Ergotism

Ergotism (av fr. ergot 'mjöldryga'), mjöldrygeförgiftning, är känd redan från en assyrisk inskription (600 f.Kr.). I parsernas heliga bok (400–300 f.Kr.) talas om "skadligt gräs som orsakar abort och död i barnsäng". De gamla grekerna undvek att äta råg, den främsta bäraren av mjöldrygesvamp. Råg var relativt litet känd också av romarna. Skriftliga dokument om sjukdomen finns först från medeltiden med beskrivningar av epidemier som var karakteriserade av abort samt gangrän i extremiteterna. De svartnade extremiteterna ansågs förtärda av den "heliga elden". Ett annat namn på sjukdomen var antoniuseld, som kom av att sjukdomssymtomen uppfattades minska med helgonet Antonios Erimiteus hjälp. Kanske förekom en verklig förbättring, som möjligen kunde bero på en ändring till mjöldrygefri föda. Det svenska Collegium Medicum beskrev i mitten av 1700-talet en epidemi av "Dragsiuka" (mjöldrygeförgiftning) i Kronobergs län som spred sig också till Blekinge och Kalmar län.

Ergotism kan även uppkomma vid överdosering av läkemedel innehållande ergotamin eller andra mjöldrygealkaloider. I sin kroniska form domineras förgiftningen av ihållande sammandragning av blodkärl, vilket ger smärta, domningar, blekhet, pulslöshet och perifer kyla i extremiteterna. Kärlkramp i hjärtat och andra organ kan uppkomma. Blodproppar bildas i de små artärerna, vilket ytterligare nedsätter blodcirkulationen. Huvudvärk, illamående och diarré uppträder också. Motåtgärden är upphörande av ergotaminmedicineringen och behandling med läkemedel som stimulerar den perifera blodcirkulationen.