Zoroastrism

Zoroastrism (efter religionsstiftaren Zarathustra, grek. Zoroaster) eller mazdaism (efter den högste guden Ahura Mazda), den äldsta kända religionsformen hos de iransktalande folken. Termerna används som samlingsbenämningar på iransk religion alltsedan Zarathustra. Redan från början av det första årtusendet f.Kr. kom zoroastrismen att sätta sin prägel på nuvarande Iran, Afghanistan och sydvästra Centralasien. Ursprunget till zoroastrismen är höljt i dunkel, men i de tidigaste texterna, Gathasångerna i zoroastrismens heliga urkund Avesta, är Zarathustra den viktigaste personen. Dennes roll för uppkomsten av zoroastrismen är emellertid omdiskuterad. Det tidigaste källmaterialet utgör ett alltför smalt och svårtolkat underlag för att bekräfta den senare bilden av Zarathustra som religionsstiftare eller reformator eller tillåta allmänna slutsatser om iransk religion under denna äldsta tid. Den förzoroastriska polyteism, som forskningen intill nyaste tid utgått från, är en rekonstruktion utifrån yngre källor och overifierbara antaganden.

Sin svåraste kris upplevde zoroastrismen på 600- och 700-talen e.Kr., då den arabisk-islamiska erövringen av nuv. Iran förvandlade zoroastrismen från gynnad statsreligion till diskriminerad minoritetskult. Genom utvandring till det mer toleranta Indien i slutet av 800-talet och på 900-talet (även senare) flyttades tyngdpunkten för zoroastrismen bort från Iran, där antalet anhängare stadigt minskade. Numera (1995) finns bara ett fåtal zoroastrier kvar i Iran (ca 10 000–15 000), varav de allra flesta i Teheran. Huvudparten av zoroastrierna lever i Bombay med omnejd (ca 90 000; parser och parsism). Mindre grupper lever i Nordamerika, Västeuropa, Pakistan och Australien. Många kurder av i dag framhåller zoroastrismen som sin religion.

Zoroastrismen uppvisar trots sin tretusenåriga historia en förvånansvärd kontinuitet i kult och tro. Zoroastriernas självbeteckning mazdayasna visar betydelsen av den högste guden, Ahura Mazda. Han är världens skapare och historiens herre. Under sig har han ett mindre antal gudomliga väsen, yazatas, vilka även är föremål för tillbedjan. I äldre tid spelade några av dem en mer framträdande roll, t.ex. guden Mithra och gudinnan Anahita. Zoroastrismen har en dualistisk prägel, som genomsyrar världsbild och människosyn och som kommer till uttryck i skapelsemyten. Det goda och det onda står redan från världens begynnelse mot varandra som två kosmiska makter. Den onda makten, symboliserad av Angra Mainyu (medelpers. Ahriman) och hans demoner, tog sig in i Ahura Mazdas (medelpers. Ohrmazd) goda och rena skapelse. Världen blev till den blandning av gott och ont som den fortfarande är. Men när världens historia går mot sitt slut kommer Ahura Mazda och hans frälsargestalter, saoshyanterna, att besegra och tillintetgöra de onda makterna. De döda skall uppstå och få ny kropp. Världen skall genom en gudomlig reningsprocess (frashokarta) förvandlas till vad den en gång var. Zoroastrismens livssyn är ljus; dess etik får sin näring från människans uppgift att bekämpa det onda i världen.

Zoroastrierna är alltsedan antiken kända för sin eldskult och sina eldstempel. De viktigaste riterna utförs av präster framför den heliga elden, vilken ses som en uppenbarelseform av Ahura Mazda och ständigt hålls brinnande. Deras begravningsritual är egenartad; bl.a. förs en hund flera gånger fram till båren (sagdid). Den döde läggs ut i "tystnadens torn" (dakhma) för att ätas av rovfåglar; benen tas sedan tillvara på olika sätt. Bland zoroastrier i exil tillämpas i stället kremering.

Zoroastrismen har i många avseenden påverkat judisk, kristen och islamisk föreställningsvärld och även avsatt spår i buddhismen. Armeniernas förkristna religion var starkt präglad av zoroastrismen.