska en central roll; man införde t.ex. teceremonin. Zen har vunnit stor uppskattning i västerlandet, inte minst genom rinzaimästaren Daisetsu T. Suzukis skrifter.

Kategori: 

Lägg till ny kommentar