Monetarism (eng., av monetary 'som avser pengar', 'monetär', av monetarius), riktning inom makroekonomisk teori som understryker penningmängdens betydelse för prisnivån. Monetaristerna sätter stor tilltro till marknadsmekanismerna och är skeptiska till statlig inblandning i den ekonomiska politiken, som de menar skall vara förutsägbar och präglas av fasta spelregler. Den totala efterfrågan i samhällsekonomin (som bl.a. beror på penningmängden) kan enligt monetaristerna endast kortsiktigt påverka produktion och sysselsättning. På lång sikt avgörs real nationalinkomst, produktion och sysselsättning av tillgången på produktionsresurser samt den tekniska utvecklingsnivån, medan variationer i efterfrågan endast påverkar inflationen.
Stabiliseringspolitik kan enligt monetaristerna lätt fördjupa svängningarna i ekonomin. I stället för att försöka parera de störningar som träffar ekonomin och utjämna konjunkturcykeln bör en stabil och förutsägbar finans- och penningpolitik eftersträvas. Det kan t.ex. innebära att penningmängden tillåts växa med ett visst konstant årligt procenttal, som för att undvika inflation kan få motsvara tillväxten i ekonomin.
Efterfrågan på pengar är en central komponent i monetarismens modell av samhällsekonomin. Genom att kontrollera penningmängden kan statsmakterna påverka den långsiktiga inflationen, men inte sysselsättningen. Ändringar av skatter och statliga utgifter har inte några långsiktiga effekter på arbetslösheten. Till skillnad från penningpolitiken påverkar finanspolitiken inte heller den långsiktiga inflationen.
Historik
Monetarismen har sina rötter i kvantitetsteorin, men började utvecklas på 1950-talet av Milton Friedman och andra företrädare för Chicagoskolan. Utgångspunkten var i stora drag samma modell för bestämning av nationalinkomst och sysselsättning som keynesianerna använt sig av. Till skillnad från keynesianerna betonade emellertid monetaristerna att efterfrågefunktionen för pengar är betydligt stabilare än konsumtionsfunktionen. Friedman tolkade efterfrågan för pengar som en stabil funktion av ett litet antal variabler (prisnivå, real nationalinkomst och den nominella räntan) och drog av detta slutsatsen att kvantitetsteorin har en god empirisk förankring.
Monetaristerna blev kritiserade från olika synvinklar. Det är t.ex. inte säkert att orsakssambandet går från penningmängden till prisnivån, det kan vara tvärt om. Ett exempel på detta är att en stor del av penningmängden består av inlåning i banksystemet (t.ex. medel på checkräkning och plusgiro). En ökning av penningmängden kan därför vara en anpassning till den större transaktionsvolym som en högre prisnivå medför.
Varken monetarismen eller keynesianismen kunde ge något klart besked om hur stor ökning av inflationstakten – resp. expansion av produktion och sysselsättning – som en efterfrågeökning skulle ge upphov till. Upptäckten av Phillips-kurvan gav dock ett empiriskt besked på den punkten; produktion och sysselsättning kunde visserligen ökas genom efterfrågestimulerande åtgärder, men till priset av högre inflation.
Den stigande inflationen under slutet av 1960-talet kom till en början att uppvisa just den minskning av arbetslösheten som Phillips-kurvan angav, men från början av 1970-talet började arbetslösheten stiga parallellt med inflationen i flera västländer. Detta var en utveckling som kom att aktualisera monetarismen eftersom Friedman redan 1968 hade betonat att Phillips-kurvan bör ligga still endast om inflationsförväntningarna är oförändrade. Om inflationsförväntningarna ökar bör kurvan parallellförskjutas uppåt, dvs. inflationen ökar trots att arbetslösheten är oförändrad. Om den faktiska inflationen är lika med den förväntade, är det visserligen möjligt att på kort sikt sänka arbetslösheten till priset av en högre inflation, men på lång sikt kommer inflationsförväntningarna att anpassas till en högre inflation (s.k. adaptiva förväntningar) och arbetslösheten återgå till den högre ursprungliga nivån.
Friedman talade om denna långsiktiga arbetslöshet som naturlig arbetslöshet. Den beror inte på efterfrågan i ekonomin, utan snarare på den ekonomiska strukturen och motsvarar ungefär summan av struktur- och friktionsarbetslösheten (arbetslöshet). Detta innebär att, åtminstone på lång sikt, stabiliseringspolitiken endast kan påverka inflationen, medan arbetslösheten bara kan påverkas genom att ekonomin fås att fungera bättre så att struktur- och friktionsarbetslösheten minskar.
En ny monetaristisk skola har utvecklats av Robert E. Lucas m.fl. på grundval av teorin om rationella förväntningar. Den skiljer sig från den gamla genom antagandet att de olika marknaderna mycket snabbt uppnår jämvikt. En viktig metodologisk skillnad är att medan Friedman utgår från hur pass väl teorin förklarar observerade fenomen, så utvecklar den nya forskningsinriktningen makroekonomisk teori på basis av mikroekonomisk teori, dvs. det är inte slutsatserna utan förutsättningarnas giltighet som är huvudkriteriet för om en ekonomisk teori är bra eller inte. Av denna anledning ger man numera den nya riktningen benämningen ny klassisk makroteori.
Lägg till ny kommentar