Feodalism

Feodalism, term som används i delvis skilda betydelser, inom historisk forskning dels för att beteckna det medeltida länsväsendet med dess specifika rättsliga förhållanden, dels i bredare bemärkelse för att beteckna det samhällssystem som rådde i framför allt Väst- och Mellaneuropa under större delen av medeltiden, ibland även samhällssystem i andra områden och under skilda perioder; inom historiematerialistisk teoribildning betecknar feodalismen det produktionssätt som föregick kapitalismen. Termen feodalism uppkom som politiskt slagord under förra hälften av 1800-talet utifrån uppfattningen att franska revolutionen var en kamp mot feodalismen, det orättvisa och föråldrade samhällssystemet, och i mer vardagligt språkbruk används termen om utpräglat hierarkiska samhällen eller organisationer.

Som rättsligt förhållande betraktas feodalismen som identisk med det medeltida länsväsendet. Den vanligaste medeltidslatinska termen för län var feudum eller feodum, vilket liksom beneficium ('välgärning', 'ynnestbevis') var en materiell belöning eller ersättning från en kung eller annan maktägare till en person som stod i tjänst hos denne. Vanligen rörde det sig om administrativa och/eller militära tjänster, om consilium ('råd') eller auxilium ('hjälp'). I stor utsträckning bestod det materiella vederlaget av jordegendom eller landområden, men även av inkomster från ett ämbete, ett officium. Länet överlämnades genom en särskild ceremoni, investitur, och skulle formellt innehas endast så länge tjänsteförhållandet varade. Reellt kom dock länen i stora delar av Europa att bli ärftliga. Utdelandet av län var den materiella delen av feodalismen, som dock även konstituerades av trohetsband. En fri man ställde sig frivilligt under en herre genom commendatio. Han blev därigenom dennes vasall eller man (homo). Detta skedde genom en ceremoni, homagium, där ömsesidig trohet svors och bekräftades genom att herren tog vasallens händer mellan sina. Ömsesidigheten bestod av att ena parten fullgjorde tjänst och den andra gav beskydd. Trohetsband var vanliga i de germanska samhällena och hade en motsvarighet i klientförhållandena i det antika Rom, men feodalism i kombinationen vasallförhållande och län uppkom i frankerriket på 700-talet som ett medel att administrera ett område och bygga upp en krigsmakt.

Feodalismens framväxt kan förklaras med att den var det mest ändamålsenliga sättet för en furste att kontrollera ett område som kännetecknades av naturahushållning. En väl utvecklad statsmakt saknades, samtidigt som äldre former för kontroll genom exempelvis släktskapsgrupperingar inte kunde bära upp mera komplicerade politiska strukturer. Som administrativt system uppkom feodalismen för att stärka den centrala kungamakten med hjälp av trohetssvurna vasaller. Med tiden fick emellertid vasallerna utvidgad kontroll över sina län, vilka ofta blev ärftliga. De blev relativt självständiga och utövade all offentlig makt; till följd av dåliga kommunikationer och ekonomins lokala karaktär kunde effektiv maktutövning ske endast i relativt begränsade områden. Makten utövades framför allt genom kontroll över jurisdiktionen. Feodalismen utmärktes sålunda av decentralisering av den politiska makten. Ett ofta komplicerat nätverk av herre–vasall-relationer var grunden för den politiska och sociala ordningen och understöddes ideologiskt av kyrkliga institutioner. En väl utvecklad hierarki med vasaller och olika grader av undervasaller utvecklades. Feodalismens kärnområde var norra Frankrike, men vasall- och länssystemet vann i varierande utsträckning inträde i stora delar av Europa och etablerades t.ex. genom de normandiska erövringarna i England och Syditalien, liksom i korsfararrikena i Levanten. Beroende på olika lokala och regionala förutsättningar fanns många varianter av vasall- och länssystem. Betydelsen av feodalismen som rättsligt och politiskt system har enligt modern forskning överdrivits. De rättsregler som reglerade förhållandet mellan en herre och hans vasaller tillkom först under senmedeltiden. Dessa regler har ofta använts för att rekonstruera äldre förhållanden.

Med feodalism i vidare bemärkelse avses ett hierarkiskt uppbyggt samhälle. Det feodala samhället kännetecknades från ekonomisk synpunkt av en grundläggande agrar produktion, i det medeltida Europa ofta organiserad i godskomplex (fr. seigneuries, eng. manors), ägda av världsliga herrar och kyrkliga institutioner. En del av jorden låg i stordrift, domäner, men huvuddelen brukades av bönder, vilka stod i ett personligt beroendeförhållande till jordägaren. Bönderna stod under jordägarnas eller feodalherrarnas beskydd, vilket ofta uttrycks som att bönderna var halvfria eller livegna. Beroendets art och styrka växlade starkt mellan olika regioner och tidsperioder. Från social synpunkt kännetecknades det feodala samhället av de personliga trohetsband som förenade de olika skikten i den s.k. feodala pyramiden.
I historiematerialistisk eller marxistisk historieteori är feodalism en etablerad term och brukas för att beteckna det produktionssätt som föregick det kapitalistiska. I denna mening existerade feodalismen i Europa fram till 1700- och 1800-talen. Bönderna avkrävdes en (feodal) ränta i form av arbete (dagsverken), en del av produkten eller pengar. Den feodala räntans storlek bestämdes inte av marknadsstyrd tillgång och efterfrågan utan av ränteägarens militära, politiska och ideologiska styrka. Detta tvång har tagit sig skilda uttryck i olika samhällen. Feodalismen som produktionssätt kan inte enbart identifieras med företeelser som godssystem och livegenskap. Sålunda betraktar vissa forskare de skatter till statsmakten som avkrävdes de i Norge och Sverige talrika självägande bönderna som en form av feodalränta.

Termen 'feodalt samhälle', i historiematerialistisk mening eller ej, kan tillämpas på en rad samhällen utanför det medeltida Europa. Likartade såväl rättsliga institutioner som ekonomiska och sociala förhållanden har existerat i t.ex. Japan och Etiopien.

Feodalism som rättsligt och administrativt system var svagt utvecklad i Norden. I Danmark förekom dock under slutet av 1200-talet och början av 1300-talet starka feodaliseringstendenser med en decentralisering av statsmakten som följd. I det medeltida Sverige var länen ej ärftliga, men under 1500- och 1600-talen skapades genom tillkomsten av grevskap, friherrskap och hertigdömen förutsättningar för vad som kan betecknas som politisk feodalism. I Norge var dessa feodaliseringstendenser svaga. I historiematerialistisk mening kan det medeltida och tidigmoderna Norden betraktas som feodalt, dock med många specifika särdrag.

Kategori

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type='1 A I'> <li> <dl> <dt> <dd> <h2 id='jump-*'> <h3 id> <h4 id> <h5 id> <h6 id>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.